Åtrådd

Gabriela tog med sig muggarna in i köket.

"Jag heter Riley Paige," sa hon till Blaine. "Tack för att du hälsade på. Och tack för gåvan."

"Varsågod," sa Blaine.

Gabriela återvände med två muggar av utsökt kaffe och gick sedan tillbaka till jobbet i köket. Till hennes förlägenhet, fann Riley sig själv med att kolla in sin manliga granne. Nu när hon var singel kunde hon inte motstå. Hon hoppades att han inte märkte något.

Nå, ja, tänkte hon. Kanske gör han detsamma med mig.

Först observerade hon att han inte hade på sig en vigselring. Änka eller separerad, tänkte hon.

För det andra så uppskattade hon att han nog var runt samma ålder som henne, kanske lite yngre, kanske i sena trettioårsåldern.

Till sist var han snygg—eller åtminstone rimligen så. Han höll på att blir tunnhårig, vilket inte nödvändigtvis var något dåligt. Och han tycktes vara i god form.

"Så vad jobbar du med?" frågade Riley.

Blaine ryckte på axlarna. "Jag äger en restaurang. Känner du till Blaine's Grill i stan?"

Riley blev positivt imponerad. Blaine's Grill var en av de trevligaste, mest avslappnade lunchplatserna i Fredericksburg. Hon hade hört att det var ett fantastiskt ställe att äta middag på, men hade inte haft en chans att prova det än.

"Jag har varit där," sa hon.

"Nå, den är min" sa Blaine. "Och du, vad jobbar du med?"

Riley tog ett djupt andetag. Det var aldrig lätt att berätta för en total främling vad hon jobbade med. Män speciellt blev ibland avskräckta.

"Jag jobbar för FBI," sa hon. "Jag är en fältagent."

Blaines ögon utvidgades.

"Är det sant?" sa han.

"Ja, men jag är ledig från det för tillfället. Jag undervisar istället på akademin."

Blaine lutade sig mot henne med ett växande intresse.

"Wow. Jag är säker på att du sitter på några riktigt bra historier. Jag skulle gärna höra en."

Riley skrattade lite nervöst. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna berätta för någon utanför byrån om några av de saker hon hade sett. Det skulle vara ännu svårare att prata om en del saker som hon hade gjort.

"Jag tror inte det," sa hon lite skarpt. Riley kunde se Blaine stelna till, och hon insåg att tonen nog varit ganska oförskämd.

Han sänkte huvudet och sa, "Jag ber om ursäkt. Jag menade verkligen inte att du skulle känna dig obekväm."

De pratade i ett par minuter efter det, men Riley var medveten om att den nya grannen blev allt mer reserverad. Efter att han hövligt sagt farväl och lämnat, stängde Riley dörren bakom sig och suckade. Hon gjorde sig inte tillgänglig, insåg hon. Kvinnan som försökte så hårt med att börja ett nytt liv var fortfarande samma gamla Riley.

Men hon talade om för sig själv att det knappast betydde något just nu. Ett rebound-förhållande var det allra sista som hon behövde just nu. Vad hon faktiskt behövde var att få i ordning på sitt liv, och hon hade just börjat att göra framsteg i den riktningen.

Det hade ändå varit trevligt att spendera några minuter pratandes med en attraktiv man, och en lättnad att äntligen ha grannar—och trevliga på det.

*

När Riley och April satte sig ner vid middagsbordet, kunde April inte hålla sina händer ifrån mobiltelefonen.

"Snälla, lägg ifrån dig din telefon," sa Riley. "Det är middagsdags."

"Bara en sekund, mamma," sa April och fortsatte att skicka sms.

Riley var bara måttligt irriterad över Aprils uppvisning av detta tonårsbeteende. Sanningen var att det definitivt hade en guldkant. April hade gjort bra ifrån sig i skolan detta år och skaffat sig nya vänner som, enligt Riley, var en mycket bättre grupp av barn än de April hade hängt med tidigare. Riley gissade att April nu skickade sms till en pojke som hon var intresserad av. Hittills hade April dock aldrig nämnt honom.

April slutade skriva när Gabriela kom in från köket med en bricka chili rellenos. När hon satte ner de ångande, saftigt fyllda paprikorna på köksbordet, började April skratta skälmskt.

