- -
- 100%
- +
Hon tänkte på vidderna, majsfälten och den blå himlen hon lämnat bakom sig. Även fast det hade sin charm, hade det på sätt och vis varit ett fängelse för henne.
Det låg bakom henne nu.
Nu när hon var fri fanns det inget kvar som kunde hålla henne tillbaka.
*
Resten av dagen fortsatte med fysisk träning: armhävningar, löpning, situps, mer löpning och styrkelyft. Under de första dagarna i akademien hade hon hatat den typen av träning. Men hon hade vant sig både fysiskt och psykiskt, och nu var det nästan som att hon längtade efter att träna.
Allt utfördes med snabbhet och precision. Hon tog sig igenom femtio armhävningar så snabbt att hon inte ens märkte av hur det brände i överarmarna förrän hon var klar med dem och var på väg mot den lerfläckliga hinderbanan. Hon hade mer eller mindre bestämt sig för att när det kom till fysisk aktivitet så pressade hon sig inte tillräckligt hårt förrän hennes armar och ben skakade och hennes muskler kändes som köttslamsor.
Det fanns sextio rekryter i hennes enhet och hon var en av bara nio kvinnor. Detta störde henne inte, antagligen för att hennes tid i Nebraska hade gjort henne hårdhudad och likgiltig inför vilken könstillhörighet personerna hon jobbade med hade. Hon fokuserade helt enkelt på att göra sitt bästa, vilket dessvärre var en sällsynt inställning.
När instruktören avslutade träningen efter det sista varvet – ett trekilometers lerigt löpspår i skogen – upplöstes klassen och gick åt sina olika håll. Mackenzie satte sig dock på en av bänkarna vid sidan av spåret och stretchade. Hon hade inget annat att göra under resten av dagen och hon var fortfarande full av energi efter sitt framgångsrika agerande under Hogan’s Alley-träningen, så hon bestämde sig för att ta en sista springtur.
Hon ville egentligen inte erkänna det, men hon hade blivit en sådan människa som gillade att springa. Även om hon inte skulle ställa upp i något maraton den närmsta tiden, så hade hon kommit att uppskatta träningsformen. Vid sidan av de obligatoriska momenten i hennes utbildning så tog sig tid att springa på löpspåren vid campus som låg tio kilometer från FBI:s högkvarter och ungefär tretton kilometer från hennes lägenhet i Quantico.
Med rodnad i ansiktet och sportbehån dränkt av svett avslutade hon dagen med ett sista varv kring hinderbanan, men lät bli backarna, stockarna och näten. När hon sprang upptäckte hon att två män tittade på henne – inte med någon drömmande längtan i blickarna, de verkade snarare imponerade, vilket bara sporrade henne ännu mer.
Fast i ärlighetens namn tänkte Mackenzie att ett par längtande blickar inte hade varit helt fel att få. Den här nya slanka kroppen som hon hade arbetat så hårt för att få förtjänade att bli uppskattad. Det kändes konstigt att känna sig så bekväm med sin egen kropp, men hon började uppskatta den. Hon visste att Harry Dougan gillade den också. Men än så länge hade han inte sagt något. Även om han skulle säga något visste Mackenzie inte vad hon i så fall skulle svara.
När hennes sista löptur (precis under tre kilometer) var avslutad tog hon en dusch i omklädningsrummet och plockade upp ett paket med kex från varuautomaten på väg ut. Nu hade hon resten av dagen till sitt förfogande; fyra timmar att göra vad hon ville tills det var dags att springa på löpbandet på gymmet – en rutin hon skaffat sig bara för att kunna ligga steget före alla andra.
Vad skulle hon då göra under resten av dagen? Hon skulle kanske kunna färdigställa uppackningen av sina saker. Det stod fortfarande sex flyttkartonger i hennes lägenhet som hon inte hade rört sedan hon kom hit. Det skulle vara det förnuftiga valet. Men hon undrade också vad Harry hade för sig under kvällen, om han ville ta den där drinken. Hade han menat ikväll eller någon annan kväll?
Och förutom det undrade hon vad agent Ellington hade för sig.
Hon och Ellington hade träffats ett fåtal gånger men det hade aldrig blivit några regelbundna träffar – förmodligen var det bäst så, tänkte Mackenzie. Hon hade inget emot att leva sitt liv utan att påminnas om den pinsamma händelsen mellan dem i Nebraska.
