På Elghyttan

11

Folket behöfde ej längre förgäfves vänta på att få höra den unge studenten predika. Sedan han återvunnit den en gång förlorade friden, längtade han att få tala om sin trofaste Frälsare. Och han kufvade ej denna längtan. Hvarför skulle han?

Hans tal var ej vist och väl uttänkt, det hade sina formfel, men det fängslade genom omedelbarhet, hjärtevärme och sanning. Begåfning hade han dock äfven hvad framförandet beträffar, men detta blef aldrig så märkvärdigt, att det tog uppmärksamheten från innehållet.

Gustaf Adolf hade funnit sin rätta kallelse i lifvet. Präst ville han bli och ägna sig helt och hållet åt sin Herres tjänst. Hittills hade han läst på filosofie kandidatexamen, det var ej längre kvar än att han först kunde aflägga den och sedan öfvergå till den teologiska fakulteten.

»Det är bra. Du blir ärkebiskop med tiden», sade majoren.

Han hörde gärna sonen predika och blef alltid rörd till tårar, men rädd att bli för djupt gripen, öfvergick han hastigt från den rent andliga sidan af saken till den världsliga och spådde sonen en lysande framtid.

Elisa gladde sig åt omslaget i broderns sinnesstämning, men kunde ej låta bli att undra hur länge det skulle räcka. Detta nya lif, så fullt af växlingar och strider, förbryllade henne. Men hon tänkte att det kanske måste så vara, när en stark och liflig natur skall omdanas för evigheten. Från Gustaf Adolf vände hon sina blickar till Sven Rise. Här var lugnet. Månne efter genomkämpade stormar? Hon kunde ej tänka sig Sven Rise i stormen, ej föreställa sig honom upprörd, och dock visste hon, att hans känsla var djup.

Gustaf Adolf släppte ej sina studier under sommaren. Han och Sven Rise läste tillsammans, den senare mera för ro skull.

»Så lätt du har för det, allting går ju i dig som ett intet! Och det fast du ej pluggar utan bara hör på. Du skulle snart lämna mig långt på efterkälken om du toge i på allvar», utbrast Gustaf Adolf skrattande en dag.

Rise smålog litet.

»Det är bra synd, att du skall ha behöft afbryta dina studier», fortfor hans vän.

»Jag har ej helt och hållet afbrutit dem, som du ser; jag läser ju så godt jag kan för mig själf.»

»Du ämnar då återtaga dem?»

»Ja, när jag blir stark nog.»

Det lät så förhoppningsfullt.

»Men att du inte bara läser på ditt?»

»Jag orkar inte forcera.»

»Det behöfver du väl inte heller; läs så mycket du orkar. Släng din informatorsplats här och följ mig till Upsala i höst. Vi ska’ bo tillsammans och ha trefligt. Jag skall nog vakta dig mot öfveransträngning, var lugn för det!»

Sven Rise skakade på hufvudet, men Gustaf Adolf, som var förtjust i sitt förslag, fortfor att tala för det, målande deras gemensamma studentlif i de ljusaste färger. Sven Rise lyssnade som till en skön musik. Hur gärna hade han ej velat!

»Du är klippt och skuren till läkare med ditt lugna förtroendeingifvande sätt. Och så väl det behöfs troende läkare vid sjuk- och dödsbäddar! Hvarför tvekar du? Är det pengar, som tryta dig?»

»Jag måste dröja med studierna, tills jag har kraft att ta i riktigt. En vinter till här skall nog göra mig frisk. Nästa höst kanske jag kommer med dig.»

Sven Rise tyckte att denna möjlighet gjorde lifvet så vidt och ljust.

»Inte skall du vänta så länge», sade Gustaf Adolf med ungdomlig ifver. »Du skall inte nöja dig med att bara gå här och andas, utan fråga en doktor för din hackhosta, och be att få något stärkande. Du skall lägga all din energi i att bli frisk nu under den tid, som är kvar af sommaren, och så komma med mig i höst. Har du inte pengar nog, så har jag. Pappa ger mig så mycket jag ber om. Du hör oss till nu, ser du; du är mer än en bror för mig.»

