- -
- 100%
- +
Till sitt höger och vänster såg Riley åsar som liknade den där de stod, upphöjd till ungefär samma nivå. Vattnet under dessa klippor var mörkt och visade inga tecken på att någon typ av avsats skulle ligga nedanför.
En känsla av förståelse sköljde över henne.
"Han har gjort det här förut", sa hon till Bill och Holbrook. "Det finns en annan kropp i denna sjö."
*
I helikoptern på väg tillbaka till FBI Phoenix Division huvudkontor, sa Holbrook, "Så du tror att det här är ett seriefall trots allt?"
"Ja, det gör jag," sa Riley.
Holbrook sa, "Jag var inte positiv. För det mesta så var jag bara ivrig att få någon bra att arbeta på fallet. Men vad såg du som gjorde att du drog den slutsatsen?
"Det finns andra avsatser som ser precis ut som den som han knuffade den här kroppen över," förklarade hon. "Han använde en av de andra branta sluttningarna tidigare, och den kroppen sjönk precis som den skulle. Men han kanske inte kunde hitta samma plats den här gången. Eller trodde han kanske att det var samma plats. Hur som helst så förväntade han sig samma resultat den här gången. Men han hade fel."
Bill sa, "Jag sa ju att hon skulle hitta något där."
"Dykare måste söka igenom denna sjö", la Riley till.
"Det kommer att krävas mycket arbete," sa Holbrook.
"Det måste ändå ske. Det finns en annan kropp där nere någonstans. Du kan räkna med det. Jag vet inte hur länge den har varit där, men den är där."
Hon stannade upp och bedömde mentalt vad allt detta kunde säga om mördarens personlighet. Han var kompetent och kapabel. Detta var inte en patetisk förlorare, som Eugene Fisk. Han var mer som Peterson, mördaren som hade fångat och plågat både henne och April. Han var skarp och klar, och han njöt ytterst av att döda—en sociopat snarare än en psykopat. Framför allt så var han självsäker.
Kanske för självsäker för sitt eget bästa, tänkte Riley.
Det kan mycket väl visa sig vara hans största misstag.
Hon sa, "Mannen vi letar efter är inte någon kriminell luffare. Min gissning är att han är en vanlig medborgare, rimligen välutbildad, kanske med fru och barn. Ingen som känner honom tänker att han är en mördare."
Riley betraktade Holbrooks ansikte medan de pratade. Trots att hon nu visste någonting om det fall som hon inte hade känt till förut, slog det henne att Holbrook fortfarande var kall och avlägsen.
Helikoptern cirkulerade över FBI-byggnaden. Skymningen hade fallit och området nedanför var väl upplyst.
"Titta där," sa Bill och pekade ut genom fönstret.
Riley tittade ner dit han pekade. Hon var förvånad över att se att trädgården av sten såg ut som ett gigantiskt fingeravtryck från där hon var. Det spred sig under dem som ett välkomsttecken. Någon excentrisk landskapsarkitekt hade bestämt sig för att den här bilden, arrangerad av stenar, var bättre lämpad för den nya FBI-byggnaden än vad en planterad trädgård skulle ha varit. Hundratals stora stenar hade noggrant placerats i böjda rader för att skapa illusionen.
"Wow," sa Riley till Bill. "Vems fingeravtryck tror du att de använde? Någon legendarisk antar jag. Dillinger, kanske? "
"Eller kanske John Wayne Gacy. Eller Jeffrey Dahmer."
Riley tyckte det var ett konstigt spektakel. På marken skulle ingen någonsin gissa att arrangemanget av stenar var något mer än en meningslös labyrint.
Det slog henne nästan som ett tecken och en varning. Detta fall skulle kräva att hon så saker från ett nytt och obehagligt perspektiv. Hon var på väg att utforska nya områden av mörker, mörker som inte ens hon hade föreställt sig
Kapitel 9
Mannen njöt medan han betraktade de prostituerade. Han gillade hur de grupperade sig i hörnet och sprang upp och ner längst trottoarerna, mestadels parvis. Han fann dem vara mycket mer lättretliga än glädjeflickor och eskorter, benägna att lätt förlora sitt humör.
Till exempel, just nu såg han en av dem skrika mot en grupp ohyfsade unga pojkar, som satt i ett långsamt körande fordon och försökte ta bilder på henne. Mannen klandrade henne inte alls. Hon var trots allt här för att göra affärer, inte behandlas som en cirkusakt.
Var är deras respekt? tänkte han med ett småflin. Ungar nuförtiden.
Nu skrattade pojkarna åt henne och skrek oanständigheter. Men de kunde inte matcha hennes färgstarka svar, några av dem på spanska. Han gillade hennes stil.
Han var parkerad längs en rad billiga motell där prostituerade samlades. De andra tjejerna var mindre livliga än den som hade skrikit. Deras försök till att se sexiga ut såg rent ut obehagliga ut i jämförelse, och de var råare mot männen när de närmade sig. Medan han funderade, så lyfte en av dem upp sin kjol för att visa sina små underkläder till föraren av en långsamt, passande bil. Föraren stannade inte.
Mannen höll ögonen på flickan som först hade fångat hans uppmärksamhet. Hon stampade runt indignerat och klagade till de andra tjejerna.
Mannen visste att han kunde få henne om han ville ha henne. Hon kunde bli hans nästa offer. Allt han hade behövt göra för att få hennes uppmärksamhet var att köra längs trottoarkanten mot henne.
Men nej, det skulle han inte göra. Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig närma sig en hora på gatan. Det var upp till henne att närma sig honom. Det var även detsamma med horor han träffade genom en service eller en bordell. Han fick dem att träffa honom ensam någonstans, separat, utan att någonsin fråga direkt. Det skulle se ut om det vore deras idé.
