Borta

Kapitel 8

Riley körde ner längs motorvägen och smuttade på sin energidryck. Det var en solig, varm morgon, fönstret var nere och den varma doften av färskt hö fyllde luften. På de omgivande blygsamma betesmarkerna syntes nötkreatur, och bergen kantade båda sidorna av dalen. Hon tyckte om det här.

Men hon påminde sig själv att hon inte hade kommit hit för att må bra. Hon hade ett jobb att utföra.

Riley svängde in på en sliten grusväg och efter en minut eller två så nådde hon en korsning. Hon svängde in mot nationalparken, körde en kort bit och stannade vid vägkanten.

Hon klev ut och gick över ett öppet fält till en hög, stadig ek som stod i nordöstra hörnet.

Detta var platsen. Det var här Eileen Rogers kropp hade hittats uppställd mot just detta träd. Hon och Bill hade varit här tillsammans för sex månader sedan. Riley började återskapa scenen i sina tankar.

Den största skillnaden var vädret. Då hade det varit i mitten av december och bitande kallt. Ett tunt snötäcke låg över marken.

Gå tillbaka, sa hon till sig själv. Gå tillbaka och känn det.

Hon andades djupt in och ut tills hon trodde att hon kunde känna en brännande kyla som passerade genom hennes luftrör. Hon kunde nästan se dimma formas med varje andetag.

Det nakna liket hade varit fastfruset. Det var inte lätt att avgöra vilket av de många skadorna som var knivsår och vilka var sprickor orsakade av kylan.

Riley återkallade minnen av scenen, in i minsta detalj. Peruken. Det målade leendet. Ögonen uppsydda. Den konstgjorda rosen i snön mellan likets särade ben.

Bilden i hennes sinne var nu tillräckligt levande. Nu var hon tvungen att göra vad hon hade gjort igår – sätta sig in i mördarens upplevelse.

Än en gång blundade hon, slappnade av och klev ut i avgrunden. Hon välkomnade den yra, tunga känslan när hon slängde sig in i mördarens sinne. Ganska snart var hon med honom, inuti honom, och såg precis vad han såg, kände vad han kände.

Han körde hit på natten, allt annat än självsäker. Han såg oroligt på vägen – orolig för isen under hans hjul. Vad händer om han tappar kontrollen och hamnar i ett dike? Han hade ett lik med sig. Då skulle de ta honom. Han var tvungen att köra försiktigt. Han hade hoppats att hans andra mord skulle vara enklare än det första, men han var fortfarande ett nervöst vrak.

Han stannade fordonet här. Han drog kvinnans kropp, redan naken, gissade Riley, ut i det öppna. Men den hade redan stelnat. Han hade inte räknat med det. Det frustrerade honom, och skakade om hans självförtroende. För att göra saken värre kunde han inte alls se vad han gjorde, inte ens i strålkastarnas ljus som han riktade mot trädet. Natten var alldeles för mörk. Han gjorde en anteckning till sig själv att göra detta i dagsljus nästa gång om han kunde.

Han drog kroppen till trädet och försökte sätta den i den position han tänkt sig. Det gick inte alls bra. Kvinnans huvud lutade till vänster och var fast där på grund av likstelheten. Han ryckte och vred. Även efter att ha brutit nacken, kunde han fortfarande inte få liket att stirra rakt framåt.

Och hur skulle han sära benen ordentligt? Ett av benen var hopplöst krokigt. Han hade inget annat val än att ta ett järnrör ur bilen och bryta låret och knäskålen. Sedan vred han benet så gott som han kunde, men blev inte nöjd.

Till sist lämnade han noggrant bandet runt om halsen, satte peruken på huvudet och lade rosen i snön. Sedan klev han in i bilen och körde iväg. Han var besviken och deppig. Han var även rädd. Hade han i all sin klumpighet lämnat några viktiga ledtrådar eller bevis? Som besatt spelade han upp sina handlingar i tankarna, men han kunde inte vara helt säker.

Han visste att han var tvungen att göra det bättre nästa gång. Han lovade sig själv att göra det bättre.

Riley öppnade ögonen. Hon lät mördarens närvaro glida bort. Hon var nöjd med sig själv nu. Hon hade inte låtit sig skakas om och överväldigas. Och hon hade fått ett värdefullt perspektiv. Hon hade fått en känsla för hur mördaren lärde sig sin konst.

