Grannen

KAPITEL TRE

“Så du envisas fortfarande med kyckling, är det så?”

Det var en sådan oskyldig fråga egentligen, men det fick Chloe att känna en sådan ilska. Hon bet sig försiktigt i läppen för att hålla tyst.

Sally Brennan, Stevens mamma, satt mitt emot henne och log så där nedlåtande som bara en sann hemmafru á la 50-tal kunde göra.

“Ja, mamma”, sa Steven. “Det är mat… mat jag förmodligen inte ens kommer kunna äta för att jag kommer vara så nervös. Om någon vill klaga över maten på min bröllopsfest, då kan de gå hem. Kanske köpa lite Taco Bell på vägen.”

Chloe höll hört i Stevens hand under bordet. Han hade uppenbarligen märkt hur irriterad hon hade blivit. Det var sällan han sa ifrån när hans mamma satte igång med sitt gnäll, men de få gånger han gjorde det framstod han som en sann hjälte.

“Jaha, men det är väl ingen trevlig attityd”, sa Sally.

“Han har rätt”, sa Wayne Brennan, Stevens pappa, från andra sidan bordet. Vinglaset framför honom stod tomt för tredje gången under kvällens middag och han sträckte sig mot mitten av bordet där rödvinsflaskan stod. “Ärligt talat, det är ingen som bryr sig om maten på festen. Det är spriten de ser fram emot. Och vi kommer ha öppen bar, så …”

De pratade inte mer om det, men den sura minen på Sallys ansikte talade för sig själv; hon tyckte fortfarande att kyckling var ett osmakligt val.

Men det var inget nytt med det. Hon tjatade och klagade över så gott som alla val Chloe och Steven någonsin hade gjort. Och hon påminde dem konstant om vem som betalade för bröllopet.

Det var inte bara Chloe som hade flyttat till Pinecrest, utan även Stevens föräldrar bodde där sedan fem år tillbaka. Tekniskt sett bodde de strax utanför Pinecrest på en mindre ort som hette Elon. I tillägg till Stevens nya jobb, var det ännu ett skäl till varför Chloe och Steven hade bestämt sig för att flytta till Pinecrest. Han arbetade som mjukvaruutvecklare på ett företag som var anställt av staten, och blev erbjuden en tjänst som helt enkelt hade varit för bra för att tacka nej till. Chloe praktiserade på FBI samtidigt som hon jobbade på sin magisterexamen i straffrätt. Eftersom det var så nära till FBI:s huvudkvarter i Baltimore, passade det helt perfekt.

Chloe ångrade dock redan att de hade flyttat så nära Stevens föräldrar. Wayne var mestadels okej. Men Sally Brennan var, minst sagt, en snorkig kärring som älskade att lägga näsan i blöt och ha åsikter om andras liv.

De var hyfsade människor egentligen, båda pensionerade, välbärgade och glada för det mesta. Men de pjoskade också med Steven. Han var ensambarn och han hade erkänt för Chloe att hans föräldrar hade skämt bort honom som fan många gånger. Och det innebar också att de var överbeskyddande. Det var en av de största anledningarna till varför det riktigt kröp i Chloe varje gång de ville gå igenom bröllopsplanerna.

Vilket de, tyvärr, satte igång med vid middagsbordet. Sally ville omedelbart diskutera bröllopsmenyn.

“Så, hur trivs ni i huset?” frågade Wayne, som var lika ivrig som Chloe att prata om någonting annat än bröllopet.

“Det är toppen”, sa Chloe. “Vi kommer arbeta oss igenom labyrinten av kartonger inom ett par dagar.”

“Åh, och kan ni tänka er”, sa Steven. “En kvinna som Chloe gick på gymnasiet med bor på vår gata – bara ett par hus bort. Är inte det helt galet?”

“Kanske inte lika galet som det verkar”, sa Wayne. “Den här stan är helt enkelt för jäkla liten. Det bara är så att du kommer stöta på någon du känner, förr eller senare.”

“Speciellt i de områden där alla hus ligger ovanpå varandra”, sa Sally med ett flin, och gjorde en inte-så-subtil anmärkning på deras val av bostadsområde.

