Innan han ser

KAPITEL TRE

Klockan var 13:45 när de kom till soptippen. Den trettiogradiga värmen förvärrade stanken, och flugorna surrade så högt att det lät som någon slags bisarr musik. Mackenzie hade kört medan Bryers suttit i passagerarsätet och uppdaterat henne om brottsfallets detaljer.

När de klivit ur bilen och närmat sig soptippen hade Mackenzie känt att hon visste allt om Bryers. Han var, för det mesta, en man som gjorde saker och ting enligt reglerna. Han skulle aldrig säga det högt, men han var jättenervös över att ha henne vid sin sida, även om de högt uppsatta medarbetarna godkänt det hela. Det var tydligt på hans kroppsspråk och han flyktiga blick.

Mackenzie gick långsamt medan Bryers gick fram till de stora gröna sopcontainrarna. Han gick mot dem som om han jobbade där. Hon fick påminna sig själv om att han varit på platsen tidigare. Han visste vad som väntade, och det fick henne att känna sig väldigt mycket som en nybörjare – vilket hon ju faktiskt också var.

Hon tog en stund på sig att studera platsen. Det var egentligen första gången hon tog sig tid att verkligen studera en soptipp. Platsen där hon och Bryers stod – den delen av soptippen som tillät fordon – var egentligen inget annat än en stor skräphög. Sex stora metallcontainrar stod uppradade i en grop på platsen. Bakom dem kunde hon se platsen nedanför där lastbilarna kom för att dumpa avfallet. För att gropen som containrarna stod i skulle kunna existera hade asfaltsvägen vid ingången lagts som en kulle; toppen av kullen var den plats där hon och Bryers för tillfället stod, och vägen genom soptippen fortsatte längre bort, svängde av och spottade ur sig bilar bakom containrarna på en väg som ledde tillbaka ut på motorvägen.

Mackenzie granskade platsen. Där hon stod var det bara packad jord som ledde till grus och sedan till asfalt på andra sidan av containrarna. Hon stod på jordplätten och tittade ner på däckspåren som överlappade varandra i marken. Oräkneliga spår slingrade sig och löpte genom varandra, vilket fick Mackenzie att tänka att det skulle vara mycket svårt att identifiera ett tillförlitligt spår. Det hade varit torrt och varmt på sistone; det senaste regnet hade varit för en vecka sedan och då hade det bara duggat. Torr jord skulle göra det här betydligt svårare.

Eftersom det skulle vara i stort sett omöjligt att hitta ett passande spår i röran fortsatte hon till Bryers som stod vid en av containrarna.

"Kroppen hittades i den här", sa Bryers. "Rättsmedicin har redan tagit blodprover och avtryck. Brottsoffrets namn var Susan Kellerman, tjugotvå år gammal, bodde i Georgetown."

Mackenzie nickade, men sa ingenting. Hon prioriterade annorlunda nu när arbetade med FBI och kände sig bekväm med att hoppa över några steg. Det fanns ingen mening för henne att leta efter det självklara. De som varit här innan henne – troligtvis inklusive Bryers – hade redan gjort det grundläggande jobbet. Därför försökte Mackenzie fokusera på det obskyra... på de saker som kunde ha förbisetts.

Efter ungefär en minut av att ha undersökt platsen omkring henne, tänkte Mackenzie att hon hade all information som hon behövde. Och det var än så länge inte mycket.

"Så berätta för mig", sa Bryers. "Om du var tvungen att gissa, vad betyder det att mördaren lämnar sina offer här?"

"Jag tror inte att det handlar om bekvämlighet", sa Mackenzie. "Jag tror att han försöker att spela säkert. Han dumpar kropparna här för att han vill bli av med dem. Jag skulle också gissa att han bor i närheten... inte längre bort än mellan tre till fem mil. Jag tror inte att han skulle köra på villovägar bara för att dumpa en kropp... speciellt inte på natten."

"Varför på natten?" frågade Bryers.

Mackenzie visste att han försökte testa henne, men det gjorde henne ingenting. Med tanke på den otroliga chans det här innebar för henne hade hon kommit att förvänta sig att grillas.

"För att det mer eller mindre är nödvändigt att komma på natten för att dumpa en kropp. Att göra det under dagtid när det är personal här vore dumt."