Hon önskade bara att hon visste någonting – åtminstone något litet – om hans första mord. Hon var mer säker än någonsin på att han hade dödat en gång tidigare. Detta hade gjorts av en lärling, men inte en nybörjare.

Precis när Riley var på väg att vända och gå tillbaka till sin bil såg hon något i trädet. Det var ett liten skymt av gult som kikade ut från där stammen delades i två en bit ovanför hennes huvud.

Hon gick runt till andra sidan trädet och tittade upp.

”Han har varit här igen!” flämtade Riley högt. Rysningar steg genom hennes kropp och hon tittade runt nervöst. Ingen verkade vara i närheten nu.

Inbäddat i en gren som stirrade ner på Riley var en naken docka med blont hår, poserat precis så mördaren hade tänkt att offret skulle vara.

Det kunde inte ha varit mer än tre eller fyra dagar sedan. Den hade inte flyttats av vinden eller rörts av regn. Mördaren hade återvänt hit när han hade förberett sig för Reba Frye-mordet. Precis som Riley hade gjort så hade han kommit tillbaka hit för att reflektera över sitt arbete, för att kritiskt granska sina misstag.

Hon tog bilder med sin mobiltelefon. Hon skulle skicka dem till byrån genast.

Riley visste varför han hade lämnat dockan.

Det är en ursäkt för sin tidigare lathet, insåg hon.

Det var också ett löfte om att kommande arbete skulle levereras på ett mer professionellt sätt. Det skulle vara bättre.

Kapitel 9

Riley körde mot Senator Mitch Newbroughs herrgård, och hennes hjärta fylldes av oro när den dök upp bakom en kurva. Beläget i slutet av en lång, trädkantad väg stod den – enorm, formell och skrämmande. Hon hade alltid tyckt att de rika och mäktiga var svårare att hantera än folk längre ner i den sociala hierarkin.

Hon svängde in och parkerade i en välskött cirkel framför herrgården. Ja, den här familjen var väldigt rik.

Hon klev ur bilen och gick upp till de enorma ytterdörrarna. Efter att ha ringt på dörrklockan så öppnades den av en välklädd man på ungefär trettio år.

”Jag heter Robert” sa han. ”Senatorns son. Och du måste vara agent Riley. Kom in. Mamma och pappa väntar på dig.”

Robert Newbrough ledde Riley in i huset, som omedelbart påminde henne om hur mycket hon ogillade skrytsamma hus. Newbrough-huset var extremt rymligt och den lilla promenaden till var det nu var senatorn och hans fru väntade var oerhört lång. Riley var säker på att det var en slags skrämseltaktik, att få sina gäster att gå så långt i obekväma skor, ett sätt att säga att de som bodde i det här huset inte var några som man ville bråka med. Riley fann de gammalmodiga koloniala möblerna och inredningen riktigt ful.

Värst var dock vad som komma skulle, det visste hon. För henne var det lika hemskt varje gång att prata med offrens familjer, mycket värre än att hantera mordscener eller döda kroppar. Hon tyckte att det var alltför lätt att bli meddragen i människors sorg, ilska och förvirring. Sådana intensiva känslor störde hennes koncentration och distraherade henne från hennes arbete.

Medan de gick där så sa Robert Newbrough ”Far har varit hemma från Richmond ända sedan…”

Han svalde i mitten. Riley kunde känna intensiteten av hans förlust.

”Sedan vi hörde om Reba” fortsatte han. ”Det har varit hemskt. Mor är speciellt skakad. Försök att inte göra henne allt för upprörd.”

”Jag beklagar verkligen sorgen” sade Riley.

Robert ignorerade henne och ledde Riley in i ett rymligt vardagsrum. Senator Mitch Newbrough och hans fru satt tillsammans på en stor soffa och höll varandra i händerna.

”Agent Paige” sa Robert och introducerade henne. ”Agent Paige, låt mig presentera mina föräldrar, senatorn och hans fru, Annabeth.”

Robert erbjöd Riley en plats och satte sig sedan ner själv.

”Först av allt” sa Riley tyst ”Jag beklagar verkligen sorgen.”

Annabeth Newbrough svarade med en tyst bekräftande nick. Senatorn satt bara och stirrade tomt framåt.

I den korta tystnaden som följde gjorde Riley en snabb bedömning av deras ansiktsuttryck. Hon hade sett Newbrough många gånger på tv och han hade alltid en politikers karismatiska leende. Men han log inte nu. Riley hade inte sett så mycket av fru Newbrough, men hon tycktes ha det typiska utseendet av en politikers hustru.

