Det perfekta kvarteret

KAPITEL SJU

När Jessie körde upp framför villan på Lucerne Boulevard var klockan 02:29. Ett flertal polisbilar var redan där, tillsammans med en ambulans och rättsläkarens bil. Hon klev ur bilen och gick mot ytterdörren, samtidigt som hon försökte se så proffsig ut som möjligt efter omständigheterna.

Grannarna stod på trottoaren, många av dem hade morgonrock på sig för att skydda sig mot nattens kyla. Den här typen av händelser hörde inte till vanligheterna i ett förmöget område som Hancock Park. Det låg inkapslat mellan Hollywood i norr och Mid-Wilshire-distriktet i söder, och var den typ av område där förmögenheterna var gamla och hade gått i arv; om man nu kunde tala om arv i en stad som brydde sig så lite om historiska traditioner. Människorna som bodde här var inte som filmstjärnorna eller Hollywood-mogulerna som man kunde hitta i Beverly Hills eller Malibu. De här hemmen tillhörde de familjer som haft pengar i generationer, och där många inte alls arbetade. Om de arbetade så var det inte för att de behövde det, utan för att de inte ville vara uttråkade. Ikväll behövde de dock inte bekymra sig för att bli uttråkade. En av deras egna var ju trots allt död, och alla var nyfikna på vem det var.

Jessie kände sig spänd över vad som väntade när hon gick upp för trappan mot ytterdörren, som var avspärrad med gul polistejp. Det här var första gången som hon hade kommit till en brottsplats utan att gå bredvid en kriminalare. Och det betydde att hon för första gången skulle behöva legitimera sig för att få komma in på det avspärrade området.

Hon mindes hur exalterad hon hade varit när hon först hade fått sin legitimation. Hon hade till och med övat på Lacy några gånger, genom att vifta med brickan och id-kortet i ansiktet på henne. Men nu var hon oväntat nervös när hon grävde i fickorna efter dem.

Det hade hon inte behövt vara. Polismannen längst upp i trappan bara sneglade som hastigast på dem medan han lyfte upp avspärrningstejpen så att hon skulle kunna passera.

Jessie hittade Hernandez och en annan kriminalpolis som stod precis innanför dörren, i foajén. Det såg ut som att den yngre mannen hade dragit det kortaste strået. Reid hade antagligen använt sin högre rang för att delegera uppdraget till sin yngre kollega. Jessie undrade varför Hernandez inte gjort det samma. Han fick syn på henne och vinkade.

"Jessie Hunt, jag vet inte om du träffat kriminalpolis Alan Trembley. Det var han som hade jour i natt, och han kommer att arbeta tillsammans med mig."

När Jessie skakade hans hand kunde hon inte undgå att notera hur han, med sitt rufsiga blonda hår och glasögonen på nästippen, såg lika tankspridd ut som hon kände sig.

"Vårt offer finns i poolhuset", sa Hernandez och började gå för att visa vägen. "Hon heter Victoria Missinger. Trettiofyra år gammal. Gift. Inga barn. Hon befinner sig i ett gömt litet skrymsle av rummet, vilket kan förklara varför det tog så lång tid att hitta henne. Hennes make anmälde henne försvunnen ikväll och sa att han inte hade kunnat få tag i henne på flera timmar. Det fanns oro kring ifall det handlade om en kidnappning, så därför gjordes det ingen ordentlig genomsökning av huset förrän ett par timmar sen. Hennes kropp hittades av en likhund."

"Jösses", viskade Trembley uppskakat, vilket fick Jessie att undra hur erfaren han egentligen var, om han blev chockad bara av att en likhund nämndes.

"Hur dog hon?" frågade hon.

"Dödsfallsutredaren är fortfarande här och inga blodtester har gjorts. Men den initiala teorin är en insulinöverdos. En nål hittades i närheten av kroppen. Hon var diabetiker."

"Kan man dö av en insulinöverdos?" frågade Trembley.

"Javisst, om man lämnas utan att få hjälp", sa Hernandez medan de gick i den långa hallen i huset till dörren på baksidan. "Och det verkar som att hon var ensam i rummet i flera timmar."

"Det verkar som att vi råkar på mycket nålrelaterade incidenter nu för tiden, Hernandez", noterade Jessie. "Du vet, jag skulle klara av att hantera incidenter där handeldvapen varit inkluderade också."