Dessa hjärtliga ord gjorde Sven Rise godt, fast det ej föll honom in att taga emot det ädelmodiga anbudet. Majoren gaf lätt, så länge det fanns något att ge, och sönerna togo lika lätt, men den som kändes vid svårigheterna var Elisa. Hon beklagade sig för ingen, men Sven Rise såg tydligt, när det gällde henne, och han hade lagt märke till, hur pass svårt det ibland var för henne att få det att gå ihop. För ingen del ville han öka hennes dolda bekymmer. Gustaf Adolf måste således nöja sig med att ej få sin vilja fram. Han fick ej heller sin vän till doktorn.

»Det är ingen fara med mig; allt hvad jag behöfver är hvila och landtluft», sade Rise lugnt.

Han trodde själf på hvad han sade och hade därför ej svårt att öfvertyga sin sangviniske vän.

»Nästa höst följer du med mig, Rise», sade Gustaf Adolf muntert, när han reste.

»Hvem vet, kanske redan på nyåret», svarade Sven Rise förhoppningsfullt.

»Elisa», hviskade Irene, »ska’ kandidaten lämna oss så snart? Usch!»

»Vi få inte vara själfviska, utan önska det för hans skull», hviskade Elisa tillbaka.

»Själfvisk vill jag visst inte vara, men ändå önskar jag inte, att han blir fullt så frisk, att han lämnar oss redan i jul.»

Elisa svarade ingenting och var knappt medveten om, att Irenes ord mötte sympati där djupast inne i hennes hjärta.

Hoppet hade vaknat hos Sven Rise. Kanske skulle han på allvar kunna återtaga sina studier redan efter jul. Hur flitigt skulle han ej läsa, snart bli färdig och få en plats! Ett rikt kall skulle bli hans och kanske ett eget hem med – ! Nej, nu blef drömmen alltför djärf. Att få återtaga studierna och fortsätta vägen till ett verksamt lif, var det ej nog? Det var mer åtminstone än han vågat hoppas för ett halft år sedan. Människohjärtat kan då aldrig låta sig nöja. Får man något, vill man genast ha mer. Nej, det fick vara nog med studierna än så länge. Han kastade sig öfver dem med läskarlens kärlek och ifver. Så gärna som att ligga sömnlös och vända sig i bädden halfva natten till ingen nytta, kunde han väl sitta uppe och läsa, tyckte han. Det gick allra bäst om kvällarna; han var aldrig så vaken som då. Bra kunde det ju också vara att pröfva sina krafter och att träna dem.

Undervisningen började intressera honom mindre nu, sedan hans eget arbete trädt i förgrunden. Men samvetsgrannare än förr var han dock i sin tillfälliga uppgift, just emedan han kände intresset slappas.

Allt emellanåt talade han med Elisa om sina planer. Det var så uppmuntrande. Hon ingick på allt med sådant intresse, gladde sig med honom åt hans förhoppningar och trodde på hans framtid.

Det var olikt honom att med andra afhandla sina egna angelägenheter. Strängt taget gjorde han det icke heller; hvad han talade om var egentligen sin kära vetenskap och betingelserna för att rätt kunna fylla en läkares stora uppgift bland de lidande. Kom samtalet någon gång att röra sig kring hans person, var det alltid Elisa som bragt det därhän.

Längre fram på hösten tyckte hon, att han började se så klen ut, och bad honom ej öfveranstränga sig, men han bara skrattade åt hennes farhågor. Liflig och glad hade han blifvit sedan hoppet vaknat.

»Var det du, Rise, som hostade så rysligt i natt?» frågade majoren en morgon.

»Så ledsamt att jag störde farbror! Jag trodde inte det skulle höras, det är ju ett par rum emellan oss.»

»Det gjorde ingenting för mig alls, jag stoppade bomull i öronen, men du själf skall akta dig.»

»Det är bara en tillfällig förkylning. I natt lofvar jag att vara tystare.»

»Du skall dricka bröstsaft och hålla dig inne», ordinerade majoren.

Kandidaten drack bröstsaft och höll sig inne, men den tillfälliga förkylningen blef efterhängsen och tärde på hans krafter. Litet hvar började öfvertala honom att fara in till staden och fråga en skicklig bröstläkare, som bodde där. Ingen trodde någon egentlig fara vara för handen och Sven Rise minst af alla, men det är ju aldrig bra att vansköta en åkomma. Därför for han på allmän begäran in till doktorn en morgon.