Hon gick mot bilen medan hon funderade på vad hon skulle göra med resten av dagen. När hon satte i nycklarna i bildörren såg hon ett bekant ansikte som joggade förbi. Löparen, en annan FBI-rekryt som hette Colby Stinson, mötte hennes blick och log. Hon joggade fram till Mackenzies bil med en energi som fick Mackenzie att tänka att Colby antagligen precis påbörjat sin löptur snarare än att hon höll på att avsluta den.
"Hallå där", sa Colby. "Halkade du efter klassen?"
"Nej. Jag stannade och tog ett extra varv."
"Det klart att du gjorde."
"Vad ska det betyda?" frågade Mackenzie. Hon och Colby kände varandra ganska bra, även om de kanske inte skulle kalla varandra vänner. Hon var aldrig säker på om Colby skojade eller om hon försökte få Mackenzie ur balans.
"Det betyder att du är superdriven och något av en överpresterare", sa Colby.
"Skyldig."
"Så vad gör du?" frågade Colby. Hon pekade på paketet med kex i Mackenzies hand. "Är det där lunchen?"
"Det är det", sa hon. "Deppigt va?"
"Ja, lite. Kan vi inte käka något? Pizza låter sjukt bra i mina öron."
Pizza lät bra för Mackenzie också, men hon kände verkligen inte för att genomlida kallprat, särskilt inte med en kvinna som hade en tendens att komma in på konversationer som handlade om skvaller. Samtidigt visste hon att hon behövde mer i sitt liv än träning, extraträning och att gömma sig i lägenheten.
"Jo, det kan vi göra", sa Mackenzie.
Det var en mindre triumf – att kliva ut ur bekvämligheten och försöka skapa vänskapsband i den nya staden, i det nya kapitlet av hennes liv. Med varje steg vändes ett nytt blad och hon var uppriktigt ivrig att börja skriva.
*
Donnie’s pizzeria var bara halvfull när Mackenzie och Colby kom dit på eftermiddagen, lunchgästerna började försvinna. De tog plats vid ett bord längst bak och beställde en pizza. Mackenzie tillät sig själv att koppla av, vila de mörbultade benen och armarna, men hon fick inte njuta av det särskilt länge.
Colby böjde sig framåt och suckade. "Så kan vi nämna elefanten i rummet?"
"Finns det en elefant?" frågade Mackenzie.
"Det finns det", sa Colby. "Men den är för det mesta klädd i svart och smälter in större delen av tiden."
"Okej", sa Mackenzie. "Förklara den här elefanten för mig. Och berätta varför du väntar ända tills nu med att nämna den."
"En sak jag aldrig berättat för dig är att första dagen som du kom till akademien så visste jag vem du var. Typ alla visste det. Det viskades en hel del. Och det är därför jag har väntat med att berätta för dig. Nu när vi närmar oss slutet så vet jag inte hur det här kommer att påverka saker och ting."
"Vadå för viskande?" frågade Mackenzie, ganska säker på att hon redan visste var det hela var på väg.
"Tja, huvudsakligen handlar det om Åkermördaren och den ödmjuka lilla damen som tog fast honom. En liten dam som var så bra på att vara kriminalinspektör i Nebraska att FBI kallade på henne."
"Det är en ganska förhärligad version av vad som hände, men visst... jag känner igen den elefanten. Men du sa huvudsakligen. Vad mer viskades det om?"
Colby såg plötsligt obekväm ut. Hon strök nervöst sitt bruna hår bakom öronen. "Tja, det går rykten. Jag hörde att en agent hade något att göra med att få hit dig. Och... tja, vi är en mansdominerad miljö. Du förstår ju att rykten uppstår."
Mackenzie himlade med ögonen och kände sig generad. Hon hade aldrig stannat upp och funderat på vilken typ av rykten som hade surrat om henne och Ellington, agenten som onekligen hade haft ett finger med i spelet när hon fick sin chans hos FBI.
"Förlåt", sa Colby. "Borde jag inte sagt någonting?"
Mackenzie ryckte på axlarna. "Det är okej. Jag antar att vi alla har bagage."
Colby kände uppenbarligen att hon sagt för mycket. Hon stirrade ner i bordet och sörplade nervöst ur sin läsk. "Förlåt", sa hon tyst. "Jag tänkte bara att du skulle få veta. Du är den första riktiga vännen jag har fått här och jag ville vara så rättfram som möjligt."