"Ren slump, det kan jag försäkra dig om", svarade han med ett leende.

Det gick ut och Jessie förstod att bakom det gigantiska huset gömde sig en ännu större trädgård. Halva ytan upptogs av en enorm pool, och bakom den låg poolhuset. Hernandez stegade ditåt och de andra två följde efter.

"Vad får dig att tro att det inte bara var en olyckshändelse?" frågade Jessie honom.

"Jag har inte dragit några slutsatser än", svarade han. "Dödsfallsutredaren kommer att kunna ge oss mer information i morgon. Men fru Missinger hade haft diabetes hela sitt liv, och enligt hennes make så hade hon aldrig tidigare råkat ut för den här typen av olycka. Det låter ju som att hon visste hur hon skulle ta hand om sig själv."

"Har du pratat med honom ännu?" frågade Jessie.

"Nej", svarade Hernandez. "En polisman pratade med honom först. För tillfället håller de koll på honom i middagssalen. Vi ska prata med honom efter att jag har visat er platsen."

"Vad vet du om honom?" frågade Jessie.

"Michael Missinger, trettiosju år gammal. Arvinge till familjens Missinger oljeförmögenhet. Han sålde sina aktier för sju år sen och startade en hedgefond som investerar uteslutande i miljövänliga teknologier. Han har en takvåning i stan där han arbetar, i en av de där byggnaderna som ni ser toppen på om ni sträcker på er lite."

"Tidigare dömd för något?" frågade Trembley.

"Skojar du?" fnös Hernandez. "På papperet är den här killen helylle. Inga personliga skandaler. Inga finansiella problem. Inte ens en bot för fortkörning. Om han har några hemligheter så döljer han dem väl."

De hade kommit fram till poolhuset. En uniformerad polisman lyfte på avspärrningstejpen så att de fick tillträde. Jessie följde efter Hernandez som gick i täten. Trembley gick sist.

När de klev in försökte Jessie rensa huvudet på alla tankar. Det här var hennes första högprofilsuppdrag som kunde visa sig vara ett mordfall, och hon ville inte att några distraktioner skulle påverka henne från arbetet som låg framför dem. Hon ville bara fokusera på det hon såg.

Poolhuset andades gammaldags glamour, men inte på ett vräkigt sätt. Det påminde henne om de badhytter som hon föreställde sig att filmstjärnorna på 1920-talet använde när de besökte stranden. Den långa soffan längst in i huvudrummet hade träram, men lyxiga dynor som såg extremt tupplurskompatibla ut.

Soffbordet såg ut att vara handtillverkat av återvunnet trä, vissa delar såg ut som gamla bitar av skrovet på en båt. Väggarna pryddes av vad som såg ut att vara polynesisk konst. I ett hörn i rummet stod ett biljardbord. Platt-tv:n gömdes bakom ett tjockt, silkesliknande beigt draperi, som Jessie misstänkte hade kostat mer än hennes Mini Cooper på framsidan. Det fanns inga spår av att något tumultartat hade hänt här.

"Var är det gömda skrymslet?" frågade hon.

Hernandez visade dem vägen förbi baren som sträckte sig längs väggen. Jessie såg mer polistejp framför vad som såg ut att vara ett linneskåp. Hernandez drog undan tejpen och öppnade skåpsdörren med sin handskbeprydda hand. Sedan klev han in och det verkade som att han försvann.

Jessie följde efter och såg att skåpet innehöll hyllor med handdukar och några badrumsprodukter. Men när hon kom närmare såg hon en smal öppning till höger mellan dörren och hyllorna. Det verkade finnas en skjutdörr som hängde ihop med väggen.

Jessie tog också på sig ett par handskar och stängde dörren. För ett otränat öga såg det ut som bara ännu en väggpanel. Hon sköt den åt sidan igen och klev in i det lilla rummet där Hernandez väntade.

Det såg inte mycket ut för världen – bara en liten tvåsitssoffa och ett litet träbord bredvid. På golvet stod en lampa som uppenbarligen hade välts ner. Några skärvor hade lossnat från den och satt nu fast i den vita plyschmattan.

Victoria Missinger satt nersjunken på soffan i en avslappnad position. Det såg ut som att hon sov. En insulinpenna låg på dynan bredvid henne.