Båda var i tidig 60-årsålder. Riley märkte att de båda hade lagt mycket pengar och smärta på att se yngre ut – hårimplantat, hårfärg, ansiktslyft, smink. Riley kunde inte hjälpa att tycka att de såg lite konstgjorda ut.

Precis som dockor, tänkte Riley.

”Jag måste ställa er några frågor om er dotter” sade Riley och tog fram sitt anteckningsblock. ”Har ni varit i kontakt med Reba nyligen?”

”Ja absolut,” sade fru Newbrough. ”Vi är en mycket sammansvetsad familj.”

Riley noterade en viss styvhet i kvinnans röst. Det lät som något hon sa lite för ofta, lite för rutinmässigt. Riley kände sig ganska säker på att familjelivet i Newbroughs hem hade varit långt ifrån idealisk.

”Har Reba sagt något nyligen om att hon hotats?” frågade Riley.

”Nej” sa fru Newbrough. ”Inget sånt.”

Riley observerade att senatorn inte hade sagt ett ord hittills. Hon undrade varför han var så tyst. Hon behövde få det ur honom, men hur?

Nu talade Robert.

”Hon gick igenom en rörig skilsmässa nyligen. Det var riktigt dåligt mellan henne och Paul, angående vårdnaden om deras två barn.”

”Nej, jag tyckte aldrig om honom” sa fru Newbrough. ”Han hade ett sånt humör. Tror du det är möjligt?” Hennes ord föll bort.

Riley skakade på huvudet.

”Hennes ex-make är inte en sannolik misstänkt” sa hon.

”Varför i allsin dar inte?” frågade fru Newbrough.

Riley övervägde vad hon borde och inte borde berätta för dem.

”Ni kanske har läst att mördaren har varit framme förut” sa hon. ”Det var ett liknande fall nära Daggett.”

Fru Newbrough blev mer upprörd.

”Vad innebär det här för oss?”

”Vi har att göra med en seriemördare” sa Riley. ”Det hade inte med hemmet att göra. Din dotter kanske inte kände mördaren alls. Det var med all sannolikhet inte personligt.”

Fru Newbrough snyftade. Riley ångrade omedelbart sitt val av ord.

”Inte personligt?” hördes fru Newbrough nästan ropade. ”Hur kan det vara något annat än personligt?”

Senator Newbrough talade till sin son.

”Robert, snälla, ta med din mamma någon annanstans och lugna ner henne. Jag behöver prata med agent Paige i enrum.”

Robert Newbrough ledde lydigt iväg sin mamma. Senator Newbrough sa ingenting först. Han tittade Riley stadigt i ögonen. Hon var säker på att han var van att skrämma människor med den blicken. Men det fungerade inte särskilt bra på henne. Hon tittade helt enkelt tillbaka med samma fasta blick..

Senatorn nådde ner i sin jackficka och drog fram ett kuvert. Han reste sig från sin plats och överlämnade det till henne.

”Här” sa han. Sedan gick han tillbaka till soffan och satte sig igen.

”Vad är det här?” frågade Riley.

Senatorn vände blicken mot henne igen.

”Allt du behöver veta” sa han.

Riley var förvirrad.

”Kan jag öppna det?” frågade hon.

”För all del.”

Riley öppnade kuvertet. Det innehöll ett enda pappersark med två kolumner med namn. Hon kände igen några av dem. Tre eller fyra var kända journalister på de lokala tv-nyheterna. Flera andra var framstående politiker i Virginia. Riley var ännu mer förvirrad än tidigare.

”Vilka är dessa personer?” frågade hon.

”Mina fiender” sade senator Newbrough med en stadig röst. ”Förmodligen inte en komplett lista. Men det är de som är relevanta. Någon där är skyldig.”

Riley var helt mållös nu. Hon satt där och sa ingenting.

”Jag menar inte att någon på listan dödade min dotter själv” sa han. ”Men de betalade säkert någon jävel för att göra det.”

Riley talade långsamt och försiktigt.

”Senatorn, jag ber om ursäkt men jag sa precis att din dotters död inte var personlig, det har ingenting med er att göra. Det har redan skett ett nästintill identiskt mord.”

”Så du säger att min dotter valdes av ren slump?” frågade senatorn.

Ja, troligen, tänkte Riley.

