Lockad
- -
- 100%
- +
“Vill någon ta ordet?” frågade ombudet.
“Jag skulle vilja säga några ord”, sa en röst.
Riley flämtade. Den rösten kände hon igen.
Hon vände sig om och fick syn på en bekant, kort, bredbröstad man som stod längst bak i rummet. Det var Jake Crivaro—hon hade absolut inte väntat sig att se honom här idag. Riley var positivt överraskad.
Jake gick fram och gav sitt namn och rang för gruppens medlemmar, sen sa han, “Jag kan berätta för er att den här mannen är en mästare på att manipulera. Tro inte på honom. Han ljuger. Han visade ingen ånger när vi grep honom. Det ni ser nu är ett rent skådespel”.
Jake gick fram till bordet och lutade sig fram mot Mullins.
“Du trodde knappast att du skulle få se mig här idag”, sa han med förakt i rösten. “Jag skulle inte missa det här för allt i världen—din barnamördande lilla skit”.
Ombudet bankade med klubban.
“Ordning!” ropade hon.
“Oj, ursäkta mig”, sa Jake sarkastiskt. “Det var inte min mening att förolämpa vår perfekta fånge. Han är ju rehabiliterad nu. Han är en ångerfull barnamördande liten skit”.
Jake stod där och tittade ner på Mullins. Riley studerade fångens ansiktsuttryck. Hon visste att Jake gjorde vad han kunde för att provocera ett vredesutbrott från Mullins. Men fångens ansikte förblev kallt och lugnt.
“Mr. Crivaro, var god och sitt”, sa ombudet. “Nämnden ska nu fatta sitt beslut”.
Medlemmarna gick ihop och delade med sig av sina tankar och åsikter. De viskade livligt och intensivt. Riley kunde inte göra annat än att vänta.
Donald och Melanie Betts satt och snyftade. Darla Harter grät, och hennes make, Ross, höll hennes hand. Han stirrade rakt mot Riley. Hans blick gick rakt igenom henne. Vad tyckte han om hennes vittnesmål? Tyckte han att det gottgjorde hennes gamla misslyckande?
Det var för varmt i rummet, och hon kunde känna hur pannan började bli fuktig. Hennes hjärta bankade nervöst.
Det tog bara några minuter innan gruppen hade fattat sitt beslut. En av medlemmarna viskade till ombudet. Hon vände sig mot de andra i rummet.
“Begäran avslagen”, sa hon. “Nästa mål”.
Riley flämtade högt. Kvinnan hade varit så rättfram, som om fallet gällde ett parkeringsböter. Men hon visste att de hade bråttom med att komma igång med nästa mål.
Riley reste sig upp och de båda paren rusade fram till henne. Melanie Betts kastade sig i Rileys armar.
“Åh, tack, tack, tack…” upprepade hon om och om igen.
De andra tre stod runt henne och log genom tårarna. Även de tackade henne upprepade gånger.
Hon såg att Jake stod för sig själv i korridoren. Så fort hon kunde så gick hon bort till honom.
“Jake!” sa hon och kramade honom. “Det var länge sedan sist”.
“Alldeles för länge”, sa Jake med det där sneda leendet han hade. “Dagens ungdom varken skriver eller ringer”.
Riley suckade. Jake hade alltid behandlat henne som sin dotter. Men det stämde verkligen att hon borde hört av sig.
“Hur har du haft det?” frågade hon.
“Jag är sjuttiofem år gammal”, sa han. “Jag har opererat båda knäna och en höft. Mina ögon har svikit mig. Jag har hörapparat och en pacemaker. Alla mina vänner utom dig är döda. Hur tror du att jag har haft det?”
Riley log. Han hade åldrats en hel del sedan hon såg honom sist. Men han verkade inte alls vara så ömtålig som han fick sig själva att låta som. Hon var säker på att han skulle kunna göra sitt gamla jobb om det behövdes.
“Nåja, jag är glad att du lyckades övertala dem att låta dig vara med här”, sa hon.