"Dito", sa Mackenzie.
"Är allt okej mellan oss?" frågade Colby.
"Ja. Vad säger du om att kasta fram ett annat ämne vi kan snacka om istället?"
"Åh, inga problem", sa Colby. "Berätta för mig om dig och Harry."
"Harry Dougan?" frågade Mackenzie.
"Ja. Den blivande agenten som verkar klä av dig med blicken varje gång ni är i samma rum."
"Inget att berätta", sa Mackenzie.
Colby log och himlade med ögonen. "Säger du det så."
"Nej, på riktigt. Han är inte min typ."
"Du kanske inte är hans typ", påpekade Colby. "Han kanske bara vill se dig naken. Jag undrar... vad är du för typ? Djup och psykologisk, kan jag slå vad om."
"Vad får dig att säga det?" frågade Mackenzie.
"På grund av dina intressen och dina tendenser att vara bäst i kurser som handlar om gärningsmannaprofilering och scenarier."
"Jag tror att det är ett vanligt missförstånd om någon som är intresserad av gärningsmannaprofilering", sa Mackenzie. "Om du behöver bevis för det kan jag visa dig minst tre åldrade män i Nebraskas poliskår."
Konversationen reducerades till det triviala efter det – deras lektioner, deras instruktörer och så vidare. Men inombords kokade Mackenzie hela tiden. Ryktena som Colby hade nämnt var själva anledningen till att hon hade beslutat sig för att flyga under radarn. Hon hade inte gjort några ansträngningar för att skaffa vänner – ett beslut som borde lett till att hon fått tillräckligt med tid för att komma tillrätta i lägenheten.
Och bakom allting fanns Ellington... mannen som hade kommit till Nebraska och skakat om hennes värld. Det lät klichéartat men det var mer eller mindre vad som hade hänt. Och faktumet att hon fortfarande inte kunde sluta tänka på honom gjorde henne lätt illamående.
Till och med när hon och Colby småpratade efter lunchen undrade Mackenzie vad Ellington gjorde. Hon undrade också vad hon skulle ha gjort just nu om han inte kommit invalsande i Nebraska när hon försökte lösa fallet med Åkermördaren. Det var inte en vacker tanke: hon skulle antagligen fortfarande köra längs de där plågsamma raka vägarna, inramade av antingen himmel, åkrar eller majs. Och hon skulle troligtvis vara hopparad med någon manschauvinistisk skitstövel som inte var något annat än en yngre och mer envis version av Porter, hennes gamla kollega.
Hon saknade inte Nebraska. Hon saknade inte jobbrutinerna som hon hade haft där, och hon saknade definitivt inte mentaliteten. Vad hon faktiskt saknade var vetskapen om att hon passade in. Och att hon dessutom var bland toppskiktet i sitt polisdistrikt. Här i Quantico var det inte så. Här var hon utsatt för massiv konkurrens och hon behövde armbåga sig fram för att hålla sig på topp.
Lyckligtvis var hon mer än redo att anta utmaningen och hon var glad över att lämna Åkermördaren och livet innan han arresterades bakom sig.
Om hon nu bara kunde bli av med mardrömmarna också.
KAPITEL TVÅ
Nästföljande morgon började i ottan med vapenträning, något som Mackenzie funnit att hon var ganska skicklig på. Hon hade alltid varit en duktig skytt, men med rätt instruktioner och en klass bestående av tjugotvå andra hoppfulla personer som tävlade mot henne, så hade hon blivit ruskigt bra. Hon föredrog fortfarande Sig Sauer-pistolen som hon hade använt sig av i Nebraska, och hade till sin glädje funnit att FBI:s standardvapen var den snarlika Glock-pistolen.
Hon studerade måltavlan längst bort på skjutbanan. En lång pappskiva hängde från det mekaniska stället arton meter bort. Hon siktade, sköt snabbt tre gånger i följd, och lade sedan ner pistolen. Det vibrerade i händerna efter att skotten avfyrats, en sensation som hon hade börjat tycka om.