Följande dag kom han tillbaka vid middagstiden. Alla frågade intresserade hvad doktorn sagt. Sven Rise visade medikamenter han fått och upprepade några förhållningsregler, som blifvit honom föreskrifna.

»Då var det ingenting farligt?» frågade Elisa lättad, fast hon egentligen ej hyst några allvarsammare farhågor.

Sven Rise vände sig i detsamma till majoren, hvarför Elisas fråga kom att lämnas obesvarad, men hon fäste sig ej därvid; svaret var ju så godt som gifvet ändå, menade hon. Kandidaten var så lugn och lik sig; om han var litet blekare än vanligt, berodde det väl på en tillfällig trötthet efter resan.

Efter middagen gick majoren alltid ned i sitt rum för att röka och sofva. Sven Rise följde honom denna dag och bad om ett samtal. Majoren blef nervös åt en så högtidlig inledning.

»Det är väl ingenting ledsamt?» frågade han med en min, som sade, att i så fall ville han helst slippa höra mer.

»Å nej, inte just», svarade Rise med ett svagt leende.

Han hade tydligen svårt att komma fram med sitt ärende.

»Det är inte så ledsamt», sade han dröjande, »inte mycket åtminstone. Det är bara det att – att jag – måste lämna Elghyttan.»

»Hvad är det nu för dumheter?» sade majoren uppbrusande. Han tyckte aldrig om att bli störd i sina vanor. »Nu har jag inte tid att höra klagomål. Äro ungarne olydiga, så piska på dem, men låt mig vara i fred.»

»Jag har icke något klagomål mot dem», svarade kandidaten och beslöt att gå rakt på sak, eftersom tiden var knapp. »Jag kan ej längre fylla min plats här, ty jag har fullt utbildad lungsot.»

»Hvad säger du? Lungsot? Nej, det är omöjligt!»

»Doktorn sade så. Han undersökte mig noga. Det råder intet tvifvel därom», svarade Rise.

»Och det säger du mig så här tvärt! Människa, begriper du då inte att fara varligt fram med dåliga nyheter?»

Majoren var alltid mycket rädd för att bli upprörd, och därför tänkte han först blott på att hejda sin egen sinnesrörelse. Men när han såg den unge mannen stå där så lugn, trots sin svåra sjukdom, då vaknade majorens ömsinthet och gjorde sig gällande.

Han ville trösta både den sjuke och sig själf, därför fick icke doktorns utsago gälla för någonting. Han vandrade af och an på golfvet, dragande fram det ena fallet efter det andra, där läkare misstagit sig. Naturligtvis hade denne doktor också misstagit sig. Lungsot! Gå på Elghyttan, och få lungsot, har man nånsin hört något så galet? Elghyttans luft, som var riksbekant för sin hälsosamhet!

Hur den gode majoren pratade, lyckades han åtminstone öfvertyga sig själf, att hans uppfattning var den rätta. Han ville icke bli motsagd och gaf därför ej kandidaten tid att tala. Att denne skulle få lämna Elghyttan kunde helt enkelt intet komma på frågan. Om det än vore, som doktorn inbillade sig, så vore det bara ett skäl till hvarför Sven Rise skulle stanna. Köra en sjuk människa på dörren, aldrig i lifvet!

»Du har ju ingenstans att taga vägen för resten, intet hem, ingen familj. Hvart skulle du ge dig i väg härifrån?» slutade han mera hjärtligt än finkänsligt.

»Till ett sjukhus.»

»Sjukhus! Liksom om det vore bättre än Elghyttan! Nej, här skall du bli frisk, min gosse, det skall du få se.»

»Doktorn trodde ej jag skulle kunna lefva vintern öfver», inflickade Rise.

Tanken på att någon skulle dö i huset förfärade majoren. Han hade aldrig sett någon dö och ansåg det som en särskild Försynens skickelse, att hans hustru sjuknat under hans bortovaro och dött, innan han hunnit hem. Aldrig skulle han kunnat öfverlefva att se henne gå bort; nu hade han blifvit sparad åt barnen, så att de sluppit bli fader- och moderlösa på en gång.

Sven Rises upplysning ökade, som sagdt, majorens förskräckelse och på samma gång hans ifver att bortförklara allt sorgligt. Likt ett barn höll han för ögonen, i den tron att faran därigenom afväpnades.