"Så du tror att han är smart?"

"Inte nödvändigtvis. Han är aktsam och försiktig. Och det är inte det samma som att vara smart."

"Jag såg att du letade efter spår", sa han. "Vi har provat tidigare och hittade ingenting. Det finns helt enkelt för många av dem."

"Ja, det blir svårt att hitta något", sa hon. "Förstås, som jag sa, så skulle jag anta att kroppen dumpades efter stängning. Är det ett antagande som du också går efter?"

"Det är det."

"Så då skulle det inte kunna lämnas några spår här", påpekade Mackenzie.

Han log mot henne. "Det stämmer", sa han. "Inte däckspår i alla fall. Men fotavtryck skulle kunna lämnas. Inte för att det spelar någon roll. Det finns för många såna här också."

Mackenzie nickade. Hon kände sig dum för att hon missat ett så uppenbart faktum. Men tanken ledde henne omedelbart vidare på nästa idé.

"Tja, det är inte precis som att han bar kroppen över axlarna", sa Mackenzie. "Hans däckspår måste finnas någonstans. Inte här, men kanske utanför grinden. Vi skulle kunna jämföra och kontrastera mellan spår vi hittar utanför grinden och spår i den här jorden. Vi skulle till och med kunna titta precis runt toppen av staketet efter tecken på skada från där han nästan med säkerhet måste ha slängt över kroppen."

"Bra tänkt", sa Bryers. Han var uppenbart fascinerad. "Det är en detalj som killarna från det rättsmedicinska labbet också uppmärksammade, men som jag förbisåg. Men ja, du har rätt. Han måste ha stannat sin bil utanför grinden. Så tanken är att om vi hittar spår som går mot grinden, stannar och sedan vänder om, så kan det vara vår gärningsman."

"Kan vara", sa Mackenzie.

"Så du är inne på rätt spår, men det är ingen ny information. Vad har du mer?"

Han var inte oförskämd eller avvisande, det kunde hon avgöra bara på hans tonfall. Han försökte mana på henne och motivera henne att fortsätta.

"Vet vi hur många fordon som kör igenom här en vanlig dag?"

"Ungefär elvahundra eller så", sa Bryers. "Men, om vi kan få de där spåravtrycken som går mot grinden och sedan bara stannar..."

"Det kan vara en början."

"Det är något att hoppas på", sa Bryers. "Vi har ett gäng som har jobbat med det sedan igår eftermiddag och vi har fortfarande inte hittat någonting."

"Jag kan kolla på det om du vill", sa Mackenzie.

"Varsågod", sa Bryers. "Men du jobbar med FBI nu, fröken White. Ta inte på dig för mycket arbetsuppgifter som redan utförs av andra avdelningar som kan göra det bättre än vad du kan."

Mackenzie tittade tillbaka mot containern och försökte uttyda något ur allt bråte som låg slängt i den. En ung kvinna hade legat där nyligen, naken och slagen. Hon hade kastats på samma ställe där folk slängde sin skit, sådant de inte längre ville ha. Mördaren kanske tyckte att kvinnorna han dödade inte var mer värda än vanliga hushållssopor.

Hon önskade nästan att hon varit här när Bryers och hans snart pensionerade kollega hade kommit hit första gången. Då kanske hon hade haft mer att gå efter. Då kanske hon hade kunnat hjälpa Bryers att komma närmare en misstänkt gärningsman. Men nu hade hon åtminstone visat sin skicklighet genom sina tankar om däckspåren.

Hon vände sig mot honom igen och såg att han stod stilla och kisade mot grinden. Det var tydligt att han gav henne tid att smälta intrycken. Hon uppskattade det, men återigen gjorde det henne plågsamt medveten om vilken nybörjare hon var.

Hon begav ner mot trådstaketet som omgav soptippen. Hon stirrade mot grinden där fordon åkte genom och hon fortsatte åt vänster. Hon kikade runt botten av staketet en stund och fick ännu en idé.

Han måste ha klättrat över staketet, tänkte hon.

Hon började sedan att undersöka staketet. Hon visste inte riktigt vad hon letade efter. Kanske uppsprättad jord eller fibrer på staketets kedjor. Vad hon än hittade skulle det vara långsökt, men det vore åtminstone någonting.