"Tillräckligt picante, Gabriela?" frågade hon.

"Sí," svarade Gabriela, och fnittrade också.

Det var ett pågående skämt bland de tre av dem. Ryan hade ogillat mat som var för stark. Han kunde faktiskt inte äta det alls. När det kom till April och Riley så var det bättre ju starkare det var. Gabriela behövde inte hålla tillbaka—eller åtminstone inte lika mycket som hon brukade. Riley tvivlade på att varken hon själv eller April skulle kunna hantera Gabrielas ursprungliga, Guatemalanska recept.

När Gabriela var färdig med att ställa fram maten för alla tre av dem, så vände hon sig till Riley och sa, "Gentleman är guapo, eller?"

Riley kände hur hon började rodna. "Stilig? Jag märkt inte det, Gabriela."

Gabriela släppte lös ett gapskratt. Hon satte sig ner för att äta med dem och började nynna på en lugn liten truddelutt. Riley gissade att det var en Guatemalansk kärlekssång och April stirrade på sin mamma.

"Vilken gentleman, mamma?" frågade hon.

"Åh, vår granne kom förbi för en liten stund sedan"

April avbröt ivrigt. "Herregud! Var det Crystals pappa? Det var det va! Är han inte fin?"

"Och jag tror att han är singel," sa Gabriela.

"Okej, sluta nu," sa Riley med ett skratt. "Ge mig lite utrymme till att leva. Jag behöver inte att ni två försöker fixa ihop mig med ’killen i huset bredvid’."

De fortsatte att småprata medan de åt sina fyllda paprikor, och middagen var nästan färdig äten när Riley kände telefonen vibrera i fickan.

Fan, tänkte hon. Jag borde inte ha tagit med mig den till bordet.

Den fortsatte att vibrera. Hon var tvungen att ta samtalet. Sedan hon hade kommit hem hade Brent Meredith lämnat ytterligare två textmeddelanden, och Riley hade sagt till sig själv att hon skulle ringa honom senare. Hon kunde inte undvika det längre. Hon ursäktade sig från bordet för att ta emot samtalet.

"Riley, jag är ledsen att jag stör dig så här," sa hennes chef. "Men jag behöver verkligen din hjälp."

Riley var förvånad över att höra Meredith tilltala henne vid förnamn. Det var sällsynt. Trots att hon kände sig ganska nära honom, hänvisade han vanligtvis henne som agent Paige. Han var normalt väldigt affärsmässig, ibland även lite för tvär.

"Vad är det?" frågade Riley.

Meredith blev tyst en sekund. Riley undrade varför han var så återhållsam. Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon kände sig plötsligt säker på att det rörde sig just om de nyheter som hon hade fruktat.

"Riley, jag kommer att be dig om en personlig tjänst," sa han, och han lät mindre befallande än vanligt. "Jag har blivit ombedd att undersöka ett mord i Phoenix."

Riley blev överraskad. "Ett enda mord?" frågade hon. "Varför skulle det kräva FBI?"

"Jag har en gammal vän på fältkontoret i Phoenix," sa Meredith. "Garrett Holbrook. Vi gick på akademin tillsammans. Hans syster var offret, hon hette Nancy."

"Jag är hemskt ledsen," sa Riley. "Men den lokala polisen..."

Det var en sällsynt men subtil begäran i Merediths röst.

"Garrett vill verkligen ha vår hjälp. Hon var prostituerad. Hon bara försvann och sen dök kroppen upp i en sjö. Han vill att vi ska se på det som en seriemördares arbete."

Riley tyckte att förfrågan verkade konstig. Prostituerade försvinner ofta utan att bli dödade. Ibland bestämde de sig för att göra sitt arbete någon annanstans. Eller bara sluta.

"Har han någon anledning att tänka så?" frågade hon.

"Jag vet inte, sa Meredith. "Kanske vill han tänka så för att få oss inblandade. Men det är sant, som du vet, att prostituerade är frekventa mål för seriemördare."

Riley visste att det var sant. Prostituerades livsstil gjorde dem speciellt utsatta. De var synliga och tillgängliga, ensamma med främlingar och ofta drogberoende.

Meredith fortsatte, "Han ringde mig personligen. Jag lovade honom att jag skulle skicka mina allra bästa agenter till Phoenix. Och självklart—så inkluderar det dig."