“Våra hus ligger inte ovanpå varandra”, sa Steven.

“Ja, vi har en hyfsad storlek på vår tomt”, tillade Chloe.

Sally ryckte på axlarna och tog ännu en stor klunk av sitt vin. Sedan verkade det som att hon satt och funderade på sin nästa kommentar, kanske övervägde hon till och med att hålla den för sig själv, men så fick den komma ut i alla fall.

“Din gymnasiekompis är inte den enda i Pinecrest, eller hur?” frågade hon. “Din syster bor också i krokarna, om jag inte minns fel.”

“Jo, det gör hon.”

Hennes svar var kort utan att vara oförskämt. Sally Brennan stack inte under stolen med att hon tyckte illa om Danielle, även om de bara hade träffats två gånger. Tyvärr var Sally en riktig kliché - en av de där uttråkade hemmafruarna som levde för skandaler och skvaller. Så när hon hade fått veta att Chloe hade en syster med ett struligt och mörkt förflutet, hade hon blivit både förskräckt och fascinerad på samma gång.

“Vi behöver inte prata om det nu, mamma”, sa Steven.

Chloe önskade att det hade känts som att han försvarade henne, men hon kände sig snarare förolämpad. Vanligtvis när de pratade om Danielle brukade Steven hålla med sin mamma. Han brukade kunna avgöra när det var dags att hålla käften, men hans mamma hade inte den förmågan.

“Kommer hon att vara brudtärna?” frågade Sally.

“Ja.”

Sally himlade inte med ögonen, men hennes ansiktsuttryck visade tydligt vad hon ansåg om det.

“Hon är min syster”, sa Chloe. “Så ja, jag har bett henne att vara min brudtärna.”

“Jo, visst är det så”, sa Sally, “men jag har alltid ansett att man ska vara försiktig när man väljer brudtärna. Det är en stor ära och ett stort ansvar.”

Chloe var tvungen att gripa tag i bordskanten för att låta bli att slänga ur sig någonting hon skulle ångra efteråt. Steven märkte det och gjorde sitt bästa för att rädda situationen. “Mamma, nu räcker det”, sa han. “Det kommer att gå bra med Danielle. Och även om någonting skulle gå snett, så kommer jag att fixa det. Det är mitt bröllop, mamma. Jag kommer inte låta någonting förstöra det.”

Den här gången var det Chloe som nästan himlade med ögonen. Återigen försvarade han henne så där försiktigt för att inte irritera sina föräldrar. Chloe önskade att han kunde försvara Danielle på riktigt, åtminstone en gång. Hon visste att det egentligen inte fanns något stort problem mellan Danielle och Steven; han försökte bara lugna ner sin mamma. Det var lite motbjudande.

“Nu räcker det med det här tramset”, sa Wayne, och sträckte sig fram för att ta en andra portion av de ugnsbakade potatisarna. “Vi kan väl snacka fotboll. Chloe, du är väl ett Redskins-fan, eller hur?”

“Gud, nej. Giants.”

“Lika illa det”, sa Wayne med ett skratt.

Och svårare än så var det inte att sopa kvällens obehag under mattan. Chloe hade alltid uppskattat Waynes förmåga att ignorera sin frus skitsnack. Han bara bytte till ett lättsmält samtalsämne, oavsett om hon hade pratat färdigt eller inte. Det var ett karaktärsdrag hon önskade att Steven hade ärvt från sin pappa.

Ändå, under kvällens gång, kunde inte Chloe låta bli att undra om det låg någonting i det Sally hade sagt. Danielle var inte den som gillade att klä upp sig, vara tyst, och stå inför folk. Danielle skulle tvingas komma ut ur sin komfortzon på bröllopet och Chloe hade själv funderat på hur det skulle gå med den saken.

Med dessa oroliga tankar i huvudet påmindes hon återigen om de små flickorna som satt på yttertrappan så många år sedan, när likbåren bars ut från lägenheten. Hon kunde så enkelt minnas Danielles tomma ansiktsuttryck. Hon visste att någonting hade gått sönder inom henne i det ögonblicket. Att, i det ögonblicket, hade hon förlorat sin syster.

Och hon misstänkte att Danielle aldrig någonsin skulle bli sig själv igen.