Det tog inte mer än två minuter innan hon hittade något intressant. Det var också så oändligt litet att hon nästan missade det totalt. Men när hon kom närmare såg hon att det kanske skulle vara mer betydelsefullt än vad hon först trott.

Omkring en och en halv meter från marken och två meter till vänster från grinden, satt en ensam bit vitt tyg fast i en av diamantformerna i staketet. Tygbiten i sig kanske inte skulle ge så mycket resultat men åtminstone gav detta dem en bra utgångspunkt för att börja leta efter fingeravtryck.

"Agent Bryers?" sa hon.

Han kom gående långsamt, som om han inte förväntade sig något. När han närmade sig hörde hon hur han hummade medan han tittade på tygbiten.

"Mycket bra jobbat, fröken White", sa han.

"Snälla, bara Mackenzie", sa hon. "Mac, om du känner dig riktigt äventyrlig."

"Vad tänker du om det här?" frågade han.

"Kanske är det ingenting. Men kanske kan det vara en bit av ett klädesplagg från någon som nyligen klättrat uppför staketet. Tygbiten kan vara betydelselös, men det ger oss en plats att utgå från för att kolla efter fingeravtryck."

"Det finns ett litet fingeravtryckskit i bagageutrymmet på bilen. Kan du hämta den medan jag avrapporterar det här?"

"Visst", sa hon och gick tillbaka mot bilen.

När hon kom tillbaka till honom var han redan i färd med att avsluta samtalet. Allt Bryers gjorde verkade ske snabbt och effektivt. Det var ett karaktärsdrag som hon började uppskatta hos honom.

"Okej, Mac", sa han. "Låt oss nu fortsätta ner för spåret som du nämnde tidigare idag. Offrets make bor ungefär tjugo minuter härifrån. Känner du dig manad?"

"Det gör jag", sa Mackenzie.

De återvände till bilen och körde ut från soptippen som fortfarande var avspärrad. Ovanför soptippen utförde ett gäng asätande fåglar ihärdigt sitt arbete, och såg ointresserat på dramat som utvecklade sig under dem.

***

Caleb Kellerman hade redan fått besök av två poliser när Mackenzie och Bryers kom hem till honom. Han bodde precis utanför Georgetown i ett tvåvåningshus som var ett gulligt första hem för ett ungt par. Tanken på att paret Kellerman bara hade varit gifta i lite mer än ett år innan hans fru hade mördats gjorde att Mackenzie tyckte synd om honom, men också arg över det som hänt.

Ett par i sitt första hem som aldrig fick chansen att uppleva allt det som skulle komma sen, tänkte Mackenzie när hon steg in i huset. Så oändligt sorgligt.

De kom in genom ytterdörren och till en liten foajé som ledde till vardagsrummet. Mackenzie kunde nästan ta på den obehagligt tysta stämningen av ensamhet som rådde i huset, och som drabbade nästan alla som varit med om att en sambo dött. Hon hoppades att hon förr eller senare skulle vänja sig, men hon hade svårt att tro det.

Bryers presenterade sig för poliserna i foajén och killarna verkade lättade över att ha blivit ombedda att kliva åt sidan. När de lämnade huset klev Bryers och Mackenzie in i vardagsrummet. Mackenzie tänkte att Caleb Kellerman såg ut att vara väldigt ung; han skulle med lätthet kunna ha passerat som arton men sitt renrakade ansikte, Five Finger Death Punch-tröja och stora militärshorts. Mackenzie förbisåg dock snabbt hans utseende och fokuserade istället på den obeskrivliga sorgen som hon såg i den unga mannens ansikte.

Han tittade upp mot dem och väntade på att någon av dem skulle börja prata. Mackenzie märkte att Bryers gav henne tillåtelse, han nickade subtilt mot Caleb Kellermans håll. Hon tog ett steg framåt, både livrädd och smickrad på samma gång över att ha fått förtroendet. Antingen hade Bryers höga tankar om henne, eller så försökte han att göra henne obekväm.