Även som död var Victoria Missinger en mycket vacker kvinna. Det var svårt att bestämma hennes längd, men hon var i bra form. Hon verkade vara en kvinna som regelbundet träffade sin personliga tränare. Jessie gjorde en mental anteckning om detta.

Hennes hud var slät och hade lyster, trots likstelheten som började ta över kroppen. Jessie kunde föreställa sig hur det hade sett ut när Victoria levde. Hon hade långt, blont hår som delvis täckte hennes ansikte, men inte tillräckligt för att dölja hennes perfekta ansiktsform.

"Hon var snygg", sa Trembley, vilket var en underdrift.

"Tror du att det var bråk, Hernandez?" frågade Jessie, och nickade mot den trasiga lampan på mattan.

"Svårt att veta säkert. Hon kan bara ha råkat stöta till den när hon försökte resa sig. Eller så hände det under någon slags kamp."

"Jag tycker det verkar som att du håller tillbaka med någon tanke", pressade Jessie.

"Tja, som jag sa, så gillar jag inte att dra för tidiga slutsatser. Men jag tycker att det här verkar lite märkligt", sa han och pekade på mattan.

"Vadå?" frågade hon. Hon kunde inte notera något särskilt förutom att mattan var väldigt tjock.

"Ni ser ju hur djupa fotavtrycken blir i mattan när vi trampar ner i den, eller hur?"

Jessie och Trembley nickade.

"När vi kom hit efter att hunden hade hittat henne, så fanns det inga fotavtryck här alls."

"Inte ens hennes egna?" frågade Jessie, och började förstå.

"Nix", svarade Hernandez.

"Vad betyder det?" frågade Trembley, som inte fattade ett dugg.

Hernandez upplyste honom.

"Det betyder att antingen har den här lyxiga mattan utomordentliga förmågor att återhämta sig, eller så har någon dammsugit den för att gömma bevis efter andra fotavtryck än Victorias."

"Det är intressant", sa Jessie och imponerades över Hernandez blick för detaljer. Hon brukade vara stolt över sin förmåga att läsa människor, men hon skulle aldrig ha kunnat kopplat ihop trådarna till en teori som den här. Det påminde henne om att detta var mannen som hade varit orsaken till att Bolton Crutchfield greps, och att hon inte borde underskatta hans förmågor. Hon kunde lära sig mycket av honom.

"Har ni hittat någon dammsugare?" frågade Trembley.

"Inte här", sa Hernandez. "Men vi kollar vad som finns i villan."

"Svårt att föreställa sig att någon av makarna Missinger gjorde särskilt mycket hushållssysslor", spekulerade Jessie. "Jag undrar om de ens skulle veta var dammsugaren förvarades. Jag antar att de har en hushållerska?"

"Helt riktigt", sa Hernandez. "Hon heter Marisol Mendez. Dessvärre är hon bortrest hela veckan. Semester i Palm Springs tydligen."

"Så det kan inte ha varit hushållerskan", sa Trembley. "Jobbar någon annan här? De måste ha massor med tjänstefolk."

"Inte så många som du tror", sa Hernandez. "Trädgården är till stora delar resistent mot torka, så de har en trädgårdsmästare som kommer hit två gånger i månaden för underhåll. Sen har de ett företag som sköter poolunderhåll. Maken säger att de kommer hit en gång i veckan, på torsdagar."

"Så vad återstår då?" frågade Trembley och verkade vara rädd för att utrycka det uppenbara svaret.

"Då återstår samma person som vi började med", sa Hernandez rakt på sak.

"Maken."

"Har han alibi?" frågade Jessie.

"Det är precis det vi ska ta reda på", svarade Hernandez samtidigt som han drog fram sin kommunikationsradio och började prata i den. "Nettles, se till att få Missinger körd till stationen för förhör. Jag vill inte att någon ställer några frågor till honom förrän vi har honom i förhörsrummet."

"Ledsen, kriminalaren", kom en knastrande och ängslig röst tillbaka. "Men någon har redan gjort det. Han är på väg dit nu."

"För helvete", svor Hernandez och stängde av radion. "Vi måste sticka nu."

"Vad är problemet?" frågade Jessie.