“Är du förvånad?” sa Jake. “Jag är minst lika len i truten som den där jäveln Mullins”.
“Ditt uttalande gjorde susen”, sa Riley.
Jake ryckte på axlarna. “Jag önskar att jag lyckades reta upp honom. Jag skulle ha älskat att se honom tappa greppet inför hela frigivningsnämnden. Men han är kyligare och smartare än vad jag minns. Kanske har han lärt sig det i fängelset. Hursomhelst så fick vi det resultatet vi ville ha utan att han blev tokig. Kanske får han sitta bakom lås och bom i all evighet”.
Riley var tyst en stund. Jake tittade nyfiket på henne.
“Är det något du inte berättar?” frågade han.
“Det är inte så lätt”, sa Riley. “Om Mullins fortsätter att samla poäng för bra beteende så kommer han nog garanterat att bli frigiven om ett år. Det finns inget som varken du eller jag kan göra åt saken”.
“Herregud”, sa Jake och såg lika bitter och arg ut som han gjorde för alla de där åren sedan.
Riley visste hur han kände sig. Det var hemskt att föreställa sig Mullins på fri fot. Dagens lilla seger verkade nu ha en bitter eftersmak.
“Nåja, jag måste ge mig av”, sa Jake. “Det var kul att träffas”.
Riley tittade sorgset på medan hennes gamla parter gick därifrån. Hon förstod varför han inte tänkte stå där och dra till sig alla negativa känslor. Det var inte så han var. Hon lovade sig själv att hon skulle höra av sig till honom snart.
Hon försökte också se fördelen med det som hänt. Efter femton långa år så hade familjen Betts och Harter äntligen förlåtit henne. Men Riley kände inte att hon förtjänade deras förlåtelse mer än vad Larry Mullins gjorde.
I samma ögonblick leddes Larry Mullins ut i handfängsel.
Han vände sig mot henne och log brett och artikulerade tyst sitt elaka budskap.
“Ses igen nästa år”.
KAPITEL SJU
Riley satt i bilen på vägen hem när Bill ringde. Hon satte på högtalaren.
“Vad är det?” frågade hon.
“Vi har hittat en kropp till”, sa han. “I Delaware”.
“Var det Meara Keagan?” frågade Riley.
“Nej. Vi har inte identifierat offret. Det är precis som med de andra två, fast värre”.
Riley lät situationen sjunka in. Meara Keagan var fortfarande fången. Mördaren kanske höll fler kvinnor fängslade. Det var högst sannolikt att morden skulle fortsätta ske. Hur många var det ingen som visste.
Bill lät upprörd.
“Riley, jag håller på att bli tokig”, sa han. “Jag vet att jag inte kan tänka klart. Lucy är kanon, men hon är fortfarande våt bakom öronen”.
Riley förstod precis hur han kände. Ironin var påtaglig. Här satt hon och klandrade sig själv för Larry Mullins fallet. Samtidigt, i Delaware, så kände Bill att hans gamla misslyckande hade kostat en tredje kvinna livet.
Riley tänkte om hon skulle köra till Bill. Det skulle förmodligen ta över tre timmar att ta sig dit.
“Är du klar med ditt?” frågade Bill.
Riley hade berättat för Bill och Brent Meredith att hon skulle vara i Maryland idag för frigivningsförhöret.
“Ja”, sa hon.
“Bra”, sa Bill. “Jag har skickat en helikopter för att hämta dig”.
“Du har vad?” flämtade Riley.
“Det finns en privat flygplats i närheten. Jag skickar adressen. Helikoptern är förmodligen redan där. Det är en kadett ombord som kör tillbaka din bil”.
Utan att säga ett ord till så lade Bill på.
Riley körde tyst en stund. Hon hade varit lättad när förhöret tog slut på morgonen. Hon ville vara hemma när dottern kom hem från skolan. De hade inte bråkat igår, men April hade inte sagt så mycket. I morse hade Riley åkt hemifrån innan April vaknade.