"Herr Kellerman, jag är agent White och det här är agent Bryers." Hon stannade upp en stund. Hade hon precis refererat till sig själv som agent White? Det lät inte så dumt. Hon fortsatte. "Jag vet att du är mitt uppe i att hantera en förlust som jag inte ens ska låtsas som att jag kan greppa", sa hon. Hon pratade mjukt och varmt, men samtidigt bestämt. "Men om vi ska kunna hitta personen som gjorde det här, behöver vi verkligen ställa några frågor. Kan du hjälpa oss med det?"

Caleb Kellerman nickade. "Vad som helst som kan leda till att mannen som gjorde detta hittas", sa han. "Jag gör vad som helst."

Det fanns en ilska i hans röst som fick Mackenzie att hoppas på att någon skulle hjälpa honom att få en samtalskontakt inom de närmsta dagarna. Det fanns något våldsamt i hans blick.

"Okej, först behöver jag veta ifall Susan hade några fiender... någon som skulle kunna vara någon slags rival."

"Det fanns några tjejer från gymnasiet som kunde bråka med henne på Facebook", sa Caleb. "Men det handlade mest om politik. Och ingen av de tjejerna skulle göra det i vilket fall som helst. Det var bara hetsiga debatter och sånt där."

"Och hennes jobb då?" frågade Mackenzie. "Gillade hon det?"

Caleb ryckte på axlarna. Han lutade sig tillbaka i soffan och försökte slappna av. Han ansikte verkade dock ha fastnat i ett permanent bekymrat uttryck. "Hon gillade det väl lika mycket som vilken tjej som helst som har högskoleutbildning och sedan får ett jobb som inte har ett dugg att göra med det man utbildat sig till. Det betalade räkningarna och hon fick rätt bra bonus ibland. Fast det var riktigt dåliga arbetstider."

"Känner du några av hennes arbetskamrater?" frågade Mackenzie.

"Nej. Jag hörde talas om dem när hon berättade historier från jobbet, men det var allt."

Bryers tog ton. Han lät väldigt annorlunda i det tysta huset när han lade sig till med en dyster röst. "Hon arbetade som säljare, eller hur? För Ett sundare liv-universitetet?"

"Ja. Jag har redan gett polisen numret till hennes föreståndare."

"Vi har redan låtit några medarbetare från FBI tala med honom", sa Bryers.

"Det spelar ingen roll", sa Caleb. "Hon blev inte mördad av någon på jobbet. Det kan jag garantera. Jag vet att det låter dumt, men jag känner det på mig. Alla på hennes arbetsplats är schyssta... de sitter i samma båt som vi, försöker betala räkningarna och få det att gå ihop. Ärliga människor, liksom."

För en sekund verkade som att han skulle börja gråta. Men han kämpade emot, tittade ner i golvet och samlade sig, sedan tittade han upp igen. Tårarna som han precis lyckats hålla tillbaka flöt längs ögonens kanter.

"Okej, så kan du komma på något som skulle kunna leda oss in på rätt spår?" frågade Bryers.

"Nej det kan jag inte", sa Caleb. "Hon hade alla papper på vilka kunder hon skulle besöka den dagen, men ingen kan hitta dem. Poliserna sa att det antagligen är för att mördaren tog det och kastade det.

"Det stämmer nog", sa Mackenzie.

"Jag fattar fortfarande inte", sa Caleb. "Det känns fortfarande inte verkligt. Jag väntar på att hon ska komma in genom dörren vilken sekund som helst. Den dagen då hon dog... den började som alla andra dagar. Hon pussade mig på kinden medan jag klädde på mig inför jobbet och sa hej då. Hon gick mot bussen och det var det. Det var sista gången jag såg henne."

Mackenzie såg att Caleb var på gränsen till att bryta ihop, och även om det verkade okänsligt så ställde hon en sista fråga innan han kollapsade.

"Bussen?" frågade hon.

"Ja hon tog bussen till kontoret varje dag; hon tog den som gick tjugo över åtta för att hinna till jobbet i tid. Vår bil gick sönder för två månader sen."

"Var ligger busshållplatsen?" frågade Bryers.

"Två kvarter bort", sa Caleb. "Den ligger vid en vänthall." Han tittade sedan på Mackenzie och Bryers, plötsligt gick det att se en gnutta hopp i ögonen bakom smärtan och hatet.