Med lite tur skulle den lättretliga tjejen lägga märke till hans dyra bil och gå direkt mot honom. Hans bil var det perfekta lockbetet. Lika så var det faktum att han klädde sig bra.
Men oavsett hur natten skulle sluta, måste han vara försiktigare än förra gången. Han hade varit slarvig, rullat hennes kropp över kanten och förväntat sig att hon skulle sjunka.
Och en sådan uppståndelse hon hade skapat! En FBI-agents egen syster! Och de hade ringt in experterna från Quantico. Han tyckte inte om det. Han var inte ute efter publicitet eller berömmelse. Allt han ville göra var att tillfredsställa sina begär.
Och hade han inte den rätten? Vilken frisk vuxen man hade inte sina begär?
Nu skulle de skicka dykare ner i sjön för att leta efter kroppar. Han visste vad de kunde hitta där, även efter tre år. Han tyckte inte alls om det.
Det var inte bara utav oro för sig själv. Konstigt nog kände han sig elak mot sjön. Det kändes motbjudande och inkränkande för honom att ha dykare som undersöker och rotar i varje skrymsle och vrå, en oförklarlig överträdelse. Sjön hade trots allt inte gjort något fel. Varför ska den trakasseras?
Hur som helst så var han inte orolig. Det fanns ingen chans att de skulle kunna spåra någon av hans offer tillbaka till honom. Det skulle helt enkelt inte hända. Han var dock klar med den där sjön. Han hade ännu inte bestämt sig för vart han skulle lägga sitt nästa offer, men han var säker på att han skulle fatta ett beslut innan natten var över.
Nu tittade den livliga tjejen på hans bil. Hon började gå mot honom, med mycket attityd i sina steg.
Han rullade ner passagerarfönstret och hon stoppade in huvudet. Hon var en mörkhyad latinsk tjej, tungt sminkad med tjockt markerad läpplinje, färgglad ögonskugga och hårda välvda ögonbryn som kunde vara tatueringar. Hennes örhängen var stora guldfärgade krucifixer.
"Snygg bil," sa hon.
Han log.
"Vad gör en snygg tjej som du ute, så här sent?" frågade han. "Borde inte du vara i säng?"
"Kanske skulle du vilja stoppa om mig," sade hon och log.
Hennes tänder slog honom som anmärkningsvärt rena och raka. Faktiskt så såg hela hon anmärkningsvärt frisk ut. Det var ganska sällsynt här ute på gatorna, där de flesta av tjejerna var "pundare", i olika stadier av meth-missbruk.
"Jag gillar din stil," sa han. "Mycket chola."
Hennes leende förstorades. Han kunde se att hon tolkade en ’Latina gangster’ som en komplimang.
"Vad heter du?" frågade han.
"Socorro."
Åh, "socorro", tänkte han. Spanska för "hjälp."
"Jag slår vad om att du ger bra socorro", sa han med ett lömskt leende.
Hennes djupa bruna ögon sneglade tillbaka. "Du ser ut som om du kanske skulle behöva lite socorro just nu."
"Kanske behöver jag det," sa han.
Men innan de kunde börja fastställa villkoren körde en bil in på parkeringsplatsen strax bakom honom. Han hörde en man ropa ut från förarfönstret.
"¡Socorro!" skrek han. "¡Vente!"
Flickan drog sig själv upp med en ganska löjlig eskapad av ilska.
"¿Porqué?" skrek hon tillbaka.
"Vente aquí, ¡puta!"
Mannen upptäckte ett spår av rädsla i tjejens ögon. Det kunde inte vara för att mannen i bilen hade kallade henne för hora. Han gissade på att mannen var hennes hallick och checkade in för att se hur mycket pengar hon hade tjänat hittills ikväll.
"Pinche Pablo!" muttrade hon tyst. Sedan gick hon mot bilen.
Mannen satt där och undrade om hon skulle komma tillbaka, och fortfarande vilja göra affärer med honom. Oavsett vilket så tyckte han inte om det. Att vänta var inte hans stil.
Hans intresse för flickan försvann plötsligt. Nej, han skulle inte oroa sig för henne. Hon hade ingen aning om hur lyckligt lottad hon nu var.
Dessutom, vad gjorde han i ett sådant här område? Hans nästa offer borde vara mer elegant.
Chiffon, tänkte han. Han hade nästan glömt bort Chiffon. Men kanske har jag bara sparat henne till ett speciellt tillfälle.
Han kunde vänta. Det behövde inte bli ikväll. Han körde iväg, gottade sig åt sin självbehärskning, trots sitt enorma begär. Han betraktade det som en av sina bästa, personliga egenskaper.
Han var ju en väldigt civiliserad man trots allt.
Kapitel 10
De tre unga kvinnorna i intervjurummet såg inte alls ut som Riley hade förväntat sig. För ett ögonblick tittade hon bara på dem genom envägsspegeln. De var smakfullt klädda, nästan som välbetalda sekreterare. Hon hade fått veta att deras namn var Mitzi, Koreen och Tantra. Självklart visste Riley att det inte var deras riktiga namn.
Hon tvivlade också på att de klädde sig så acceptabelt när de var på jobb. Då de arbetar för ungefär 2500 kronor i timmen så kunde de säkert investera i utrustade garderober för att tillgodose alla kundernas fantasier. De hade varit kollegor till Nancy "Nanette" Holbrook vid Ishtar Escorts. Kläderna Nancy Holbrook hade på sig när hon dödades varit märkbart oanständiga i jämförelse. Men, tänkte Riley, nu när de inte var på jobb, så ville de nog se respektabla ut.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.