Åtrådd

Kapitel 7

När FBI-planet lyfte från Quantico, kände Riley att hon var på väg att konfrontera ännu ett monster. Hon var djupt oroad över tanken. Hon hade hoppats på att hålla sig borta från mördare ett tag, men att ta detta jobb hade äntligen känts som den rätta saken att göra. Meredith hade varit betydligt lättad när hon hade sagt att hon skulle följa med.

Den morgonen hade April lämnat för sin fältresa, och nu var Riley och Bill på väg till Phoenix. Utanför flygplansfönstret hade eftermiddagen blivit mörk och regnet sträckte sig så långt ögat nådde. Riley stannade fastspänd i sitt säte tills planet hade flugit igenom de täta, grå molnen och in i den blå himmelen ovanför. Därefter spred sig ett fluffigt täcke under dem och dolde jorden där folk förmodligen skyndade sig för att hitta skydd. Och, tänkte Riley, lever sina vardagliga liv, med nöjen, fasor eller allt som finns där emellan.

Så snart resan blev lugnare vände sig Riley till Bill och frågade: "Vad har du att visa mig?"

Bill öppna upp sin bärbara dator på bordet framför dem. Han tog upp ett foto av en stor svart soppåse, knappt nedsänkt i det grunda vattnet. En död vit hand kunde ses sticka ut ur påsens öppning.

Bill förklarade, "Kroppen av Nancy Holbrook hittades i en konstgjord sjö, i reservoar systemet utanför Phoenix. Hon var en trettioårig eskort, anställd av en dyr service. Med andra ord, en dyr prostituerad."

"Drunknade hon?" frågade Riley.

"Nej. Kvävning verkar ha varit dödsorsaken. Därefter stoppades hon in i en soppåse och dumpades i sjön. Soppåsen hade vägts ner med stora stenar."

Riley studerade fotot noggrant. Flera frågor hade redan börjat formats i hennes sinne.

"Hade mördaren lämnat några fysiska bevis?" frågade hon. "Fingeravtryck, fibrer, DNA?"

"Inte en enda sak."

Riley skakade på huvudet. "Jag förstår inte. Undanröjandet av kroppen, menar jag. Varför ansträngde sig mördaren inte lite mera? En sötvattensjö är perfekt för att bli av med en kropp. Lik sjunker och bryts ner snabbt i färskt vatten. Visst, de kan dyka upp senare på grund av uppblåsthet och gaser. Men tillräckligt med stenar i påsen skulle lösa det problemet. Varför lämna henne i grunt vatten?"

"Jag antar att det är upp till oss att räkna ut det," sa Bill.

Bill tog upp flera andra bilder av brottsplatsen, men de gav inte Riley speciellt mycket information.

"Så vad tror du?" sa hon. "Handskas vi med en seriemördare eller inte?"

Bill höjde ögonbrynen.

"Jag vet inte," sa han. "Vi tittar verkligen bara på en enda mördad person. Visst, andra prostituerade har försvunnit i Phoenix. Men det är inget nytt. Det händer rutinmässigt i alla våra större städer."

Ordet "rutinmässigt" satt inte rätt med Riley. Hur kan försvinnandet av en viss klass av kvinnor betraktas som "rutin"? Ändå visste hon att det Bill sa var sant.

"När Meredith ringde, lät han som att det var brådskande," sa hon. "Och nu ger han oss även VIP-behandling och flyger oss direkt dit på ett BAU-plan." Hon tänkte tillbaka för en kort stund. "Hans exakta ord var att hans vän ville att vi skulle se på det som en seriemördares arbete. Men det låter som att ingen är säker på att det är en seriemördare."

Bill ryckte på axlarna. "Det kanske inte är det. Men Meredith verkar stå Garrett Holbrook, Nancy Holbrooks bror, väldigt nära."

"Ja," sa Riley. "Han berättade att de gick på akademin tillsammans. Men hela den här grejen är alldeles för ovanlig."

Bill argumenterade inte emot. Riley lutade sig tillbaka i sitt säte och tänkte över situationen. Det verkade ganska uppenbart att Meredith tänjde på FBI-reglerna, som en tjänst för en vän. Det var inte typiskt för Meredith att göra så.

Men det här gjorde inte att hon tänka sämre om sin chef. Faktum var att hon beundrade hans hängivenhet gentemot sin vän. Hon undrade…

Är det någon jag skulle tänja på reglerna för? Bill, kanske?

Han hade varit mer än en partner genom åren, mer än till och med en vän. Ändå så var Riley inte säker. Och det fick henne att undra—hur nära kände hon sig till någon av sina medarbetare idag, inklusive Bill?