Men hon visste bättre än att säga det högt.

Innan hon kunde svara tillade han, ”Agent Paige, jag har lärt mig via erfarenhet att inte tro på slumpen och sammanträffanden. Jag vet inte varför eller hur, men min dotters död var politisk. Och i politiken är allt personligt. Så försök inte komma här och berätta för mig att det är något annat än personligt. Det är ditt jobb och byråns att hitta den som är ansvarig och att föra honom till rätta.”

Riley tog ett långt, djupt andetag. Hon studerade mannens ansikte in i minsta detalj. Hon kunde se det nu. Senator Newbrough var en narcissist i grund och botten.

Inte för att jag borde bli förvånad, tänkte hon.

Riley förstod även något annat. Senatorn fann det otänkbart att någonting i hans liv inte specifikt gällde honom, och enbart honom. Till och med hans dotters mord handlade om honom. Reba hade helt enkelt fastnat i ett nät mellan hans politik och någon som hatade honom. Han var verkligen övertygad om det.

”Senatorn” började Riley ”jag tror faktiskt inte—”

”Jag vill inte att du ska tro någonting” sa Newbrough. ”Du har all information du behöver precis framför näsan.”

De såg på varandra i flera sekunder.

”Agent Paige” sade senatorn till slut ”Jag får känslan av att vi inte är på samma våglängd. Det är synd. Du kanske inte vet det, men jag har goda vänner i byråns övre kretsar. Några av dem är skyldiga mig tjänster. Jag kommer att ta kontakt med dem genast. Jag behöver någon på det här fallet som kommer att få jobbet gjort.”

Riley satt där, chockad, och visste inte vad hon skulle säga. Var den här mannen verkligen så vilseledd?

Senatorn ställde sig upp.

”Jag skickar ner någon för att visa dig ut, agent Paige” sa han. ”Synd att vi inte kom överens lite bättre.”

Senator Newbrough gick ut ur rummet och lämnade Riley där ensam. Hon gapade i chock. Mannen var verkligen narcissistisk. Men hon visste att det var mer än så.

Det var något som senatorn inte ville dela med sig av.

Och oavsett vad som krävdes, skulle hon ta reda på vad det var.

Kapitel 10

Det första Riley såg var dockan – samma nakna docka som hon hade hittat tidigare under dagen i trädet vid Daggett, i exakt samma ställning. För ett ögonblick blev hon illa till mods av att se den sitta där i FBI:s kriminaltekniska laboratorium, omgivet av en mängd högteknologisk utrustning. Det såg konstigt på något sätt – som en slags sjuk liten klenod från en svunnen icke-digital tid.

Nu var dockan bara ett annat bevis, skyddad av en plastpåse. Hon visste att ett team hade skickats för att hämta den så fort hon hade ringt in om det. Ändå var det en överväldigande syn.

Meredith kom fram för att hälsa på henne.

”Det var längesen, agent Paige” sa han varmt. ”Välkommen tillbaka.”

”Det är skönt att vara tillbaka, chefen” sa Riley.

Hon gick över till bordet och satte sig med Bill och laboratorieteknikern Flores. Oavsett sin oro och osäkerhet kunde hon känna att det verkligen kändes bra att se Meredith igen. Hon gillade hans hårda, inget-nonsens stil och han hade alltid behandlat henne med respekt och hänsyn.

”Hur gick det med senatorn?” frågade Meredith.

”Inte särskilt bra” svarade hon.

Riley märkte en ton av irritation i hennes chefs ansikte.

”Tror du att han kommer att ge oss några problem?”

”Jag är nästan säker på det. Jag ber om ursäkt, chefen.”

Meredith nickade sympatiskt.

”Jag är säker på att det inte var ditt fel” sa han.

Riley gissade att han hade en ganska bra uppfattning om vad som hade hänt. Senator Newbroughs beteende var utan tvekan typiskt för narcissistiska politiker. Meredith var förmodligen alltför van vid det.

Flores knappade snabbt på sin dator och när han gjorde det kom hemska fotografier, officiella rapporter och nyheter upp på stora bildskärmar runt om i rummet.

”Vi grävde runt lite och det visar sig att du hade rätt, agent Paige” sa Flores. ”Samma mördare som tidigare, långt före Daggett-mordet.”

Riley hörde Bills grymtande av tillfredsställelse och för en sekund kände Riley sig rättfärdigad.