KAPITEL FYRA

Det regnade när Chloe anlände på brottsplatsen med sin instruktör, som ledde fältarbetet. Hon kände sig väldigt oviktig när hon klev ut ur bilen, ut i det lätta regnet. Eftersom hon var praktikant var hon tvungen att gå med sin instruktör och de andra praktikanterna. De fick inte vara med på några högprofilerade fall. Idag verkade det röra sig om ett typiskt hemmavåldsbrott. Och även om detaljerna inte lät speciellt magstarka eller brutala, så fick ordet hemmavåld henne att rysa.

Hon hade, trots allt, hört det ordet en hel del efter att hennes mamma dog. Instruktören måste ha blivit informerad om hennes förflutna – insatt i vad som hade hänt med hennes föräldrar – men trots det hade han inte nämnt någonting om det imorse när de gav sig ut.

De befann sig i Willow Creek kommun den första dagen, en liten kommun ungefär tjugofyra kilometer utanför Baltimore. Chloe praktiserade på FBI och skulle sedan jobba med FBI:s kriminaltekniska expertgrupp, och när de gick mot det enfaldiga tvåvåningshuset, tillät instruktören henne att ta ledningen. Hennes instruktör hette Kyle Greene, en fyrtiofem-årig agent som hade fått lämna fältarbetet bakom sig efter att han hade slitit sönder det främre korsbandet när han jagade en misstänkt. Skadan hade aldrig läkt ordentligt, så han blev erbjuden att arbeta som instruktör och mentor för olika typer av praktikanter. Han och Chloe hade bara talats vid två gånger tidigare; först via FaceTime för en vecka sedan, för att lära känna varandra, och sedan för två dagar sedan, när hon var på väg från Philly till Pinecrest.

“Bara en grej innan vi går in”, sa Greene. “Jag nämnde inte detta tidigare för att du skulle slippa oroa dig hela morgonen.”

“Ok…”

“Samtidigt som detta är ett hemmavåldsbrott, är det även ett mordfall. När vi kommer in kommer det att finnas en kropp. En relativt färsk sådan.”

“Åh…” sa hon, oförmögen att dölja chocken.

“Jag vet att det är mer än vad du förväntade dig. Men, vi hade en diskussion när du kom till oss. Vi övervägde att ge dig en större roll redan från början. Vi har funderat på att låta våra praktikanter ta mer ansvar, för att ge dem en större utmaning. Och baserat på din dokumentation kom vi fram till att du skulle vara en passande huvudkandidat. Jag hoppas att det är okej med dig.”

Chocken satt fortfarande i, vilket gjorde det svårt för henne att komma med en vettig respons. Ja, det var mer ansvar. Ja, det innebar mycket mer uppmärksamhet. Men hon hade aldrig ryggat för utmaningar och tänkte inte börja nu.

“Jag uppskattar möjligheten.”

“Bra”, sa Greene, med ett tonfall som visade att han aldrig hade tvekat på saken.

Han signalerade med handen att hon skulle följa efter honom upp på verandan och in i huset. Där inne stod två agenter och pratade med obducenten. Chloe gjorde sitt bästa för att samla sig inför den annalkande brottsplatsen, och trots att hon trodde att hon hade lyckats med det, blev hon ändå uppskakad när hon såg hur kvinnans ben stack ut bakom köksön.

“Ok, nu måste du gå ett varv runt kroppen”, sa Greene. “Berätta för mig vad det är du ser – både gällande kroppen och omgivningen. Beskriv din process för mig.”

Chloe hade sett ett flertal döda kroppar under sin praktik; det rådde inte direkt någon brist på det i Philadelphia. Men det här var annorlunda. Det här kändes lite för bekant – det kröp under huden på henne. Hon gick runt köksdisken och såg ner på brottsplatsen.

Offret var en kvinna som såg ut att vara i trettioårsåldern. Hon hade slagits i huvudet med ett mycket bastant föremål - förmodligen brödrosten som låg sönderslagen några meter från henne. Slagets tyngdkraft hade landat till vänster om hennes ögonbryn, tillräckligt hårt för att krossa ögonhålan, så pass att det såg ut som att ögat skulle glida ut på golvet när som helst. En blodpöl omgav hennes huvud som en gloria.

