Nästan borta

Just då fick hon syn på honom. Han var på väg åt hennes håll, bara några incheckningar bort, med ögon som noggrant granskade alla runt omkring honom.

Hon vände sig hastigt för att undvika hans blick. Med en blixt av hopp lade hon märke till att de tagit sig hela vägen till köns slut.

”Ursäkta, du får ta av dig den där,” sa personen i incheckningen och pekade på Cassies huva.

Hon drog tveksamt av sig den.

”Hallå, Cass!” Hon hörde Zanes röst eka genom flygplatsen.

Hon frös till, medveten om att ett svar skulle innebära katastrof.

Nerverna gjorde henne klumpig; hon tappade sitt pass och lutade sig stressat ned för att plocka upp det. Ryggsäcken föll över hennes huvud.

Ännu ett rop. Denna gång såg hon sig om.

Han hade sett henne och trängde sig genom kön, armbågade folk åt sidan. De andra passagerarna var arga; hon hörde de höjda rösterna och uppståndelsen som Zane skapade.

”Vi vill helst sitta tillsammans,” sa Jess till personen bakom disken. Cassie bet sig i läppen över fördröjningen.

Zane ropade till henne igen och hon insåg med illamående att han snart skulle nå ikapp henne. Han skulle slå på charmen och bönfalla henne att prata en stund, försäkra henne att det bara tog några minuter att säga det han ville säga—i enrum. Hans mål var att få henne någonstans där de var ensamma, det visste hon från erfarenhet. Det var då hans charm slogs av.

”Vem är han?” frågade Jess nyfiket. ”Är det dig han letar efter?”

”Det är mitt ex,” muttrade Cassie. ”Jag försöker undvika honom. Jag vill inte att han ska sätta igång med nånting precis när jag ska åka.”

”Men han har redan satt igång med nånting.” Jess vände på klacken, upprörd. ”Vakt!” skrek hon. ”Hjälp! Stoppa den där mannen!”

Uppmanad av Jess utrop tog en av passagerarna tag i Zanes jacka just när han försökte tränga sig förbi. Han halkade på golvet och fläktade med armarna när han föll mot marken och drog en av köstolparna med sig ned.

”Håll ner honom,” fortsatte Jess. ”Vakter, fort!”

Med en våg av lättnad såg Cassie att säkerhetsvakterna verkligen hade reagerat. Två flygplatspoliser kom springande mot kön. De skulle hinna innan Zane kom ikapp henne eller sprang iväg.

”Jag vill bara säga hejdå till min flickvän,” svamlade han, men hans försök att vara karismatisk flög över polismännens huvuden.

”Cassie,” ropade han, samtidigt som en av poliserna tog tag i hans arm. ”Au revoir.”

Tveksamt vände hon sig om för att se på honom.

”Au revoir! Det är inte farväl,” skrek han och lät sig släpas bort av vakterna. ”Vi ses snart igen. Snabbare än du tror. Ta hand om dig.”

Hon kände igen varningen i hans sista ord—men just nu var de tomma hot.

”Tack så mycket,” sa hon till Jess, överväldigad av tacksamhet för hennes morska handlingar.

”Jag hade också en sån pojkvän en gång,” sympatiserade Jess. ”Jag vet hur possessiva de kan vara, de klamrar sig fast som fästingar. Jag rent ut sagt njöt av att få stoppa honom.”

”Vi skyndar oss genom passkontrollen innan han tar sig in igen på nåt vis. Jag är skyldig dig en drink. Vad gillar du—kaffe, öl, vin?”

”Vin, definitivt,” sa Jess medan de begav sig genom gaten.

”Så var i Frankrike ska du bo?” frågade Jess efter att de hade beställt sitt vin. ”Den här gången ska jag till en familj i Versailles. Jag tror de bor nära palatset. Hoppas jag hinner gå och kolla in det när jag har ledigt.”

”Den här gången? Har du varit där förut?”

”Ja, men det funkade inte så bra.” Jess släppte ned en isbit i sitt glas. ”Familjen var förfärlig. Jag kan inte ens jobba med Maureens au pairer igen efter det. Jag har försökt med en annan byrå den här gången. Men oroa dig inte,” lade hon hastigt till, ”Det går säkert jättebra för dig. Maureen har nog många bra klienter.”

Cassies mun kändes torr. Hon tog en stor klunk vin.

”Jag trodde att hon var typ ansedd. Jag menar, hennes slogan är ’Den främsta europeiska byrån’.” Jess skrattade. ”Tja, det är väl bara marknadsföring. Andra har vittnat om motsatsen.”

”Vad hände dig?” frågade Cassie. ”Snälla säg.”

”Alltså, allt lät bra till en början, men Maureens frågor oroade mig lite. De var så konstiga att jag började fundera på om det var problem med familjen, för ingen av mina au pair-vänner har fått såna frågor under sina intervjuer. När jag kom dit så—ja, det inte som de hade målat upp det, helt enkelt.”