Riley kände sig rörd. Meredith gjorde det inte lätt att säga nej.

"Snälla försök att förstå," sa hon. "Jag kan bara inte ta på mig något nytt."

Riley kände sig vagt oärlig. Kan inte eller vill inte? frågade hon sig själv. Efter att hon hade fångats och torterats av en seriemördare, hade alla insisterat på att hon skulle ta ledigt från jobbet. Hon hade försökt att göra det, men fann sig i ett desperat behov utav att jobba. Nu undrade hon vad den desperationen verkligen hade handlat om. Hon hade varit hänsynslös och självförstörande, och hade haft det svårt att få sitt liv under kontroll. När hon äntligen hade dödat Peterson, hennes plågoande, trodde hon att allt skulle bli bra igen. Men han plågade henne fortfarande och hon hade fått nya problem över upplösningen efter sitt senaste fall.

Efter en paus tillade hon, "Jag behöver mer tid från fältet. Jag är fortfarande tekniskt sett ledig och jag försöker verkligen sätta ihop mitt liv igen."

En lång tystnad följde. Det lät inte som om Meredith skulle argumentera emot, än mindre beordra henne. Men han skulle inte säga att han var okej med det heller. Han skulle inte släppa på trycket.

Hon hörde Meredith ge ifrån sig en lång, sorgsen suck. "Garrett hade avlägsnat sig från Nancy i åratal. Vad som hände med henne nu tär på honom något så fruktansvärt. Jag antar att det finns något att lära sig där, är det inte? Ta inte någon i ditt liv för givet. Håll alltid kontakten."

Riley tappade nästan telefonen. Merediths ord vidrörde en nerv som inte hade berörts på länge. Riley hade förlorat kontakt med sin egen, äldre syster för många år sedan. De var nu främlingar och hon hade inte ens undrat över Wendy på väldigt länge. Hon hade ingen aning om vad hennes egen syster gjorde nu eller vart hon befann sig.

Efter ännu en paus sa Meredith, "Lova mig att du tänker över detta."

"Jag ska," sa Riley.

De avslutade samtalet.

Hon kände sig fruktansvärd. Meredith hade följt henne genom flera hemska stunder och han hade aldrig visat en sådan sårbarhet gentemot henne tidigare. Hon hatade att svika honom. Och hon hade just lovat honom att tänka över det.

Och oavsett hur gärna hon ville, så var Riley inte säker på att hon kunde säga nej.

Kapitel 3

Mannen satt i sin bil på parkeringen och tittade mot horan medan hon närmade sig längst gatan. "Chiffon", kallade hon sig själv. Vilket självklart inte var hennes riktiga namn. Och han var säker på att hon satt på många hemligheter.

Jag kan få henne att berätta för mig, tänkte han. Men inte här. Inte idag.

Han skulle inte döda henne här idag heller. Nej, inte precis här, så nära hennes vanliga arbetsplats—det så kallade "Kinetic Custom Gym". Från där han satt kunde han se de fallfärdiga träningsmaskinerna genom skyltfönstret—tre löpband, en roddmaskin och ett par viktmaskiner; ingen av dem fungerade. Såvitt han visste, kom ingen någonsin hit för att faktiskt träna.

Åtminstone inte på ett socialt acceptabelt sätt, tänkte han med ett flin.

Han kom inte speciellt ofta till den här platsen—inte sedan han hade tagit brunetten som jobbat här för många år sedan. Självklart hade han inte dödat henne här. Han hade lockat med henne till ett motellrum för "extra tjänster" och med löftet om extra stålar.

Det hade inte ens varit överlagt mord. Plastpåsen över hennes huvud hade endast varit avsedd för att lägga till en fantasifaktor av fara. Men när det var gjort hade han blivit förvånad över hur djupt nöjd han hade känt sig. Det hade varit ett epikureiskt nöje, utmärkande även i en livstid av nöjen.

Ändå hade han i sina fantasifulla lekar sedan dess, utövat mer omsorg och återhållsamhet. Eller åtminstone hade han gjort det tills förra veckan, när samma lek blev dödligt igen, med den där eskorten—vad var hennes namn?

Åh, ja, han kom ihåg. Nanette.