Sven Rise insåg att han vändt sig till orätt person. Men till hvem skulle han vända sig? Bort måste han ju och rymma kunde han ej. Att uppröra hela huset med den plötsliga underrättelsen om sin sjukdom hade han hoppats kunna undvika. Om majoren blott velat taga reson och låtit tala vid sig, kunde skilsmässan hafva försiggått så småningom och i lugn.

Nedslagen lämnade Sven Rise omsider majorens rum. Dennes hjärtliga omfamning och försäkran, att han betraktade den unge mannen som en kär son, hvilken på inga villkor skulle få lämna Elghyttan trots lungsot och allt, gjorde Sven Rise både ondt och godt. Hans hjärta rördes däraf, men svårigheterna ökades.

Som både Christian och Gustaf Adolf för tillfället voro långt borta, var Elisa den enda han nu hade att vända sig till, sedan majoren visat sig omöjlig. Elisa var klok och skulle nog förstå honom, men han drog sig för att gå till henne med denna angelägenhet, af fruktan, att själfbehärskningen skulle svika honom. Åtminstone var det ej nödvändigt, att det skedde på ögonblicket.

Han gick in i sitt rum och satte sig i en bekväm hvilstol, som för en tid sedan blifvit ditställd, han visste icke af hvem.

Var detta samma rum, där han nyligen drömt så förhoppningsfullt om framtiden? Denna framtid skulle aldrig komma, det visste han nu. Döden väntade honom i stället. Nog ryggade han tillbaka för det fysiska lidande den kunde innebära, men en förskräckelsens konung var den honom dock ej.

»Min Gud, du har kallat mig, jag kommer», hviskade han, slöt ögonen och lutade hufvudet tillbaka.

Han var så trött, men en känsla af ro spred sig öfver honom, han hvilade på Fadersarmar. I denna stund tog han farväl af världen och vände sin blick mot evigheten. Banden löstes, som bundo vid detta lifvet. De voro icke och hade aldrig varit så starka som de, hvilka drogo hans själ till det osynliga.

Blott några månader ännu, veckor kanske, och han skulle stå inför sin Gud, skåda sin himmelske Konung. En känsla af salig bäfvan genomilade honom. Han öppnade ögonen hastigt, som om han sökt någon.

»Jesus Kristus, låt mig då varda funnen i dig!»

Hoppfullt och starkt steg det ropet ur hans hjärta, och en försmak af segern fyllde sjuklingens själ med kraft till den sista kampen.

Höstkvällens skymning smög sig in i rummet, tätnade först borta i vråarna, hvarifrån den hemlighetsfullt svepte sin slöja kring alla föremål.

Det knackade på dörren, som strax därpå öppnades af Torvald.

»Här är ett bref. Är kandidaten inte här?»

»Jo.»

»Hvarför är här så skvattmörkt? Sof kandidaten?»

»Nej. Kom brefvet nu?»

»Ja. Det är visst från Gustaf Adolf», sade Torvald och räckte fram det mot den vrå, hvarifrån hans lärares röst kom.

»Tack, Torvald.»

»Elisa bad mig säga, att kaffet strax är färdigt», fortfor gossen och tillade bedjande: »Och så, får jag inte låna ’Fältskärns berättelser?’ Jag kan mina läxor nu?»

»De stå på tredje hyllan nedifrån längst till vänster», svarade kandidaten.

»O tack!» jublade gossen och lydde anvisningen.

»Torvald!»

»Ja.»

»Har du tänkt på att du skall dö en gång?»

»Nej, inte precis, men jag vet ju, att jag skall det.»

»Vore du rädd, om du skulle dö nu?»

»Nej vars.»

»Skulle du finna det svårt att lämna jorden?»

»Inte jorden just, men mycket här som är lifvadt.»

»Har du intet däruppe, som du längtar efter och som kan ersätta dig allt du måste lämna här?»

»Inte som jag vet just.»

»Skaffa dig det, Torvald, skaffa dig eviga skatter. De göra dig rik i lifvet, men allra rikast i döden.»

Torvald svarade ej, och då kandidaten i detsamma tände lampan för att läsa brefvet, försvann gossen med Fältskärns berättelser, hvilka för ögonblicket lockade honom mer än de eviga skatterna.