"Varför undrar ni? Tror ni att det är betydelsefullt?"

"Det går inte att veta säkert", sa Mackenzie. "Men vi håller dig uppdaterad. Tack för att du tog dig tid."

"Visst." sa Caleb. "Hörrni?"

"Ja?" sa Mackenzie.

"Det har gått mer än tre dagar nu, eller hur? Tre dagar sen jag såg henne och nästan två hela dagar sen de hittade kroppen."

"Det stämmer", sa Bryers tyst.

"Så, är det för sent? Kommer den jäveln att komma undan?"

"Nej", sa Mackenzie. Det smet ur hennes mun innan hon kunde hejda sig och hon visste direkt att hon begått sitt första misstag framför Bryers.

"Vi gör allt vi kan", sa Bryers och lade sin hand försiktigt på Mackenzies axel. "Tveka inte att ringa oss om du kommer på något som kan vara till hjälp.

De lämnade huset, och Mackenzie kände rysningar när hon hörde hur Caleb bröt ihop i tårar bakom dem innan de hunnit stänga ytterdörren.

Det ljudet väckte någonting inom henne... något som påminde henne om sitt hem. Senast hon känt något liknande hade hon befunnit sig i Nebraska och varit fullkomligt uppslukad av att få stopp på Åkermördaren. Nu kände hon återigen samma begär när de klev ut på trappan utanför Caleb Kellermans hus, och hon började långsamt inse att inget skulle kunna stoppa henne förrän de hade fångat mördaren.

KAPITEL FYRA

"Så får du aldrig göra", sa Bryers i samma ögonblick som de var tillbaka vid bilen och han tagit förarplatsen.

"Vad får jag aldrig göra?"

Han suckade och gjorde sitt bästa för att verka uppriktig snarare än disciplinär. "Jag vet att du antagligen aldrig befunnit dig i precis den här situationen förut, men du får aldrig säga till en anhörig till ett mordoffer att nej, mördaren kommer inte komma undan. Du får aldrig ge dem hopp om det inte finns något. Fan, även om det finns hopp så får du inte säga något sånt."

"Jag vet", sa hon besviket. "Jag visste det i samma sekund som orden kom ur munnen. Jag är ledsen."

"Du behöver inte be om ursäkt. Försök bara att tänka klart. Okej?"

"Okej."

Eftersom Bryers kände till staden bättre än Mackenzie körde han dem till kollektivtrafikmyndigheten. Han körde lite stressat och bad Mackenzie att ringa innan de kom fram för att säkerställa att de fick träffa någon som visste vad den pratade om, så att de skulle kunna komma in och ut snabbt. Det var ett enkelt tillvägagångssätt, men Mackenzie imponerades över hur effektivt det var. Det var verkligen långt ifrån hur saker och ting hade skett i Nebraska.

Under den första halvtimmen av bilturen konverserade Bryers hela tiden. Han ville veta allt om hur det var på polisdepartementet i Nebraska och särskilt ville han höra om Åkermördaren. Han ställde frågor om kollegor och hennes intressen. Hon svarade honom med glädje, men ville inte gå för djupt in på detaljer – mest för att han inte gjorde det själv.

Faktum var att han verkade reserverad. När Mackenzie frågade honom om hans familj höll han det mycket kort, utan att vara otrevlig. "Fru, två pojkar som ska börja på högskolan och en hund som sjunger på sista versen."

Tja, tänkte Mackenzie. Det är bara vår första dag tillsammans och han vet inget om mig – förutom det han läst om mig i tidningarna för sex månader sedan och vad som än står i akterna om mig på akademien. Jag kan inte klandra honom för att han inte har öppnat sig än.

När det kom fram till kollektivtrafikmyndigheten hade Mackenzie fortfarande positiva känslor kring sin äldre kollega, men det fanns en spänning mellan dem som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske tyckte han inte att det kändes rätt; kanske inbillade hon sig bara. Att han mer eller mindre bara hade viftat bort alla frågor hon ställt till honom om hans arbete fick henne att känna sig obekväm. Det var också en påminnelse för henne om att det här faktiskt inte var hennes jobb ännu. Hon flöt helt enkelt bara med som en tjänst till Ellington och provade vingarna för att se om hon kunde flyga.