När det gröna ljuset längst bort på skjutbanan lyste för att indikera att det var fritt fram att skjuta, tryckte hon på en knapp på den lilla panelen framför sig och fick fram måltavlan. Det var en pappfigur som representerade en man, från höften och upp. Två skott hade träffat högt i bröstet och ett skott hade snuddat vid den vänstra axeln. Skotten var okej (inte perfekta) och även om hon var missnöjd över hur skotten hade träffat så visste hon att hon hade utvecklats mycket sedan den första skytteträningen.
Elva veckor. Hon hade varit här i elva veckor och var fortfarande under upplärning. Hon var upprörd över skotten som träffat högt i bröstet för de kunde vara dödliga. Hon hade blivit instruerad att bara skjuta för att avväpna den misstänkte och bara skjuta mot huvudet och bröstet i de mesta extrema fallen.
Hennes instinkt hade förbättrats. Hon log mot måltavlan och tittade sedan på den lilla kontrollådan framför henne där det fanns en liten ammunitionslåda. Hon laddade om sin Glock och tryckte sedan på knappen för att skicka fram en ny måltavla. Hon lät den här backa tjugotre meter bort.
Hon väntade på att den röda lampan på kontrollpanelen skulle skifta till grönt och vände sedan ryggen åt den. Hon tog ett djupt andetag, vände sig om och sköt tre skott till.
En rad av skotthål radade prydligt upp sig precis nedanför pappfigurens axel.
Mycket bättre, tänkte Mackenzie.
Hon plockade nöjt av sig ögon- och öronskydden. Hon städade upp lite vid stationen där hon tränat och tryckte på en annan knapp på kontrollpanelen så att måltavlan åkte framåt på skjutbanans motoriserade räls. Hon tog ner måltavlan, vek ihop den och stoppade ner den i den lilla axelväskan som hon bar med sig nästan jämt.
Hon hade kommit till skjutbanan på sin fritid för att slipa på delar av sitt skytte som hon kände var sämre än andra i klassen. Hon var en av de äldsta där och rykten hade redan börjat cirkulera om att hon hade blivit rekryterad från ett litet miserabelt polisdistrikt i Nebraska precis efter att hon löst fallet med Åkermördaren. Vad beträffade skytte var hon en medelmåtta i klassen, men hon var fast besluten att vara bland de främsta innan utbildningen på akademien var över.
Hon hade mycket kvar att bevisa. Och det var okej för henne.
*
Efter skjutbanan gick Mackenzie direkt till den sista teoretiska kursen under utbildningen, en psykologikurs som leddes av Samuel McClarren. Han var en sextiosexårig före detta agent och författare, som skrivit sex bästsäljande böcker om psykologin bakom några av de värsta seriemördarna under de senaste hundra åren. Mackenzie hade läst allt som han hade publicerat och kunde lyssna på hans föreläsningar i timmar. Det var utan tvekan hennes favoritkurs och även fast hennes handledare tyckt att kursen inte var nödvändig för Mackenzie med tanke på hennes tidigare arbetslivserfarenhet, så hade hon med glädje tagit den ändå.
Som vanligt var hon bland de första på plats, och hon satte sig längst fram i föreläsningssalen. Hon plockade upp anteckningsboken och pennan medan några andra fällde upp sin MacBook-datorer. Under tiden som hon väntade kom Samuel McClarren in och gick fram till sitt podium. Bakom Mackenzie väntade resten av den fyrtio personer stora klassen med spänning; alla verkade totalt uppslukade av honom när han pratade.
"Igår satte vi ju ihop den psykologiska konstruktionen som vi tror bidrog till hur Ed Gein agerade, till förtret för er med svagare nerver", sa McClarren. "Och idag blir det inte mycket bättre, då vi dyker djupt i det ofta underskattade, men otroligt vrickade psyket hos John Wayne Gacy. Tjugosex identifierade offer, mördade antingen genom strypning eller kvävda av en kompressor. Från krypgrunden under sitt hus till Des Plaines-floden spred han ut sina offer på olika platser efter att de mördats. Och sedan har vi förstås det som de flesta tänker på när de hör hans namn, nämligen clownsminkningen. Psykologin bakom Gacy är tillräckligt komplicerad för att sysselsätta en hel psykiatriklinik."