”Varför inte?” Cassie kände sig kall inombords. Hon hade tänkt samma sak om Maureens frågor. Hon antog att varje ansökande blev frågad samma saker; det var för att testa ens förmågor. Kanske var det det… men inte av den anledning hon hade trott.

”Familjen var superstörd,” sa Jess. ”De var respektlösa och nedlåtande. Jobbet de satte mig i var långt utanför vad som borde ingå; de brydde sig inte och vägrade ändra sig. Och när jag sa att jag skulle sluta—då blev det rena rama krigszonen.”

Cassie bet sig i läppen. Hon hade gått igenom samma upplevelse som liten. Hon mindes höjda röster bakom stängda dörrar, muttrade argument i bilen, en lina av spänning som man tvingades balansera på. Hon hade alltid undrar vad hennes mamma—så tyst, mjuk, nedslagen—möjligtvis kunde diskutera med hennes svulstiga, aggressiva pappa. Det var först efter hennes mammas bortgång i en bilkrock som hon insåg att diskussionerna handlade om att behålla freden, kontrollera situationen, skydda Cassie och hennes syster från aggressionen som så plötsligt kunde spraka upp av ingen anledning alls. Utan sin mammas närvaro sprängdes den puttrande konflikten till ett fullständigt krig.

Hon hade tänkt sig att en av fördelarna som au pair var att ta del av en familj hon aldrig hade haft. Nu fruktade hon att motsatsen var sanningen. Hon hade aldrig lyckats hålla sitt eget hem fridfullt. Hur skulle hon klara av en labil hemmasituation som hennes mamma hade gjort?

”Jag oroar mig över min familj,” erkände Cassie. ”Jag fick också en del konstiga frågor under intervjun och deras förra au pair stack hem i förtid. Vad händer om jag måste göra samma sak? Jag vill inte stanna om allt går snett.”

”Stick inte om det inte är akut,” varnade Jess. ”Det blir så rörigt annars, och du förlorar massvis med pengar; man blir skyldig återbetalningar och sånt. Det fick mig nästan att inte vilja söka igen. Den här gången var jag väldigt försiktig. Om inte pappa hade betalat hade jag inte ens haft råd.”

Hon satte ned vinglaset.

”Ska vi gå till gaten? Vi sitter ganska långt bak i planet så vi borde gå på först.”

Spänningen från att äntligen kliva på planet distraherade Cassie från allt Jess hade berättat och när de väl hade hittat sina platser, styrde de in på andra samtalsämnen. När planet lyfte kände hon hur modet gjorde detsamma. Nu hade hon gjort det. Hon hade lämnat landet. Hon hade flytt från Zane och hon var luftburen, på väg mot en ny början i ett främmande land.

Det var först efter middagstid, när hon började tänka hårdare på uppdragets detaljer och Jess varningsord, som tvivlet kröp tillbaka till henne.

Varje familj kunde dock inte vara hemsk, tänkte hon.

Men om en specifik byrå var känd för att ta in besvärliga familjer? Tja, då var chanserna fler.

Cassie försökte att läsa lite men fann det svårt att koncentrera sig på orden framför dig. Hennes tankar virvlade och hon oroade sig över vad som låg framför henne.

Hon kastade en blick mot Jess. Efter att ha försäkrat sig om att hon var helt inne i filmen hon såg på, tog Cassie diskret fram burken från sin handväska och svalde en tablett med en klunk Diet Coke. Om hon inte kunde läsa kunde hon lika gärna sova. Hon släckte sin kabinlampa och lutade sig tillbaka i sätet.

*

Cassie var i sitt dragiga sovrum på husets övervåning, hopkurad under sängen med ryggen mot den kalla, sträva väggen.

Fylleskratt, dunsar och rop hördes nedifrån; rummel som vilken sekund som helst skulle bli våldsamt. Hennes öron stod på spets när de lyssnade efter ljudet av glas som krossades. Hon kände igen sin fars röst och hans senaste flickvän, Deena. Det verkade vara minst fyra andra personer där nere utöver dem, kanske fler.

Så hörde hon, över ropen, golvbrädornas knarrande under tunga fotsteg som rörde sig upp för trappan.

”Hallå, lilla vän,” viskade en djup röst som fick hennes tolvåriga kropp att rysa till i fasa. ”Är du där, lilltjejen?”

Hon blundade hårt och intalade sig själv att det bara var en dröm, att hon var trygg i sin säng och att främlingarna nere gjorde sig i ordning för att åka hem.

Dörren gnisslade till när den öppnades och i månskenet som läckte in i rummet såg hon en kraftig känga uppenbara sig.

Fötterna rörde sig tvärs över rummet.