Men det var tydligen inte upp till henne. Hon hade ett nytt fall, vare sig hon ville eller inte. Hon skulle bli tvungen att prata med April senare.
Men hon behövde inte grubbla på det så länge förrän det kändes helt rätt. Hon vände bilen och följde anvisningarna som Bill skickat. Det bästa sättet att bli av med känslan av misslyckande var att sätta bringa en ny mördare inför rättvisa—riktig rättvisa.
Det var dags.
*
Riley tittade ner på den döda flickan som låg på estraden av trä. Det var en ljus och sval morgon. Estraden låg i en paviljong mitt på torget i staden. omringat av nyklippt gräs och vältrimmade träd.
Offret liknade väldigt mycket flickorna på bilderna hon sett tidigare. Hon låg på rygg och var så utmärglad att hon nästan såg ut som en mumie. Hennes smutsiga och trasiga kläder kanske hade passat henne en gång i tiden, men nu såg de alldeles för stora ut. Hon hade både gamla och nya ärr från vad som troligen var en piska.
Riley uppskattade hennes ålder till runt sjutton, samma ålder som de andra två offren.
Fast kanske inte, tänkte hon.
Trots allt så var Meara Keagan tjugofyra. Mördaren kanske håller på att ändra sina rutiner. Flickan var så förtvinad att Riley inte kunde vara säker på åldern.
Riley stod mellan Bill och Lucy.
“Hon ser ut att ha svultit mer än de andra två”, påpekade Bill. “Han måste ha hållit henne fången mycket längre”.
Riley hörde en aning av samvetskval i Bills röst. Hon tittade på sin partner. Han såg bitter ut. Riley visste vad han tänkte. Flickan satt säkerligen fången medan han undersökte fallet utan att kunna lösa det. Han klandrade sig själv för hennes död.
Riley visste att han inte borde klandra sig själv. Men hon visste inte vad hon skulle säga för att trösta honom. Hon hade fortfarande själv en dålig smak i munnen av Larry Mullins fallet.
Riley såg sig om och tog in omgivningen. Från den här platsen så var den enda helt synliga byggnaden tingshuset på andra sidan gatan—en stor tegelbyggnad med ett klocktorn. Redditch var en charmig liten stad från kolonialtiden. Riley var inte speciellt överraskad att mördaren lyckats föra hit kroppen mitt i natten utan att någon märkte något. Hela staden låg säkert och sov. Det gick trottoarer längs torgets alla sidor, så mördaren hade inte lämnat några fotavtryck.
Lokalpolisen hade spärrat av torget och höll borta alla nyfikna. Men Riley kunde se att journalister börjat samlas utanför avspärrningen.
Hon var orolig. Än så länge så hade inte media kopplat ihop de två tidigare morden med Meara Keagans försvinnande. Men med ett tredje mord så var det sannolikt att någon skulle se sambandet. Förr eller senare skulle allmänheten få reda på det. Och då skulle utredningen bli mycket svårare.
En bit bort stod Redditch polischef Aaron Pomeroy.
“Hur och när hittades kroppen?” frågade Riley.
“Vi har en gatsopare som börjar jobba innan gryningen. Han hittade henne”.
Pomeroy såg kraftigt upprörd ut. Han var en överviktig, gammal man. Riley gissade att till och med i en liten stad som den här så hade en så gammal polis varit med om både ett eller två mord under sin tid. Men han hade nog aldrig varit med om något så fruktansvärt.
Agent Lucy Vargas satt hukad bredvid liket och undersökte det noga.
“Vår mördare är väldigt självsäker”, sa Lucy.
“Varför då?” frågade Riley.
“Ja, han visar ju upp dem så här”, sa hon. “Metta Lunoe hittades på ett öppet fält, Valerie Bruner hittades vid vägkanten. Bara ungefär hälften av alla seriemördare flyttar sina offers kroppar. Och hälften av dem döljer kropparna. Och de flesta av de kroppar som lämnas öppet har bara dumpats. Den här sortens uppvisning tyder på att han är ganska så kaxig”.