Kanske var det märkligaste av allt att hennes mjukisbyxor dragits ner till anklarna och hennes trosor var neddragna till knäna. Chloe satte sig på huk intill kroppen för att undersöka fler detaljer. Hon såg två små märken på sidan av nacken. Det såg ut att vara färska små nagelformade skrapsår.

“Var är maken?” sa hon.

“Anhållen”, sa Green. “Han har erkänt och han har redan berättat för polisen vad som hände.”

“Men om det är ett hemmavåldsfall, varför blanda in FBI?” frågade hon.

“För att den här mannen blev gripen för tre år sedan när han spöade sin fru så pass att hon fick tas till akuten. Men hon ville inte väcka åtal. Och hans hemdator flaggades för två veckor sedan för potentiella snuff-videor.”

Chloe lyssnade noggrant och inkluderade den nya informationen i sin analys av brottsplatsen. Hon kopplade ihop detaljerna som puzzelbitar och beskrev sina teorier för instruktören, i den takt hon gjorde sin analys.

“Med tanke på mannens förflutna, var han våldsbenägen. Extremt våld, om vi ska döma av den krossade brödrosten. Mjukisbyxorna som har dragits ner och trosorna som inte dragits ner hela vägen indikerar att han försökte ha sex med henne här i köket. Kanske hade de sex och hon ville sluta. Skrapsåren på hennes nacke indikerar att det var hårdhänt sex och antingen först i samförstånd, eller helt ofrivilligt.”

Hon pausade och undersökte blodet. “Blodet ser relativt färskt ut. Jag skulle gissa att mordet ägde rum under de senaste sex timmarna.”

“Och vad skulle dina nästa steg vara?” frågade Greene. “Om vi inte hade den här mannen anhållen redan och det pågick ett aktivt sökande efter honom, vad skulle du göra härnäst?”

“Jag skulle leta efter bevis på samlag. Vi skulle kunna hitta hans DNA och få en matchning. I väntan på resultaten skulle jag leta efter saker som exempelvis hans plånbok på övervåningen, förhoppningsvis hitta ett körkort. Men självklart, det hade bara varit om maken inte redan var misstänkt. Om så var fallet, kunde vi ta hans namn från adressregistret.”

Greene log mot henne och nickade. “Det stämmer. Du skulle bli förvånad över hur många nybörjare som inte tänker på att det är en slags kuggfråga. Du är redan i mannens hus, så du vet vad han heter. Men om maken inte var misstänkt, så är det sant det du säger. Men…Fine, är du ok?”

Frågan överraskade henne – främst för att hon inte var ok. Hon hade drömt sig bort, blicken fastnade på blodet på köksplattorna. Det tog henne tillbaka det förflutna, då hon inte hade kunnat sluta stirra på den där blodpölen som torkade in i mattan framför trappan.

Utan varning började hon känna sig svimfärdig. Hon tog stöd mot köksön och blev rädd för att hon skulle spy. Det var både oroväckande och pinsamt.

Är det den här reaktionen jag kan förvänta mig varje gång jag besöker en något otäck brottsplats? På alla brottsplatser som på ett eller annat vis påminner om vad som hände med mamma?

Hon kunde höra Sallys röst, en av de första sakerna hon någonsin sagt till Chloe: Jag vet inte hur en kvinna skulle kunna bli en exceptionell agent. Speciellt inte en med din traumatiska bakgrund. Jag undrar vad man tar med sig för stress hem från jobbet…

“Ursäkta, jag beklagar”, mumlade hon. Hon tryckte köksön ifrån sig och sprang till ytterdörren. Hon ramlade nästan ner för trapporna på farstubron på vägen ner till gräsmattan, övertygad om att hon skulle spy.

Lyckligtvis slapp hon den nivån av utskämdhet. Hon tog några djupa andetag, och fokuserade så intensivt på andetagen att hon knappt märkte när Greene tyst gick ner från farstubron.

“Det finns visa fall som påverkar mig så starkt, också”, berättade han för henne. Han stod respektfullt lite vid sidan av och lät henne ha sitt personliga utrymme. “Du kommer se brottsplatser som är mycket värre än så. Tyvärr, förr eller senare, kommer du att vänja dig.”