Han hade misstänkt att Nanette kanske inte var hennes riktiga namn. Nu skulle han aldrig få reda på det. I sitt hjärta visste han att hennes död inte var en olycka. Inte på riktigt. Han hade menat att göra det. Och samvetet var fläckfritt. Han var redo att göra det igen.

Hon som kallade sig själv för Chiffon närmade sig. Hon var nu ungefär ett halvt kvarter bort, klädd i en gul tubtopp och en knappt existerande kjol, kom hon gåendes mot gymmet på orimligt höga klackar medan hon pratade i sin mobiltelefon.

Han ville verkligen veta om Chiffon var hennes riktiga namn. Deras tidigare professionella möte hade varit ett misslyckande - hennes fel, helt säkert, inte hans egna. Någonting med henne gjorde honom illa till mods.

Han hade helt klart förstått att hon var äldre än hon hävdade sig att vara. Det var mer än bara hennes kropp—till och med tonårshoror hade streckmärken från förlossningar. Och det var inte linjerna i hennes ansikte. Horor åldras snabbare än andra kvinnor han kände.

Han kunde inte lägga fingret på det. Men det fanns mycket om henne, som förvirrade honom. Hon visade en viss typ av fejkad, flickaktig entusiasm som inte var ett tecken på någon som var professionell—inte heller för en nybörjare.

Hon fnissade för mycket, som ett barn som spelade ett spel. Hon var för ivrig. Och det mest märkliga var att han misstänkte att hon faktiskt tyckte om sitt jobb.

En hora som verkligen gillar sex, tänkte han och tittade på henne när hon kom närmare. Vem har någonsin hört talas om en sådan sak?

Uppriktigt sagt, så tyckte han att det var avtändande.

Nå, åtminstone var han säker på att hon inte var en hemlig polis. Han skulle ha förstått det på en sekund.

När hon kom nära nog för att se honom, tutade han på henne. Hon slutade prata i telefonen för ett ögonblick och tittade åt hans håll, samtidigt som hon försökte täcka sina ögon från morgonens solljus. När hon såg vem det var började hon vifta och le—ett leende som såg ut att vara, för allt i världen, helt uppriktigt.

Sedan gick hon runt baksidan av gymmet mot "service" ingången. Han insåg att hon förmodligen hade ett möte inne på bordellen. Oavsett vilket så skulle han hyra henne någon annan dag när han var på humör för en viss typ av nöje. Under tiden fanns det många andra horor runt omkring.

Han kom ihåg hur de hade lämnat saker förra gången. Hon hade varit glad, godmodig och ursäktande.

"Kom tillbaka när som helst," hade hon sagt till honom. "Det kommer att bli bättre nästa gång. Gnistor kommer att flyga. Det kommer bli väldigt spännande."

"Åh, Chiffon," mumlade han högt för sig själv. "Du har ingen aning."

Kapitel 4

Skottlossningar hördes runt omkring Riley. Till vänster hörde hon bullriga smällar av pistoler. Till höger hörde hon tyngre vapen—sprängningar från automatkarbinen och rappande rundor från kulsprutepistolerna.

I mitten av oväsendet tog hon sin Glock-pistol från höfthöljen, sjönk ner till en benägen position och avfyrade sex rundor. Hon ställde sig i knäböj och avfyrade tre rundor. Hon laddade snabbt och skickligt om, ställde sig upp och sköt sex rundor, slutligen knäböjde hon och sköt tre rundor med sin vänstra hand.

Hon ställde sig upp och stoppade ner vapnet i pistolfodralen, steg tillbaka från skjutlinjen och tog av sig både hörselskydd och ögonskydd. Måltavlan med den flaskformade konturen var tjugofem meter bort. Även från det här avståndet kunde hon se att hon hade sammanfogat alla sina skott fint tillsammans. I angränsande banor fortsatte FBI-akademiska studenter under sin instruktörs vägledning.

Det hade varit ett tag sedan Riley hade avfyrat ett vapen, trots att hon alltid var beväpnad på jobbet. Hon hade reserverat den här banan på FBI-akademins skjutbana för en egen övning på måltavlan, och som alltid, så fanns det något som var tillfredsställande med pistolens kraftfulla rekyl, den råa makten den besatt.

Hon hörde en röst bakom sig.

"Ganska gammaldags, är du inte?"