Riley var glad att Lucy hade lärt sig något. Men hon var inte övertygad om att det handlade om att vara kaxig. Han försökte inte visa upp sig eller håna polisen. Han hade något annat för sig. Men Riley visste inte vad det var än.
Men hon var ganska säker på att det hade att göra med hur kroppen låg. Det var både besvärligt och avsiktligt. Flickans vänstra arm var utsträckt rakt ovanför huvudet. Hennes högra arm var också rak, men låg nästan intill kroppen. Till och med huvudet, med bruten nacke, hade rätats upp så gott det gick med resten av kroppen.
Riley tänkte på fotografierna på de andra offren. Hon såg att Lucy hade med sig en surfplatta.
Riley frågade henne, “Lucy, kan du ta fram fotografierna av de andra två liken?”
Det tog Lucy bara några sekunder. Riley och Bill ställde sig tätt intill Lucy för att titta på bilderna.
Bill pekade och sa, “Metta Lunoes lik var som detta, fast spegelvänt—höger arm höjd, vänster arm intill kroppen. Valerie Bruners högra arm var höjd, men hennes vänstra låg över kroppen, nedåt”.
Riley hukade sig och tog tag i offrets handled och försökte flytta den. Armen var orörlig. Rigor mortis hade satt in. Rättsläkaren fick avgöra när hon dog, men Riley var ganska säker på att hon varit död i minst nio timmar. Och som med de andra flickorna, så hade hon blivit flyttad till platsen strax efter att hon dog.
Ju mer hon tittade, desto mer var det något som började reta henne. Mördaren hade gjort sig sådant besvär att lägga kroppen rätt. Han hade burit kroppen över torget, upp för sex trappsteg, och med stor noggrannhet lagt den till rätta. Men trots det så var det något fel med hur den låg.
Kroppen var inte lagd efter någon av väggarna i paviljongen. Inte heller efter öppningen, eller med tingshuset, eller något annat som Riley kunde se. Den verkade ligga snett, i en slumpvis vald vinkel.
Men ingenting han gör är slump, tänkte hon.
Riley kände på sig att mördaren försökte berätta något. Men hon visste inte vad.
“Vad tror du om hur de ligger?” frågade hon Lucy.
“Jag vet inte”, sa Lucy. “Det är ovanligt att mördare poserar kropparna. Det är konstigt”.
Hon är fortfarande väldigt ny på jobbet, påminde Riley sig.
Lucy hade inte ännu förstått att det var just de konstiga fallen som de alltid blev inkallade för. För erfarna agenter som Riley och Bill så hade konstigt blivit normalitet för länge sedan.
“Lucy, vi kollar på kartan”, sa Riley.
Lucy tog fram kartan som visade var de andra offren hade hittats.
“Kropparna har placerats i en ganska så tajt formation”, sa Lucy och pekade. “Valerie Bruner hittades mindre än femton kilometer från platsen där Metta Lunoe hittades. Och den här är mindre än femton kilometer från där Valerie Bruner hittades”.
Riley kunde se att Lucy hade rätt. Men, Meara Keagan hade försvunnit en bra bit norrut i Westree.
“Är det någon som ser en koppling mellan de olika platserna?” frågade Riley.
“Inte direkt”, sa Lucy. “Metta Lunoes kropp låg på ett fält utanför Mowbray. Valerie Bruner låg bara bredvid motorvägen. Och nu ligger den här kroppen mitt i en liten stad. Det är som om mördaren letar efter platser som inte har något gemensamt”.
I samma stund hörde Riley någon av åskådarna skrika.
“Jag vet vem som gjorde det! Jag vet vem som gjorde det!”
Riley, Bill, och Lucy vände sig om och tittade. En ung man vinkade och skrek borta vid avspärrningen.
“Jag vet vem som gjorde det!” ropade han igen.