Men det tjänade inte mycket till att tänka på det nu. Riley stängde ögonen och somnade.

*

Det var en solig dag när de väl landade i Phoenix.

När de lämnade planet, knuffade Bill till henne lite med armbågen och sa, "Wow, vilket härligt väder. Kanske vi åtminstone får ut en liten semester ur denna resa."

På något sätt tvivlade Riley på att det här skulle bli roligt. Det hade varit länge sedan hon hade tagit en riktig semester. Hennes sista försök till en utflykt i New York med April hade blivit avbruten på grund av de vanliga mord och förödelser som var en så stor del av hennes liv.

En av dessa dagar, måste jag få en riktig vila, tänkte hon.

En ung, lokalagent mötte upp dem vid planet och körde dem direkt till FBI:s fältkontor i Phoenix, en slående sprillans ny och modern byggnad. När chauffören körde in bilen till byråns parkeringsplats, kommenterade han, "Cool design, eller hur? Den vann någon form av utmärkelse. Kan du gissa vad det ska se ut som?"

Riley tittade ut över fasaden. Allt var rakt, långa rektanglar och smala vertikala fönster. Allt var noga placerat och mönstret verkade bekant. Hon stannade och stirrade på det en stund.

"DNA-sekvensering?" frågade hon.

"Det är riktigt," sa agenten. "Men jag slår vad om att du inte kan gissa vad stenlabyrinten där borta ser ut som ovanifrån."

De gick dock in i byggnaden innan Riley eller Bill kunde våga sig på en gissning. Inuti såg Riley hur DNA-motivet upprepade sig i de skarpt mönstrade golvplattorna. Agenten ledde in dem bland flera horisontella väggar och skiljeväggar, tills de kom fram till den ansvarige specialagenten Elgin Morleys rum, och lämnade dem där.

Riley och Bill presenterade sig för Morley, en liten litterär man i femtioårsåldern med en tjock, svart mustasch och runda glasögon. En annan man väntade på dem inne på kontoret. Han var i fyrtioårsåldern, lång, mager och lite krökt. Riley tyckte att han såg trött och deprimerad ut.

Morley sa, "Agenter Paige och Jeffreys, jag skulle vilja att ni träffar agent Garrett Holbrook. Hans syster var offret som hittades i Nimbo Lake."

Flera handskakningar utbyttes och de fyra agenterna satte sig ner för att prata.

"Tack för att du kom," sa Holbrook. "Det här har varit ganska överväldigande."

"Kan du berätta för oss om din syster," sa Riley.

"Det finns inte så mycket att säga," sa Holbrook. "Jag kan inte säga att jag kände henne väldigt bra. Hon var min halvsyster. Min pappa var en kurtisör, lämnade min mamma och fick barn med tre olika kvinnor. Nancy var femton år yngre än mig. Vi hade knappt kontakt under alla åren."

Han stirrade blankt på golvet för ett ögonblick, hans fingrar rörde sig frånvarande på stolens armar. Då, utan att titta upp sa han, "Den sista jag hörde från henne var att hon hade ett kontorsarbete och tog lektioner på ett komvux. Det var för några år sedan. Jag var chockad över att få reda på vad som hade blivit av henne. Jag hade ingen aning."

Sen blev han tyst. Riley tyckte att han såg ut som att han lämnade något osagt, men hon talade om för sig själv att det kanske faktiskt var allt som mannen visste. Trots allt, vad kunde Riley säga om sin egen äldre syster om någon frågade henne? Hon och Wendy hade varit utan kontakt så länge nu att de lika gärna inte behövde vara systrar.

Ändå så kände hon något mer än sorg för Holbrooks upplevelse. Det slog henne så underligt.

Morley föreslog att Riley och Bill skulle gå med honom till den rättsmedicinska patologin, där de kunde ta en titt på kroppen. Holbrook nickade och sa att han skulle vara på sitt kontor.

När de följde den ansvarige specialagenten ner i hallen frågade Bill, "Agent Morley, vilken anledning finns det för att tro att vi har att göra med en seriemördare?"

Morley skakade på huvudet. "Jag är inte säker på att vi har mycket av en anledning," sa han. Men när Garrett upptäckte Nancys död vägrade han att låta det vara. Han är en av våra bästa agenter, och jag har försökt att tillmötesgå honom. Han försökte få igång sin egen utredning men kom inte någonstans. Sanningen är att han inte har varit sig själv under hela den här tiden."