Hon vände sig om och såg special agent Bill Jeffreys stående i närheten, flinandes. Hon log tillbaka. Riley visste exakt vad han menade med "gammaldags". För några år sedan hade FBI ändrat reglerna när det kommer till riktig ammunition för pistolkvalificering. Skottlossning från en benägen position hade varit en del av hur det brukade göra övningar, men nu var det inte längre nödvändigt. Nu satsades det mer fokus på att skjuta på måltavlor från nära håll, mellan tre och sju meter. Det kompletterades av den virtuella verkligheten där agenter fördjupades i scenarier med väpnade konfrontationer, också på nära håll. Och studenter får även gå igenom den ökända Hogan's Alley, en fyra hektar modellstad där de slåss mot imiterade terrorister med paintballgevär.

"Ibland gillar jag att vara gammaldags," sa hon. "Jag räknar med att jag en dag kommer att behöva använda dödlig kraft på avstånd."

Från hennes egen erfarenhet, visste Riley att den verkliga faran nästan alltid var nära och personlig, och ofta oväntad. Faktum var att hon faktiskt hade behövt slåss för hand, under hennes två senaste fall. Hon hade dödat en angripare med hans egen kniv och en annan med en slumpmässig sten.

"Tror du att någonting kommer att förbereda dessa ungar för det verkliga jobbet?" frågade Bill och nickade mot studenterna som nu var färdiga och på väg att lämna skjutområdet.

"Troligtvis inte," sa Riley. "I VR accepterar din hjärna scenariot som verkligt, men det finns ingen överhängande fara, ingen smärta, ingen vrede att kontrollera. Någonting inuti, vet alltid att det inte finns någon chans att bli dödad."

"Sant," sa Bill. "De måste själva ta reda på hur det verkligen känns, precis som vi gjorde för många år sedan."

Riley tittade sidledes mot honom när de rörde sig längre bort från skjutlinjen.

Precis som hon så var han fyrtio år gammal med fläckar av gråa hårstrån i sitt mörka hår. Hon undrade vad det innebar att hon kom på sig själv med att psykiskt jämföra honom med sin smalare, manliga granne.

Vad var hans namn igen? frågade hon sig själv. Åh, just ja—Blaine.

Blaine var snygg, men hon var inte säker på om han ens kunde jämföras med Bill. Bill var stor, fast och ganska attraktiv.

"Vad får dig att komma hit?" frågade hon.

"Jag hörde att du skulle vara här," sa han.

Riley kisade mot honom tveksamt. Detta var nog inte bara ett vänligt besök. Från hans uttryck, märkte hon att han inte var redo att berätta för henne vad han ville riktigt än.

Bill sa: "Om du vill göra den gamla övningen, så kan jag hålla reda på tiden åt dig."

"Det skulle jag uppskatta," sa Riley.

De flyttade sig till en separat sektion av skjutbanan där hon inte skulle riskera att drabbas av stridskulor från studenterna.

Medan Bill satte igång en timer, tog sig Riley igenom alla faser av FBI:s pistolkvalifikationskurs med lätthet; skott på måltavlan från tre meter, sedan fem, därefter sju och sedan femton. Den femte och sista fasen var den enda delen som hon tyckte var lite utmanande—skjuta bakom en barrikad vid tjugofem meter.

När hon var igenom tog Riley av sig sitt skydd igen. Hon och Bill gick upp till måltavlan och kollade hennes arbete. Alla kulhål var samlade i en klunga, snyggt tillsammans.

"Hundra procent—ett perfekt resultat," sa Bill.

"Som det ska vara," sa Riley. Hon skulle hata om hon hade blivit ringrostig.

Bill pekade mot den stora kullen bakom måltavlan.

"Ganska surrealistiskt, eller hur?" sa han.

Flera vitsvanshjortar betade belåtet på toppen av kullen. De hade samlats där medan hon hade skjutit. De var inom ett enkelt avstånd, även med hennes pistol. Men de var inte det minsta störda av alla tusentals kulor som sköts mot måltavlorna strax under den höga åsen som de gick på.

"Ja," sa hon, "och vackert."

Runt denna årstid var hjortar en vanlig syn här på skjutbanan. Det var jaktsäsong, och på något sätt visste de om att de skulle vara säkra här. FBI-akademien hade faktiskt blivit ett slags himmelrike för många djur, inklusive rävar, vilda kalkoner och murmeldjur.