Men så sjönk hennes humör. En annan kvinna hade dött en fruktansvärd död. Det var ingen anledning till att fira. Hon hade verkligen hoppats att hon hade fel.

Varför kan jag inte får njuta av att ha rätt ibland? undrade hon.

En gigantisk karta över Virginia spred sig över den största skärmen, och fokuserade sedan på den norra delen av staten. Flores märkte ut en plats högt upp på kartan, nära gränsen till Maryland.

”Det första offret var Margaret Geraty, trettiotvå år gammal” sade Flores. ”Hennes kropp hittades dumpad i jordbruksmark, ungefär tjugo kilometer utanför Belding. Hon dödades tjugofemte juni, för nästan två år sedan. FBI blev inte inkallade för det. Lokalpolisen lät fallet bli kallt.”

Riley tittade på bilder från brottsplatsen Flores drog upp på en annan bildskärm. Mördaren hade uppenbarligen inte försökt att posera kroppen. Han hade bara dumpat henne i all hast och stuckit.

”För två år sedan” sa hon, samtidigt som hon tänkte och tog in allt. En del av henne var förvånad över att han hade varit igång så länge. En annan del av henne visste att dessa sjuka mördare kunde hålla igång i flera år.

De kunde ha ett oerhört tålamod.

Hon granskade bilderna.

”Jag ser att han inte har utvecklat sin stil särskilt mycket” observerade hon.

”Korrekt” sa Flores. ”Det fanns en peruk där, och håret klipptes kort, men han lämnade ingen ros. Hon blev dock kvävd till döds med ett rosa band.”

”Han stressade sig genom hela processen” sa Riley. ”Han var nervös. Det var hans första gång och han saknade självförtroende. Han gjorde lite bättre ifrån sig med Eileen Rogers, men det var inte förrän Reba Frye dödades som han verkligen visade sitt rätta jag.”

Hon kom ihåg något hon ville fråga.

”Hittade du några samband mellan offren? Eller mellan de två mammornas barn?”

”Ingenting” sa Flores. ”Gjorde en kontrollen av föräldragrupper, hittade ingenting. Ingen av dem tycktes känna varandra.”

Det gjorde Riley lite besviken, men det var ingen direkt överraskning heller.

”Hur var det med den första kvinnan?” frågade Riley. ”Hon var mamma, antar jag.”

”Nej” sade Flores snabbt som om han hade väntat på den frågan. ”Hon var gift, men barnlös.”

Riley blev paff. Hon var säker på att mördaren valde ut mammor. Hur kunde hon ha haft så fel?

Hon kunde känna hur det ökade självförtroende plötsligt avtog.

Medan Riley tvekade frågade Bill ”Hur nära är vi att identifiera en misstänkt? Skulle du kunna få något av dem från Mosby Park? ”

”Tyvärr ingen tur där” sa Flores. ”Vi hittade spår av läder istället för blod. Mördaren hade handskar. Han verkar vara snabb också. Inte heller vid första brottsplatsen så lämnade han några ledtrådar eller DNA.”

Riley suckade. Hon hade varit så hoppfull om att hon kanske hade hittat något som andra hade missat. Men nu kände hon sig vilsen. De var tillbaka på ruta ett.

”Tycks besatt vid vissa detaljer” kommenterade hon.

”Men jag tror att vi knappar in på honom” tillade Flores.

Han använde en elektronisk pekare för att indikera platser och gjorde linjer mellan dem.

”Nu när vi vet om det här första mordet så har vi fått en bättre uppfattning om hans territorium” sa Flores. ”Vi har nummer ett, Margaret Geraty, vid Belding i norr här, nummer två, Eileen Rogers, västerut i Mosby Park, och nummer tre, Reba Frye, nära Daggett, längre söderut.”

När Riley tittade såg hon att de tre platserna bildade en triangel på kartan.

”Vi tittar på ett område på cirka tusen kvadratkilometer” sa Flores. ”Men det är inte så illa som det låter. Det handlar mestadels om landsbygden med några små städer. I norr har du några större fastigheter som senatorns. Massor av öppen mark.”

Riley såg en professionell tillfredsställelse avspeglas i Flores ansiktsdrag. Han älskade uppenbarligen sitt jobb.

”Vad jag tänker göra är att kolla upp alla registrerade sexbrottslingar som bor i det här området” sa Flores. Han skrev in ett kommando och triangeln fylldes med ungefär två dussin små röda prickar.