Riley hade definitivt märkt att Garrett verkade vara fruktansvärt oroligt. Kanske lite mer än en erfaren agent skulle vara vanligtvis, även över en släktings död. Han hade klargjort att de inte var nära.

Morley ledde Riley och Bill till byggnadens rättsmedicinska område, där han introducerade dem till sin lagchef, Dr. Rachel Fowler. Patologen öppnade upp den kylda enheten där Nancy Holbrooks kropp behölls.

Riley ryckte tillbaka lite vid den välbekanta lukten av förruttnelse, trots att lukten inte hade blivit särskilt stark ännu. Hon såg att kvinnan hade varit kort och väldigt smal.

"Hon hade inte varit i vattnet länge," sa Fowler. "Huden började just skrynkla sig när hon hittades."

Dr Fowler pekade på hennes handleder.

"Du kan se brännskador från rep. Det ser ut som att hon var bunden när hon blev dödad."

Riley såg upphöjda märken på likets arm.

"Dessa ser ut som märken från nålar," sa Riley.

"Sant. Hon tog heroin. Min gissning var att hon började halka in i ett allvarligt missbruk."

För Riley såg det ut som att kvinnan hade varit anorektisk, och det verkade överensstämma med Fowlers missbruksteori.

"Den typen av missbruk verkar inte stämma in på en högklassig eskort," sa Bill. Hur vet vi att det var det hon var?"

Fowler lämnade över ett laminerat visitkort i en bevispåse av plast. Det hade ett utmanande foto av den döda kvinnan på framsidan. Namnet på kortet var helt enkelt "Nanette" och verksamheten hette "Ishtar Escorts."

"Detta visitkort hade hon på sig när hon hittades," förklarade Fowler. "Polisen kom i kontakt med Ishtar Escorts och fick reda på hennes riktiga namn, och det ledde snabbt till vår identifiering av henne som agent Holbrooks halvsyster."

"Har du någon aning om hur hon blivit kvävd?" frågade Riley.

"Det finns några blåmärken runt halsen," sa Fowler. "Mördaren kan ha hållit en plastpåse över huvudet."

Riley tittade noggrant på märkena. Var det någon slags sexlek som gick fel, eller en avsiktlig mordhandling? Hon visste inte säkert ännu.

"Vad hade hon på sig när hon hittades?" frågade Riley.

Fowler öppnade en låda som innehöll offrets kläder. Hon hade på sig en rosa klänning med en låg urringning—knappt respektabel, observerade Riley, men definitivt en grad ovanför en prostituerads typiska skräpklädsel. Det var klänningen till en kvinna som ville se både väldigt sexig ut och passa in på nattklubbarna.

Liggandes ovanpå klänningen var en genomskinlig plastpåse med smycken.

"Får jag titta?" frågade Riley Fowler.

"Absolut."

Riley tog ut innehållet ur påsen och tittade på det. Det mesta var ganska eleganta kostym smycken—ett pärlhalsband, armband och enkla örhängen. Men ett föremål stod ut bland resten. Det var en smal guldring med en diamant. Hon plockade upp den och visade den för Bill.

"Äkta?" frågade Bill.

"Ja," svarade Fowler. "Riktigt guld och en riktig diamant."

"Mördaren brydde sig inte om att stjäla den," kommenterade Bill. "Så det handlade inte om pengar."

Riley vände sig till Morley. "Jag skulle vilja se vart kroppen hittades", sa hon. "Nu direkt, medan det fortfarande är ljust ute."

Morley såg lite förbryllad ut.

"Vi kan ta dig dit med helikopter", sa han. "Men jag vet inte vad du förväntar dig att hitta. Poliser och agenter har varit över hela platsen."

"Lita på henne," sa Bill menande. "Hon kommer att ta reda på något."

Kapitel 8

Den breda ytan av Nimbo Lake såg stilla och lugn ut när helikoptern närmade sig den.

Skenet kan bedra, påminde Riley sig själv. Hon visste mycket väl att lugna ytor kunde skydda mörka hemligheter.

Helikoptern steg nedåt, vinglande medan den svävade, på jakt efter en plats att landa på. Riley kände sig lite illamående från den ostabila rörelsen. Hon tyckte inte om helikoptrar så speciellt mycket. Hon tittade på Bill som satt bredvid henne. Hon tyckte att han såg lika orolig ut.

När hon tittade på agent Holbrook, tyckte hon att hans ansikte såg uttryckslöst ut. Han hade knappt sagt ett ord under halvtimmesflygningen från Phoenix. Riley visste ännu inte vart hon hade honom. Hon var van att enkelt läsa av människor—ibland för enkelt för sitt eget bästa. Men Holbrook kändes fortfarande som en gåta.