KAPITEL ÅTTA
Riley studerade den skrikande mannen noga. Hon kunde se att flera av de andra åskådarna nickade instämmande.
“Jag vet vem som gjorde det! Vi vet alla vem som gjorde det!”
“Josh har rätt”, sa en kvinna bredvid honom. “Det måste vara Dennis”.
“Han är en riktig skummis”, sa en man. “Det har alltid bara varit en tidsfrågan med honom”.
Bill och Lucy skyndade sig bort till mannen som ropade, men Riley stod kvar. Hon ropade till en av poliserna vid avspärrningen.
“Ta hit honom”, sa hon, och pekade på mannen som ropade.
Hon visste att det var viktigt att skilja honom från gruppen. Om alla började berätta sina historier, så skulle det bli omöjligt att urskilja sanningen. Om det nu låg någon sanning i det de hävdade.
Dessutom så började journalisterna hopas runt honom. Hon ville inte intervjua honom så de kunde höra.
Polismannen lyfte på avspärrningen och eskorterade bort mannen till Riley.
Han skrek fortfarande, “Vi vet vem som gjorde det! Vi vet vem som gjorde det!”
“Lugna ner dig”, sa Riley, och tog hans arm och ledde iväg honom så att de kunde tala i enrum.
“Fråga vem som helst om Dennis”, sa den upprörda mannen. “Han är en ensamvarg. Han är konstig. Han skrämmer flickor. Han trakasserar kvinnor”.
Riley tog fram sitt anteckningsblock, och Bill likaså. Hon kunde se att Bill var väldigt intresserad. Men hon visste att de måste ta det lugnt. De visste knappt någonting än. Och mannen var så upprörd att Riley inte kunde lita på hans omdömesförmåga. Hon var tvungen att prata med någon mer neutral.
“Vad heter han i efternamn?” frågade Riley.
“Dennis Vaughn”, sa mannen.
“Fortsätt du att prata med honom”, sa hon till Bill.
Bill nickade och fortsatte notera. Riley gick tillbaka till paviljongen där polischef Aaron Pomeroy fortfarande stod bredvid kroppen.
“Polischef Pomeroy, vad vet du om Dennis Vaughn?”
Riley kunde se att han hört namnet förr.
“Vad vill du veta om honom?” frågade han.
“Tror du att han kan vara vår gärningsman?”
Pomeroy kliade sig i huvudet. “Nu när du säger det så, kanske. Han är nog värd att prata med i alla fall”.
“Varför tycker du det?”
“Alltså, han har ställt till med en massa saker de senaste åren. Han har blottat sig, oanständigt beteende, sådana saker. För några år sedan så gick han och kikade in i folks fönster, och han spenderade lite tid på Delaware Psychiatric Center. I fjol så blev han besatt av en cheerleader som gick på högstadiet, han skrev brev till henne och följde efter henne. Familjen fick ordnat att domstolen förbjöd honom att kontakta henne, men det struntade han i. Så han hamnade i finkan i sex månader”.
“När släpptes han?” frågade hon.
“I februari”.
Riley blev alltmer intresserad. Dennis Vaughn hade blivit frisläppt strax före morden började. Var det ett sammanträffande?
“Kvinnor och flickor i trakten har börjat klaga”, sa Pomeroy. “Tydligen så har han tagit bilder av dem. Inget som vi kan anhålla honom för—inte än i alla fall”.
“Vad mer vet du om honom?” frågade Riley.
Pomeroy ryckte på axlarna. “Han är lite av en nolla. Han är runt trettio år och han har aldrig haft ett jobb så vitt någon vet. Han lever på släkt som bor här i staden—mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, mor- och farföräldrar. Vad jag hört så har han varit riktigt sur på sistone. Han tycker att det är hela stadens fel att han fick sitta inne. Han har gått runt och sagt, ‘En vacker dag så ska jag…’”
“‘‘En vacker dag så ska jag’ vad?” frågade Riley.