Och så fortsatte lektionen, McClarren föreläste medan studenterna antecknade frenetiskt. Som vanligt gick en timme och femton minuter alldeles för snabbt och Mackenzie hade velat höra mer. Vid några tillfällen hade McClarrens föreläsningar väckt minnen från jakten på Åkermördaren, särskilt från när hon gjort återbesök på mordplatserna i ett försök att förstå mördarens psyke. Hon hade alltid vetat att det var hennes grej men hade försökt att hålla tyst om det. Det skrämde henne ibland och kändes ganska makabert, så hon höll det inom sig.
När lektionen var slut packade Mackenzie ihop sina saker och gick mot dörren. Hon bearbetade fortfarande informationen från föreläsningen när hon gick ner för korridoren, så hon lade först inte märke till mannen som stod i dörröppningen längst bort. Faktum är att hon inte märkte av honom alls förrän han ropade hennes namn.
"Mackenzie! Vänta."
Hon stannade när hon hörde sitt namn, vände sig och såg ett bekant ansikte bland den lilla folksamlingen.
Agent Ellington följde efter henne. Att se honom var så överraskande att hon för en stund bara stod där utan att röra sig medan hon funderade på vad han gjorde där. Han gav henne ett snällt leende där hon stod förstenad och han närmade sig henne snabbt. Han hade med sig en annan man också, som följde tätt bakom.
"Agent Ellington", sa Mackenzie. "Hur är läget?"
"Det är bra", sa han. "Hur är det med dig?"
"Rätt bra. Vad gör du här? Tar du en kurs för att fräscha upp kunskaperna?", frågade hon i ett försök att lätta upp stämningen.
"Nej, inte direkt", sa Ellington. Han log mot henne igen och det påminde henne återigen om varför hon tagit risken att göra sig själv till åtlöje för tre månader sedan. Han gestikulerade till mannen bredvid och sa: "Mackenzie White, det här är specialagent Bryers."
Bryers tog ett steg framåt och räckte fram handen. Mackenzie greppade handen och studerade honom för en kort stund. Han såg ut att vara i femtioårsåldern. Han hade en nästan helt grå mustasch och vänliga blå ögon. Hon tänkte att han högst troligen var mild i sitt sätt att vara och en typisk gentleman från södern som hon hört så mycket om sedan hon flyttade till Virginia.
"Trevligt att träffa dig", sa Bryers medan de skakade hand.
Efter att de presenterat sig för varandra var Ellington som vanligt snabb med att gå rakt på sak. "Är du upptagen just nu?" frågade han Mackenzie.
"Inte just nu", svarade hon.
"Okej, om du har en minut över så skulle agent Bryers och jag vilja prata med dig om en sak."
Mackenzie såg tvekan i Bryers ansikte när Ellington sa detta. Vid närmare eftertanke såg faktiskt Bryers ganska obekväm ut. Det var kanske därför han verkade vara så timid.
"Visst", sa hon.
"Kom då", sa Ellington och gestikulerade mot det lilla studierummet längre bak i byggnaden. "Jag köper en kaffe till dig."
Mackenzie mindes den senaste gången då Ellington visat ett sådant intresse för henne; det hade fått henne hit, att vara en hårsmån från drömmen om att bli FBI-agent och leva i topparna och dalarna som det innebar. Så det var bara logiskt att följa honom nu. Hon följde efter dem, och när de gick sneglade hon på agent Bryers och undrade varför han såg så obekväm ut.
*
"Så du är rätt nära nu, eller hur?" frågade Ellington när de tre satt sig med var sin kopp kaffe som Ellington köpt från den lilla cafeterian.
"Åtta veckor kvar", sa hon.
"Kontraterrorism, femton timmar simulering och typ tolv timmar på skjutbanan kvar då, va?" frågade Ellington.
"Och hur vet du detta?" frågade Mackenzie bekymrat.
Ellington ryckte på axlarna och flinade. "Jag har gjort det till min hobby att hålla koll på dig sedan du kom hit. Jag rekommenderade dig, så det står mycket på spel för mig också. Du har imponerat på mer eller mindre alla som betyder något. Allt som återstår nu är praktiskt taget bara formaliteter. Om du inte snubblar på målsnöret de här sista åtta veckorna så skulle jag säga att du så gott som är inne."
Han tog ett djupt andetag och det verkade som att han stålsatte sig själv.
"Vilket för oss till varför jag ville prata med dig. Agent Bryers här befinner sig i något av ett dilemma och kan behöva din hjälp. Men han får förklara det för dig själv."