Helikoptern landade till slut och de tre FBI-agenterna klev ut på den fasta marken och duckade sina huvuden under de, fortfarande, snurrande bladen. Vägen som helikoptern hade landat på var inget mer än parallella däckspår genom en öken av ogräs.

Riley observerade att vägen inte såg speciellt använd ut. Ändå visade det sig att tillräckligt med fordon hade passerat på den, under den senaste veckan, för att dölja spår som kunde vara kvar från mördarens fordon.

Den bullriga helikoptermotorn tystade ner, vilket gjorde det lättare att prata medan Riley och Bill följde Holbrook till fots.

"Berätta vad du vet om den här sjön", sa Riley till Holbrook.

"Den tillhör en serie reservoarer som skapats av dammar längs Acacia Floden," sa Holbrook. "Detta är den minsta av de konstgjorda sjöarna. Den är fylld med fisk och det är en populär rekreationsplats, men de allmänna områdena ligger på andra sidan sjön. Kroppen upptäcktes av ett par tonåringar, höga på cannabis. Jag ska visa er vart."

Holbrook ledde dem från vägen till en sten ås med utsikt över sjön.

"Ungarna var precis här, där vi står," sa han. Han pekade sedan ner till kanten av sjön. "De tittade ner och såg soppåsen. De sa att det bara såg ut som en mörk gestalt i vattnet."

"Vilken tid på dagen var dem här?" frågade Riley.

"Lite tidigare än det är just nu" sa Holbrook. "De hade skippat skolan och blivit höga."

Riley absorberade in omgivningen. Solen stod lågt och topparna av de röda stenklipporna på andra sidan sjön såg ut att vara i lågor av ljuset. Det fanns ett par båtar ute på vattnet. Fallhöjden från åsen ner till vattnet var inte långt—bara tio meter kanske.

Holbrook pekade på en plats i närheten där sluttningen inte var så brant.

"Ungarna klättrade ner dit för att ta en närmare titt", sa han. "Det var då de insåg vad det verkligen var."

Stackars barn, tänkte Riley. Det hade varit några decennier sedan hon hade provat marijuana i högstadiet. Ändå kunde hon väl föreställa sig den skräcken att göra en sådan upptäckt under påverkan.

"Vill du klättra ner för en närmare titt?" frågade Bill Riley.

"Nej, det är en bra utsikt härifrån, tack," sa Riley.

Hennes magkänsla talade om för henne att hon var precis där hon behövde vara. Mördaren hade trots allt inte släpat kroppen ner för samma sluttning som ungarna hade gått ner.

Nej, tänkte hon. Han stod här.

Det såg till och med ut som om den glesa vegetationen fortfarande bröts ner lite där hon stod.

Hon tog några andetag och försökte se igenom hans ögon. Han hade utan tvekan kommit hit på natten. Men var det en klar natt eller en molnig? Nå, i Arizona vid den här tiden av året, var chansen stor att natten var klar. Hon kunde minnas att månen skulle ha varit ljus för en vecka sedan. I stjärnljuset och månskenet kunde han ha sett vad han höll på med ganska så bra—möjligen även utan ficklampa.

Hon föreställde sig att han la ner kroppen här. Men vad hade han gjort efter det? Självklart hade han rullat kroppen från avsatsen. Den hade fallit rakt ner i det grunda vattnet.

Men det var något med detta scenario som Riley tyckte kändes fel. Hon undrade igen, som hon hade gjort på planet, hur han kunde ha varit så vårdslös.

Från här uppe på avsatsen kunde han förmodligen inte ha sett att kroppen inte hade sjunkit speciellt djupt. Ungarna hade beskrivit påsen som "en mörk gestalt i vattnet." Från den här höjden hade den nedsänkta påsen sannolikt varit osynlig även under en ljus natt. Han hade antagit att kroppen hade sjunkit, som nyligt döda kroppar gör i färskt vatten, speciellt när de vägs ner med stenar.

Men varför antog han att vattnet var djupt här?

Hon kikade ner i det klara vattnet. I det sena eftermiddagsljuset kunde hon enkelt se den nedsänkta avsatsen där kroppen hade landat. Det var ett litet horisontellt område, inget mer än toppen av ett stenblock. Runt omkring den var vattnet svart och djupt.

Hon tittade runt sjön. Klippor höjde sig överallt ur vattnet. Hon kunde se att Nimbo Lake hade varit en djup kanjon innan dammen hade fyllt den med vatten. Hon såg bara några få platser där man kunde gå längs strandlinjen. Klippornas sidor föll rakt ner i djupet.