"Jag ville vara där när Missinger kom till stationen – för att vara den snälla polisen, hans livlina, den som lyssnar på honom. Men om han kommer dit först och ser alla blå uniformer, pistoler och starka lampor, så kommer han bli skrämd och kräva att få en advokat innan vi hinner fråga någonting. Och så fort det händer kan vi glömma att få något vettigt ur honom."

"Bäst att vi rör på oss då", sa Jessie och skyndade sig förbi honom, ut genom dörren.

KAPITEL ÅTTA

När de anlände till stationen hade Missinger redan varit där i tio minuter. Hernandez hade ringt i förväg och beordrat stationsbefälet att ta honom till familjerummet, som var avsett för brottsoffer och familjemedlemmar till avlidna. Det ett rum som var något mindre sterilt än resten av stationen, med några gamla soffor, gardiner i fönstren och ett par veckotidningar på soffbordet.

Jessie, Hernandez och Trembley sprang mot dörren till familjerummet, där en lång polis vakade utanför.

"Hur går det för honom där inne?" frågade Hernandez.

"Han är okej. Tyvärr krävde han att få kontakta sin advokat i samma sekund som han klev in på stationen."

"Fantastiskt", fräste Hernandez. "Hur länge har han väntat på att få ringa?"

"Han har redan ringt, sir", sa polisaspiranten och såg obekväm ut.

"Va? Vem tillät honom att göra det?"

"Det gjorde jag, sir. Borde jag inte ha gjort det?"

"Hur länge har du jobbat här, polisaspirant... Beatty?" frågade Hernandez och tittade på namnbrickan på mannens skjorta.

"Knappt en månad, sir."

"Okej, Beatty", sa Hernandez, och försökte hålla sin frustration i schack. "Det går inte att göra något åt detta nu. Men i framtiden behöver du inte omedelbart ge en potentiell misstänkt brottsförvarare telefonen så fort han ber om det. Du kan sätta honom i rummet och säga att du ska göra det så snart som möjligt. ’Så snart som möjligt’ kan ta några minuter, kanske till och med en timme eller två. Det är en taktik som ger oss tid till att komma på en strategi och som inte sätter den misstänkte i kontroll. Kan du snälla komma ihåg det här i framtiden?"

"Ja, sir", sa Beatty fåraktigt.

"Okej. Ta honom till förhörsrummet nu. Vi har antagligen inte mycket tid på oss innan advokaten kommer. Men jag vill åtminstone använda den tid vi har för att få en känsla för killen. Och Beatty, när du tar honom dit, svara inte på hans frågor. Ta honom bara till förhörsrummet och lämna sedan. Förstått?

"Ja, sir."

Medan Beatty gick in i familjerummet för att hämta Missinger ledde Hernandez Jessie och Trembley till fikarummet.

"Låt oss ge honom en minut att komma tillrätta", sa Hernandez. "Trembley och jag går in. Jessie, du kollar från bakom spegeln. Det är för sent för att ställa några väsentliga frågor men vi kan försöka få igång någon form av snack med killen. Han behöver inte säga något till oss. Men vi kan säga massor. Och det kan påverka honom. Vi behöver få honom att känna sig så obekväm som möjligt innan hans advokat kommer hit och får honom att känna sig lugn. Vi behöver få in de där tvivlen i huvudet på honom, så att han börjar fundera på om vi är bättre allierade till honom än hans dyra advokat. Vi har inte mycket tid på oss, så nu sätter vi igång."

Jessie gick till observationsrummet och satte sig. Det var första gången hon fick se Michael Missinger, som stod och såg obekväm ut i ett hörn. Han var, om möjligt, ännu snyggare än sin hustru. Trots att klockan var tre på natten och han bara hade på sig jeans och tröja, som han måste ha slängt på sig i farten, så såg han ut som att han just hade kommit från en modellfotografering.

Hans korta, solblekta blonda hår var precis lagom rufsigt för att han skulle se opretentiös ut, men inte så mycket att det såg ovårdat ut. Hans hud var ojämnt solbränd, vissa delar var vita, ett tydligt tecken på att han var surfare.

Han var lång och gänglig, och såg ut som den typen som inte behövde träna mycket för att se ut så. Ögonen var röda och svullna – högst troligen eftersom han hade gråtit – men det gjorde dem inte mindre vackra. Jessie fick erkänna att om den här killen hade kommit fram till henne i en bar så hade hon inte precis känt sig besvärad. Till och med hans nervösa rörelser där han stod och stampade var frustrerande bedårande.