Gustaf Adolfs bref var som en frisk fläkt från den värld Sven Rise höll på att göra upp räkningen med, men det hade ock mycket af det, som ej förgår i döden. Här var en vänskap för evigheten så väl som för tiden. Sven Rise försjönk efter läsningen åter i tankar, men så kom han ihåg Elisas budskap, släckte lampan och gick upp i hvardagsrummet.

Det var en inbjudande syn, som mötte honom där. En värmande eftermiddagsbrasa sprakade sällskapligt, lampan på bordet spridde ett behagligt sken, dämpadt af en rosafärgad skärm, och familjen hade slagit sig ned kring den mest aptitliga kaffebricka.

Det föreföll Sven Rise som en dröm, att han så snart skulle lämna denna angenäma lilla värld, där intet tydde på uppbrott. Ännu overkligare föreföll detta honom, när han slog sig ned på den plats man genast beredde honom i kretsen.

Majoren smuttade på sin kaffekopp, lade »diplomaten», var vid det bästa lynne och häntydde ej med ett ord på det samtal, som ägt rum mellan honom och kandidaten ett par timmar förut. En uppmuntrande nick, då den senare kom in, och ett belåtet: »Du ser så kry ut i kväll, medicinen du fick har tydligen en charmant verkan», visade hur han tog allt hvad han hört som ett betydelselöst skrämskott.

Sven Rise var böjd att tro detsamma, men då han med möda steg upp följande morgon efter en dvallik febersömn, sade han sig själf, att han måste tro på läkaren och handla därefter. Han stod ej till svars med att längre låta sakerna vara som de voro.

Lektionerna skötte han som vanligt den dagen, men de tröttade honom. Medvetandet om, hur sjuk han var, tycktes med ens hafva förvärrat sjukdomen. Alla krafter hade följt med hoppet om hälsans återvinnande, blott viljekraften återstod och fick nu ensam hålla honom uppe.

En stund efter middagen i skymningen gick han att söka ett enskildt samtal med Elisa. Han mötte henne i trappan och frågade om hon kunde ge honom några minuter.

»Några timmar om ni vill», svarade hon glädtigt; »jag har ingenting särskildt att göra före kaffet.»

De gingo in i hvardagsrummet. Hon satte sig vid fönstret. Hennes vackra, friska drag och kraftigt behagfulla gestalt framträdde i liffull kontrast mot den flyende dagern, som spred sitt bleka skimmer öfver henne. Hennes ögon lyste som stjärnor i skumrasket.

»Hvad stod det i Gustaf Adolfs bref?» frågade hon.

Han berättade åtskilligt ur brefvet. Det föll sig svårt för honom att börja tala om sig själf, men det måste ju ske och helst så snart som möjligt.

»Det var egentligen ej om Gustaf Adolf jag ville tala nu, utan om mig», sade han slutligen.

»Jaså», sade hon.

Detta lilla ord kan uttrycka de mest motsatta ting, beroende på tonen hvarmed det uttalas. Det kunde ej vara tvifvel om, att icke Elisa kände det största intresse för hvad hon skulle få höra.

»Jag fruktar att jag måste lämna min post här förr än ämnadt var», sade han.

»Gaf doktorn er verkligen så godt hopp? Ni har berättat mig så lite om ert besök hos honom. Trodde han, att ni kan börja före jul redan?»

»Nej», svarade Sven Rise med ett vemodigt leende.

Så gladt deltagande hon var! Hon skulle allt komma att känna sig litet besviken, tänkte han och omtalade hvad doktorn sagt.

Var det den tilltagande skymningen, som gjorde henne så blek och släckte glädjestrålen i hennes blick?

Han berättade vidare om sitt besök hos läkaren. Hennes tystnad tycktes uppfordra honom till det. Hans röst var så lugn, som om han talat om en sak af ringa vikt.

»Men hur kunde doktorn säga er allt så förfärande rent ut?» frågade hon med möda, då hon ändtligen kunde tala.

»Jag bad honom därom och påstod mig kunna höra sanningen.»

»Sanningen!» upprepade hon. »Hur kan ni veta att det är sant? Doktorn kan misstaga sig.»

»Det tror jag icke. Han undersökte så noga. Och jag gör i alla fall inte rätt om jag handlar efter ett sådant antagande.»

»Hvad ämnar ni göra då?»

Frågan kom så ångestfull fram. Han kände sig manad att trösta och vara stark för hennes skull och bemödade sig därför om en oberörd, nästan glad ton, då han svarade:

»Jag tänker fara till ett sjukhus.»