Hon var också involverad i allt det här på grund av några skumma överenskommelser under bordet, där högt uppsatta herrar använde henne som insats. Det innebar inte bara en risk för henne, utan också för alla hon arbetade med – inklusive Bryers och Ellington.

Kollektivtrafikmyndigheten låg i ett byggnadskomplex där ett tiotal andra myndigheter också huserade. Mackenzie följde efter agent Bryers genom korridorerna så gott hon kunde. Han gick snabbt och nickade mot olika personer de mötte som om han var välbekant med stället. Dagen gick mot sitt slut, så korridorerna myllrade av människor som mest verkade vänta på att klockan skulle bli fem.

När det närmade sig rätt sektion av byggnaden tillät Mackenzie sig själv att stanna och ta in situationen en stund. För fyra timmar sedan hade hon kommit ut från McClarrens föreläsning, och nu befann hon sig mitt uppe i ett mordfall som kollega till en agent som verkade vara stensäker och grymt duktig på sitt jobb.

De kom fram till receptionsdisken där Bryers böjde sig lätt framåt och fäste blicken i den unga kvinnan som satt bakom den. "Vi ringde angående att få prata med någon om busstidtabellerna", förklarade han för kvinnan. "agent White och agent Bryers."

"Just det", sa receptionisten. "Ni kommer att få prata med fru Percell. Hon är utanför i bussgaraget. Gå längst ner i korridoren, ner för trapporna och ut på baksidan så hittar ni henne."

De följde receptionistens instruktioner och fortsatte längst bak i byggnaden där Mackenzie redan kunde höra brummandet från motorer och maskiner. Byggnaden var konstruerad på ett sådant vis att oljud inte hördes alls i de finare kontorsdelarna, men längst bak lät det mer eller mindre som i en bilverkstad.

"När vi träffar den här fru Percell", sa Bryers, "så vill jag att du tar kommandot."

"Okej", sa Mackenzie. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att hon gick igenom någon slags lämplighetsprov.

De gick ner för trappan och följde en skylt där det stod Garage/bussparkering. Nedanför trappan ledde en smal korridor till ett litet öppet kontorslandskap. En man i blåställ stod bakom en föråldrad datorskärm och skrev något. Genom ett stort fönster kunde Mackenzie se in i det stora garaget. Ett antal stadsbussar stod parkerade där och väntade på underhåll. Medan hon studerade det hela öppnades en dörr längst bak och en gladlynt, överviktig kvinna kom in från garaget.

"Är det ni som är FBI-personerna?"

"Det är vi", sa Mackenzie. Bredvid henne höll Bryers upp sin bricka – troligtvis för att hon inte hade någon att visa upp. Percell verkade nöjd över introduktionen och började prata direkt.

"Jag har förstått att ni har frågor angående busstidtabellerna och rotationen av chaufförerna", sa hon.

"Det stämmer", svarade Mackenzie. "Vi hoppas kunna ta reda på vilka stopp en specifik buss gjorde för tre morgnar sedan och, om möjligt, få prata med chauffören."

"Javisst", sa hon. Hon gick till det lilla skrivbordet där mekanikern skrev och gav honom en vänskaplig knuff. "Doug, låt mig ta över här, okej?"

"Med nöje", sa han och log. Han lämnade skrivbordet och gick ut till garaget medan fru Percell satte sig bakom datorn. Hon skrev lite på tangentbordet och tittade sedan upp på dem med triumf i blicken, uppenbart glad över att kunna vara till hjälp.

"Vilken busshållplats handlar det om?"

"Hörnet vid Carlton och Queen Street", sa Mackenzie.

"Vid vilken tidpunkt ska personen ha klivit på?"

"Tjugo över åtta på morgonen."

Fru Percell skrev in informationen snabbt och studerade skärmen en stund innan hon svarade. "Det var buss nummer 2021, chauffören var Michael Garmond. Den bussen gör tre stopp innan den återvänder till samma busshållplats igen för att plocka upp passagerare vid fem över halv tio."

"Vi skulle behöva prata med herr Garmond", sa Mackenzie. "Skulle vi kunna få hans kontaktuppgifter?"