Bryers såg fortfarande osäker ut över situationen. Det märktes till och med när han satte ner sin kaffemugg och tog flera sekunder på sig innan han började prata.
"Tja, som agent Ellington säger, så har du verkligen imponerat på alla personer som betyder något. Bara under de två senaste dagarna har ditt namn nämnts tre gånger."
"I vilket sammanhang?" frågade hon lite nervöst.
"Jag är inkopplad på ett fall just nu som har fått min kollega sedan tretton år att vända ryggen åt FBI", förklarade Bryers. "Han är nära pensionsåldern i vilket fall som helst, så det är inte så förvånande. Jag älskar gubben som en bror, men han har fått nog. Han har sett tillräckligt under sina tjugoåtta år som agent och ville inte ha ännu en mardröm nu när han ska pensionera sig. Så det lämnar naturligtvis en lucka där någon måste komma in i hans ställe. Det skulle inte vara ett permanent partnerskap – bara tills fallet är löst."
Mackenzie kände hur det började pirra i kroppen och hon visste att hon skulle behöva lägga band på sig själv så att hennes behov av att försöka imponera på de överordnade inte tog överhanden. "Och det är därför mitt namn har kommit på tal?" frågade hon.
"Det stämmer", sa Bryers.
"Men det måste finnas flera agenter med erfarenhet som skulle kunna fylla skorna bättre än mig?"
"Det finns antagligen mer lämpliga agenter" sa Ellington. "Men så vitt vi kan se så liknar det här fallet Åkermördaren på ett flertal olika sätt. Det faktumet, plus att ditt namn nämns allt oftare har fått flera högt uppsatta medarbetare att anse att du passar perfekt."
"Men jag är inte agent ännu", påpekade Mackenzie. "Jag menar, kan det här fallet verkligen vänta i åtta veckor?"
"Vi tänkte inte vänta", sa Ellington. "Och, med risk för att låta pompös, så är det här inte ett erbjudande som FBI skulle komma med till vem som helst. En chans som den här, tja, jag är säker på att varenda en i din klass hade kunnat döda för att få den. Det är otroligt oortodoxt och ett antal betydelsefulla personer låter detta ske under bordet."
"Det verkar bara... oetiskt", sa Mackenzie.
"Det är det", sa Ellington. "Det är tekniskt sett olagligt på ett flertal olika sätt. Men vi kan inte förbise likheterna mellan det här fallet och det du löste i Nebraska. Så vi låter antingen det här flyga under radarn nu eller så får vi vänta tre eller fyra dagar och hoppas att agent Bryers paras ihop med någon annan. Och tiden går."
Självklart ville hon ta chansen, men det kändes som att det gick så fort. Det kändes förhastat.
"Får jag tänka på det en stund?" frågade hon.
"Nej", sa Ellington. "Faktum är att efter det här mötet så kommer jag att ordna så att brottsakterna levereras till din lägenhet. Jag ger dig några timmar för att gå igenom dem och sedan kontaktar jag dig vid slutet av dagen för ett svar. Men Mackenzie... jag rekommenderar verkligen dig att tacka ja till det här."
Hon visste att hon skulle göra det, men ville inte verka för angelägen eller för självsäker. Dessutom var hon ganska nervös nu. Det här var stort. Och att en erfaren agent som Bryers ville ha hennes hjälp... ja, det var helt enkelt makalöst.
"Här är kontentan av det hela", sa Bryers. Han lutade sig framåt vid bordet och sänkte rösten. "Än så länge har vi två kroppar som har hittats på samma soptipp. Båda har varit unga kvinnor – en var tjugotvå, den andra nitton. De hittades nakna och med skador överallt. På den senaste kroppen syns spår av sexuella övergrepp men inga kroppsvätskor. Kropparna hittades med ungefär två och en halv månads mellanrum, men faktumet att de hittas på samma soptipp med samma typ av skador... "
"Ingen slump", sa Mackenzie fundersamt.
"Nej, antagligen inte", sa Bryers. "Så berätta för mig... låt oss säga att det här var ditt fall. Det har precis kommit till din kännedom. Vad är det första du gör?"
Det tog henne mindre än tre sekunder att komma på ett svar. När hon svarade kände hon att hon liksom gled in i en annan zon – där hon visste att hon hade rätt. Plötsligt kände hon inte någon som helst tvekan över att hon skulle tacka ja till erbjudandet.