»Åh, gör icke det! Tror ni inte, att vi kunna vårda er här?»

Hennes röst ville kväfvas, men blicken tiggde honom om att stanna.

Han blef underlig till mods. Hvad betydde allt detta? Var det endast deltagande?

»Icke är det för att få bättre vård, som jag reser härifrån, tro icke det», sade han med känsla. »Jag tviflar hvarken på viljan eller förmågan hos er alla, men jag kan ej mottaga ett sådant offer.»

»Offer! Hur kan ni komma med det ordet i detta sammanhang?»

»Fröken Elisa, låt oss vara kloka nu! Hvarken ni eller er far, som jag redan talat med, vill lyssna till annat än hjärtats impulser, och hur önskar jag ej, att jag finge låta er råda! Men det duger icke. Låt oss vara praktiska! Att ni skall tänka på er själf begär jag ej, ty det är er visst omöjligt, men tänk på edra unga syskon. Min sjukdom är smittsam, och de kunna taga skada af ytterligare samvaro med mig. Det rum jag bebor blir nedsmittadt, är det kanske redan. Förstår ni inte, att jag måste bort?»

Det började blifva honom tröttsamt att föra denna energiska kamp mot sin enda återstående jordiska önskan.

»Nej, det förstår jag inte alls», svarade hon något lugnare.

Hon hade fattat ett beslut, och ifvern att se det genomfördt undanträngde för ögonblicket den smärta, som nyss hotat att kväfva henne.

»Ni måste stanna», förklarade hon, »det hjälper inte, att ni säger emot, ty jag har alla på min sida från pappa till lilla springflickan i köket. Ni har blifvit en af oss.» Här veknade rösten, hon behärskade med möda dess darrning. »Så gärna kunde jag låta en af mina egna bröder resa till sjukhus som er. Hvad tror ni Gustaf Adolf skulle säga, om ni öfvergaf hans hem nu?»

Elisa kunde ej få fram mera, rösten svek henne. Hon såg på hans bräckliga gestalt, där sjukdomen satt sin prägel, och hennes ögon fuktades. Det ädelt formade hufvudet, de själfulla, sjukliga dragen med deras harmoniska uttryck såg hon dunkelt genom glindrande tårar.

Elisa grät mycket sällan och aldrig inför andra, om hon kunde undvika det. Hennes första impuls var därför att skynda bort från honom, så snart hon kände själfbehärskningen svika, men hon lydde ej denna ingifvelse, utan stannade och lät honom se, att hon grät. För första och sista gången i sitt lif försökte hon inverka genom svaghet för att få sin vilja fram.

»Elisa!» utbrast han och sprang upp, då han såg henne dölja ansiktet i händerna och snyfta.

»Res icke!» bad hon.

Han tvekade och teg, hälft förtviflad men lycksalig på samma gång.

Hon drog en djup, darrande suck och såg upp till honom, där han stod belyst af den döende dagern och betraktade henne med en blick, hvari jord och himmel möttes, om till strid eller harmoni var ej lätt att säga.

»Sven Rise, lämna icke oss förrän Gud vill det!» hviskade hon.

»Gud kanske just vill, att jag skall lämna er nu.»

Hon skakade på hufvudet.

»Nej, vi behöfva er ännu alltför väl; öfvergif oss ej!»

Han gjorde våld på sin sinnesrörelse.

»Långt ifrån att behöfvas, skulle jag bli en börda», sade han och satte sig igen med ett försök att vara lugn. »För min egen del vill jag ingenting hellre än att få dö här, där jag känner mig så hemma, men jag vill förskona er alla från att bevittna min sista kamp. Den kan bli svår.»

De sista orden tycktes undslippa honom mot hans vilja, och han ångrade dem ögonblickligen, fruktande att de upprört henne.

»Och då skulle inte vi få omge er och hjälpa er!» utbrast hon med en så verklig och djup sorg, att han blef gripen i sitt innersta.

Han insåg att han skulle begå en grymhet mot henne genom att resa. Det var alltför underbart. Han stödde armbågen mot bordet och skylde ögonen med handen. Öfverväldigad af Guds godhet utgöt han i tyst bön sin tacksamhet för denna ömhet, som så oväntadt kommit honom till mötes i lifvets afton för att hugnande ledsaga honom genom de sista striderna.