Dansen på Frötjärn

Judith snyftade till:

– Nu gör Brita mig olycklig för allan tid.

Brita sade:

– Kära syster, var barmhärtig mot mor.

Judith gick då efter mor och sällade sig till henne. Mor viskade i Judiths öra. Och de gingo arm i arm in under lindarna.

När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och skrek:

– Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?

Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att svärja. Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru Gunhild viskade i Judiths öra.

– Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten och låt oss åka.

Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:

– Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i sporrsträck härifrån.

– Kusin har sin vilje.

Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild frågade:

– Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer honom så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.

Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade, vem som skulle köra, och Judith svarade:

– Det finns nog inte dräng på gården, som vågar köra för mor. Jag får väl klättra upp på bocken, jag.

Henrik sköt henne åt sidan och klättrade upp på bocken. Judith bad honom, att han måtte gå sina egna ärenden och icke göra sig olycklig för deras skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjöd henne att taga plats bredvid mor. När allt var färdigt, vände han sig mot Judith och frågade:

– Vet också kära kusin, vad hon gör? Har kusin tänkt efter en smula? För moster är det här ett påhitt, för oss kunde det ha varit något annat.

Härpå visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik dröjt några ögonblick, klatschade han ånyo med piskan. Brita hade hunnit utför trappan, ut på gården. Hon stod i solen och vinkade med båda händerna. Hjulrasslet hörde hon, men visste icke rätt, var vagnen for fram. Därför viftade hon än åt det ena hållet än åt det andra. —

Liljornas gamla karet, fjäderlös, med nött lackering, glappande dörrar, skallrande spräckta fönster skramlar vägen framåt. I samma vagn for Gunhild Bourmaister, tjuguårig, till Hviskingeholm.

Nu är hon lycklig och hon vill gärna, att goda människor skola se henne. När hon möter någon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hälsar vänligt med handen. Och människorna stanna och kunna icke taga sina ögon ifrån henne.

En och annan ropar något eller slår ihop händerna eller slår sig på knäna. Som man gör när ett brudfölje drar fram.

De åka en mil och två mil, det går i raskaste trav. Kärvännen är blek. Men fru Gunhild är alls icke trött.

Vid Lillhammars kyrka måste hästarna rasta. Där håller en gammal bonde med sin kärra. Smörbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall åka till staden för att sälja. Kan tänka, att det var fint för honom att komma i följe med bruden.

Fru Gunhild är icke riktigt nöjd med att ha bondkärran skramlande bakom sig. Men det är en småsak. Bara kusken ville köra fortare. De stampa och stampa på samma plats. Därborta glittrar Vassviken. Det är naturligtvis en annan sjö. Men den glittrar som Vassviken.

Fru Gunhild skriker till.

Kareten har stannat framför Hviskingeholms breda trappa. Där står Lill-Abraham, där står Marianne, där står Brita. Och herr Abraham själv öppnar vagnsdörren. Fru Gunhild kastar sig över sin vän och ber honom hjälpa. Skall hon nu spärras inne till evig tid?

Då hör hon vännen viska: Mor kära – mor kära —

Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon är väl inte människa att skämma ut sig inför sina egna barn. Och för att visa dem, att hon alls icke är så tokig, vänder hon sig till sin spenslige kavaljer och säger med ett kort skratt:

– Nog vet väl jag, att du är Judith Lilja.

Hon följer herr Abraham upp i tornkammaren. Dörren stänges. Dagarna äro varann lika, nätterna äro varann lika. Så till vida har fru Gunhild Bourmaister redan inträtt i evigheten.