“Ingen vet. Folk har sagt att det bara är en tidsfråga med honom. De vet inte vad han hittar på härnäst. Men han har aldrig varit våldsam så vitt vi vet”.
Tankarna snurrade i Rileys huvud, i ett försök att komma underfund med den nya ledtråden.
Under tiden så hade Bill och Lucy blivit klara med den upprörda mannen och var nu på väg mot Riley och Pomeroy.
Bill såg upprymd och självsäker ut—till stor skillnad från hans annars nedstämda sinnelag.
“Dennis Vaughn är garanterat vår mördare”, sa han till Riley. “Allt som mannen berättade passar perfekt”.
Riley svarade inte. Det verkade sannolikt, men hon visste bättre än att dra några förhastade slutsatser.
Dessutom så gjorde det henne nervös att Bill lät så övertygad. Ända sedan hon kom hit i morse så hade hon känt att Bill uppträdde mycket oberäkneligt. Hon kunde förstå varför. Hans personliga känslor om fallet, speciellt skuldkänslorna han hade för att han inte lyckats lösa fallet tidigare. Men det kunde också utgöra ett allvarligt problem. Hon behövde hans vanliga stabila jag.
Hon vände sig mot Pomeroy.
“Vet du var vi kan få tag på honom?”
“Javisst”, sa Pomeroy och pekade. “Gå längs Main Street tills ni kommer till Brattleboro. Ta till vänster, sen är hans hus det tredje på höger sida”.
Riley sa till Lucy, “Du stannar här och väntar på rättsläkaren. Det är okej om de flyttar kroppen. Vi har tillräckligt med fotografier”.
Lucy nickade.
Bill och Riley gick bort mot polisavspärrningen där reportrarna tryckte upp kameror och mikrofoner i ansiktet på dem.
“Vill FBI göra något uttalande?” var det en som frågade.
“Inte ännu”, sa Riley.
Hon och Bill duckade under polistejpen och trängde sig förbi reportrarna och åskådarna.
En annan reporter ropade, “Har det här mordet något att göra med morden på Metta Lunoe och Valerie Bruner?”
“Eller med Meara Keagans försvinnande?” frågade en annan.
Riley suckade. Snart skulle alla veta att det var en seriemördare lös i Delaware.
“Ingen kommentar”, fräste hon till reportrarna. Sen sa hon, “Om ni fortsätter att följa efter oss så kommer jag anhålla er för att ni försvårar utredningen”.
Reportrarna backade undan. Riley och Bill lyckades frigöra sig själva från den lilla folkmassan och fortsatte att gå. Riley visste att de inte hade mycket tid på sig innan fler, mer aggressiva reportrar dök upp. De skulle nog bli tvungna att ha med media och göra.
Det var bara en kort bit till Dennis Vaughns hus. Efter bara tre kvarter så var de framme vid Brattleboro och tog till vänster.
Vaughns hus var en förfallen liten ruin med ett väldigt buckligt plåttak, flagnad vit färg, och en fallfärdig veranda. Trädgården var täckt av knähögt ogräs och en gammal, utsliten Plymouth Valiant stod parkerad på uppfarten. Bilen var stor nog att transportera utmärglade lik med.
Riley och Bill gick upp på verandan och knackade på dörren.
“Vad vill ni?” ropade en röst inifrån huset.
“Är det Dennis Vaughn vi pratar med?” svarade Bill.
“Ja, kanske det. Varför undrar ni?”
“Vi är från FBI. Vi vill prata med dig”, sa Riley.
Dörren öppnades. Dennis Vaughn stod bakom innandörren som fortfarande var låst. Han var en äcklig man, överviktig med ett ovårdat skägg. Under hans slitna och smutsiga linne kunde man ana alldeles för mycket kroppshår.
“Vad gäller det?” frågade Vaughn uppnosigt. “Är ni här för att anhålla mig eller?”
“Vi har bara några frågor”, sa Riley och visade sin polisbricka. “Får vi komma in?”
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.