Hon nickade, eftersom hon hade hört allt det där förut. “Jag vet. Det är bara …den här brottsplatsen triggade någonting. Ett minne jag inte gillar att komma i kontakt med.”

“Byrån har utmärkta terapeuter som hjälper agenter att bearbeta sådant här. Så du ska aldrig känna dig ensam eller tro att det här förminskar dig som agent.”

“Tack”, sa Chloe, äntligen förmögen att stå rak i ryggen igen.

Hon insåg plötsligt att hon saknade sin syster otroligt mycket. Även om det var en något morbid reaktion, fylldes hon alltid av varma känslor för Danielle när minnen från dagen då deras mammas dog kom till ytan. Det var precis så hon kände nu; Chloe kunde inte låta bli att tänka på sin syster. Danielle hade gått igenom så mycket de senaste åren – ett offer för livets omständigheter och även för sina egna dåliga beslut. Och nu när Chloe bodde så nära henne, kändes det otänkbart att de skulle fortsätta ha så dålig kontakt..

Visst, hon hade bjudit in Danielle till helgens kvartersfest, men Chloe kände att hon inte kunde vänta så länge. Och Chloe misstänkte dessutom att hon inte ens skulle komma.

Plötsligt visste hon: hon behövde träffa sin syster nu.

***

Chloe visste inte varför hon kände sig så nervös när hon knackade på Danielles dörr. Hon visste att Danielle var hemma; samma bil som hon körde under tonåren stod parkerad på hyreshusets parkering, fortfarande med samma klistermärken med bandtryck. Nine Inch Nails. KMFDM. Ministry. Att se bilen och klistermärkena gav henne en stöt av nostalgi som var mer sorgsen än någonting annat. Har hon verkligen inte växt upp överhuvudtaget? undrade Chloe.

När Danielle öppnade dörren, såg Chloe att det hade hon inte. Eller, det såg inte ut som det, baserat på hennes utseende.

Systrarna tittade på varandra i två sekunder innan de gav varandra en kort kram. Chloe såg att Danielle fortfarande färgade håret svart. Hon hade också läppringen kvar, som stick ut från munnens vänstra hörn. Hon hade lite svart eyeliner, en Bauhaus t-shirt och slitna jeans.

“Chloe”, sa Danielle, med ett knappt synbart leende på läpparna. “Hur har du haft det?”

Det var som om de hade sett varandra för någon dag sedan. Men, det var ok. Chloe hade inte förväntat sig ett varmt mottagande från sin syster.

Chloe gick in i lägenheten och, ointresserad av hur Danielle skulle reagera, gav sin syster en till kram. Det hade gått drygt ett år sedan de såg varandra senast – och faktiskt ungefär tre år sedan de hade kramat varandra så här. Det var någonting med det faktum att de bodde i samma stad nu, som hade skapat ett nytt band mellan dem. Chloe kunde känna det, och det var någonting hon visste att de inte behövde sätta ord på.

Danielle besvarade kramen, om än lite tafatt. “Så…du…mår?” retades Danielle.

“Jag mår bra”, sa Chloe. “Jag vet att jag skulle ha ringt men… jag vet inte. Jag var rädd att du skulle komma med någon ursäkt till varför jag inte borde komma förbi.”

“Kanske jag hade gjort”, erkände Danielle. “Men nu när du är här, stig på. Ursäkta röran. Eller, jag behöver egentligen inte ursäkta mig. Du vet att jag alltid har varit stökig.”

Chloe skrattade till, och när hon klev in i lägenheten blev hon förvånad över att det var ganska fint och städat där inne. I vardagsrummet stod det bara några få möbler; en soffa, en tv och tv-stativ, ett soffbord, och en lampa. Chloe visste att resten av hemmet skulle vara detsamma. Danielle var en sådan person som levde med få tillhörigheter. Undantagen, om hon inte hade ändrat sig sedan tonåren (och det verkade hon inte ha gjort), var musik och böcker. Det var nästan så att Chloe fick skuldkänslor över hennes och Stevens nya, stora hus.