"För några dagar sedan såg en av mina studenter en björn på parkeringsplatsen," sa Riley.

Hon tog några steg mot kullen. Hjortarna lyfte sina huvuden, stirrade på henne och travade iväg. De var inte rädda för skottlossningarna, men de ville inte att folk skulle komma för nära.

"Hur tror du att de vet?" frågade Bill. "Att det är säkert här, menar jag. Låter inte alla skott lika?"

Riley skakade lite lätt på huvudet. Det var ett mysterium även för henne. Hennes far hade tagit med henne på jakt när hon var liten. För honom var hjortar helt enkelt resurser—mat och päls. Det hade inte besvärat henne att ha dödat dem för flera år sedan. Men det hade förändrats.

Det verkade konstigt, nu när hon tänkte på det. Hon hade inga problem med att använda dödlig kraft mot en människa när det var nödvändigt. Hon kunde döda en man utan att blinka. Men att döda en av dessa förtroende varelser verkade nu otänkbart.

Riley och Bill gick bort till en närliggande rastplats och satte sig tillsammans på en bänk. Oavsett vad det var han kommit för att prata med henne om, så verkade han fortfarande förtegen.

"Hur klara du dig själv?" frågade hon med en mild röst.

Hon visste att det var en känslig fråga och hon såg honom rycka till. Hans fru hade nyligen lämnat honom efter år av anspänning mellan hans jobb och hemmalivet. Bill hade varit orolig över möjligheten att förlora kontakten med sina unga söner. Han bodde nu i en lägenhet i staden Quantico och spenderade varje helg med sina pojkar.

"Jag vet inte, Riley," sa han. "Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig."

De var tydligt att han var både ensam och deprimerad. Hon hade varit med om det tillräckligt mycket själv under sin egen separation, och sedan skilsmässa. Hon visste också att tiden precis efter en separation var särskilt skör. Även om förhållandet inte varit speciellt bra, så finnar man sig själv plötsligt i en värld full av främlingar, där man har missat år av förtrogenhet, aldrig vetat riktigt vad man ska göra med sig själv.

Bill rörde hennes arm. Hans röst var full av känslor, när han sa, "Ibland tänker jag att allt jag har kvar att förlita mig på i livet... är du."

För ett ögonblick kände Riley för att krama honom. När de hade arbetat som samarbetspartners hade Bill kommit till räddningen många gånger, både fysiskt och emotionellt. Men hon visste att hon var tvungen att vara försiktig. Och hon visste att folk kunde tappa greppet efter en separation. Hon hade själv faktiskt ringt Bill en natt när hon var full och föreslagit att de skulle ha en affär. Nu var situationen omvänd. Hon kunde känna hans överhängande beroende av henne, nu när hon började känna sig fri och var stark nog att vara ensam.

"Vi var bra samarbetspartners," sa hon. Det var tråkigt sagt, men hon kunde inte komma på något annat att säga.

Bill tog ett långt, djupt andetag.

"Det här var vad jag kom hit för att prata med dig om," sa han. "Meredith sa till mig att han hade ringt dig om Phoenix-fallet. Jag jobbar på det. Jag behöver en partner."

Riley kände ett litet spår av irritation. Bills besök började verka som lite av ett bakhåll.

"Jag sa till Meredith att jag skulle tänka på det," sa hon.

"Och nu ber jag dig," sa Bill.

En tystnad föll mellan dem.

"Varför inte Lucy Vargas?" frågade Riley.

Agent Vargas var en nybörjare som hade jobbat nära ihop med Bill och Riley på deras senaste fall. De var båda imponerade av hennes arbete.

"Hennes fotled har inte läkt," sa Bill. "Hon kommer inte att vara tillbaka på fältet förens åtminstone en månad."

Riley kände sig dum för att ha frågat. När hon, Bill och Lucy hade kommit närmare Eugene Fisk, den så kallade "kedjemördaren", hade Lucy ramlat, brutit fotleden och nästan blivit dödad. Självklart kunde hon inte gå tillbaka till jobbet så snart.

"Jag vet inte, Bill," sa Riley. "Den här pausen från jobbet gör mig så bra. Jag har funderat på att bara undervisa från och med nu. Allt jag kan säga är det jag sa till Meredith."