Efter några sekunder kom Hernandez och Trembley in. De såg inte lika förtrollade ut.

"Sätt dig, herr Missinger", sa Hernandez och fick nästan instruktionerna att låta hjärtliga. "Vi vet att du har bett om att få hit din advokat, vilket går bra. Som jag har förstått det så är han på väg. Under tiden så skulle vi vilja uppdatera dig om hur det går i utredningen. Först och främst vill jag säga att jag verkligen beklagar din förlust."

"Tack", sa Missinger med en hes röst. Jessie kunde inte avgöra om det var hans normala röst eller om den var ett resultat av nattens belastningar.

"Så vi vet ännu inte om någon annan är inblandad i hennes död", fortsatte Hernandez och satte sig mitt emot honom. "Men jag har förstått att du berättade för en av polismännen att Victoria var väldigt skicklig på att hålla sin sjukdom i schack och att du inte kunde minnas att hon varit med om något liknande innan."

"Jag..." började herr Missinger.

"Du behöver inte svara, herr Missinger", avbröt Hernandez. "Jag vill inte bli anklagad för att bryta mot dina rättigheter, som jag har förstått har blivit upplästa för dig, stämmer det?"

"Ja."

"Det är förstås praxis. Och även om vi inte direkt ser dig som en misstänkt, så har du all rätt att be om din advokat. Men från vårt håll så försöker vi gå framåt så fort som vi bara kan för att kunna gå till botten med det här. Tiden är dyrbar. Så ju fler detaljer vi kan få fram, av den typen som du tidigare delade med dig av om hur Victoria hanterade sin sjukdom, desto större chans har vi att undvika återvändsgränder. Förstår du hur jag tänker?"

Missinger nickade. Trembley stod tyst bredvid, som att han var osäker på om eller när han skulle inflika något.

"Så", fortsatte Hernandez, "bara för att få det bekräftat, du sa också att er hushållerska, Marisol, är på semester i Palm Springs. Du gav hennes nummer till en polisman och jag tror att vi kommer att kontakta henne. Förresten, utan att du formellt behöver svara så kan du kanske låta mig veta om något av det jag säger inte stämmer. Du behöver inte svara på några frågor, givetvis. Bara styr in mig i rätt riktning om jag är på väg åt fel håll. Känns det okej?

"Det är okej", svarade Missinger.

"Vad bra. Vi gör framsteg här. Det vi vet är att du försökte nå Victoria flera gånger under eftermiddagen men hon svarade inte. Jag har förstått att det var sent på eftermiddagen då du kom hem för att möta upp henne innan ni skulle åka till en restaurang för att äta middag. Hennes bil var där men du hittade inte henne, och då blev du orolig och ringde polisen. Om något av det här inte stämmer så kan du bara knacka i bordet eller något så att jag vet."

Hernandez fortsatte att berätta det han visste om händelseförloppet men Jessie lyssnade bara med ett halvt öra. Hon hade upptäckt något under det sista meningsutbytet och undrade om det hon hade sett var på riktigt eller om hon bara inbillade sig. När Hernandez hade sagt "flera gånger under eftermiddagen" så hade Michael Missinger ryckt till lite, nästan som en reflex. Inte när Hernandez hade sagt "du försökte nå". Inte när han hade sagt "hon svarade inte". Bara när han sa "flera gånger under eftermiddagen."

Vad hade han tänkt när eftermiddagen nämndes? Det var så subtilt att Missinger själv kanske inte ens märkte det. Det verkade osannolikt att han tänkte tillbaka på hur han mördade sin fru på eftermiddagen. Då hade hon förväntat sig antingen en större reaktion eller ett spelat försök att dölja reaktion helt och hållet. Samtidigt var det någonting med ordet "eftermiddagen" som hade fått honom ur balans, om än subtilt.

Jessies funderingar avbröts av att en ny person klev in i förhörsrummet.

"Hej, kriminalarna", sa en kort, tunnhårig man i fyrtioårsåldern muntert. "Jag heter Brett Kolson och är herr Missingers advokat. Jag hoppas att ni kommer bra överens här. Och jag är säker på att ni inte har förhört min klient efter att han ringde mig."