”Hallå, lilltjejen.” Skrovligt viskande. ”Jag kom för att säga hej.”

Hon blundade igen, önskade att han inte skulle höra hennes snabba andetag.

Suset av täcket som drogs undan… följt av en förvånad grymtning när han såg kudden och rocken som låg uppstaplade där under.

”Ute på vift,” muttrade han. Hon antog att han iakttog de smutsiga, böljande gardinerna som vinden då och då tog i hand, bakom vilka ett stuprör erbjöd en vansklig flyktväg. Nästa gång skulle hon finna modet att faktiskt klättra ned för det; det kunde inte vara värre än att gömma sig här.

Kängorna försvann ur hennes synfält. Ett utbrott av musik kom från den nedre våningen, följt av en högljudd diskussion.

Hennes rum låg i tystnad.

Hon huttrade; om hon skulle spendera hela natten gömd, skulle hon behöva en filt. Bäst var att rycka åt sig den med en gång. Hon sköt sig ifrån väggen.

Men när hon slank ut en hand från under sängen, fångades den av en större, strävare hand.

”Så där är du!”

Han drog ut henne—hon höll fast i sängkarmen, kall metall som rev mot hennes handflata, och började skrika. Hennes skräckslagna skrik fyllde rummet, huset…

Och hon vaknade, svettig, skrikande, med Jess oroliga röst intill henne. ”Cassie, är du OK?”

Mardrömmens rankor lurade fortfarande i närheten, redo att slingra sig runt henne på nytt. Hon kände de råa såren på sina armar där sängkarmens ben hade klöst henne. Hon tryckte med fingrarna här och där men hittade med lättnad ingen brusten hud. Med ögonen vidöppna satte hon på den lilla lampan ovanför för att jaga bort mörkret.

”Det är lugnt. En mardröm, bara.”

”Vill du ha vatten? Eller te? Jag kan ropa hit flygvärdinnan.”

Cassie tänkte tacka nej men mindes sedan att hon borde ta sin medicin igen. När en tablett inte fungerade brukade oftast två göra susen.

”Lite vatten skulle sitta fint. Tack,” sa hon.

Hon väntade tills Jess inte såg på innan hon tog pillret.

Hon gjorde inga fler försök att sova.

Under planets landning bytte hon och Jess nummer och bara utifall att, skrev hon även ned namnet och adressen på familjen som Jess skulle jobba för. Cassie intalade sig själv att det var som en försäkring; förhoppningsvis var det så att om hon hade den, skulle hon inte behöva den. De lovade varandra att så fort de fick chansen skulle de tillsammans besöka Slottet i Versailles.

Under taxiresan till Charles de Gaulle-flygplatsen gav Jess ifrån sig ett exalterat skratt. Hon visade Cassie en selfie som hennes familj hade tagit åt henne medan de väntade. Det attraktiva paret med sina två barn stod med leenden på läpparna och en skylt med Jess namn i händerna.

Cassie fick däremot inget meddelande—Maureen hade bara sagt att de skulle möta henne på flygplatsen. Gångavståndet till passkontrollen kändes oändlig. Hon omgavs av konversationer på flera olika språk. Cassie koncentrerade sig på paret som gick framför henne i kön och insåg hur lite franska hon faktiskt förstod. Verkligheten var så annorlunda från lektionerna i skolan och de inspelade franskadialogerna. Hon kände sig plötsligt ängslig, ensam och sömnberövad. Hennes kläder stod också ut som svettiga och rynkiga i jämförelse med de elegant klädda franska resenärerna runtom henne.

Så fort hon fått tag på sina väskor skyndade hon sig till en toalett, bytte om till en fräsch tröja och fixade till håret. Hon kände sig fortfarande inte redo att möta sin familj och hon hade ingen aning om vem som väntade henne. Maureen hade sagt att huset var över en timmes bilfärd från flygplatsen, så förmodligen hade inte barnen följt med. Hon skulle inte hålla utkik efter någon större familj. Vilket leende ansikte som helst fick räcka.

Men i havet av människor som såg på henne fann hon inga bekanta blickar, trots att hon hade placerat väskan med ”Maureens au pairer” längst fram på väskvagnen. Hon gick långsamt från gaten till ankomsthallen och såg sig bekymrat omkring efter någon som skulle känna igen henne, vinka eller ropa efter henne.

Men alla verkade vänta på någon annan.

Hennes kalla händer tog tag hårt i vagnens handtag och hon sicksackade genom ankomsthallen, förgäves letande medan folkhavet successivt tunnades ut. Maureen hade aldrig sagt något om hur hon skulle göra om detta hände. Skulle hon ringa någon? Fungerade ens hennes telefon i Frankrike?

Just då hon tog ett sista desperat varv runt golvet så såg hon det.

”CASSANDRA VALE”

En liten skylt som hölls upp av en mörkhårig man i svart jacka och jeans.

Han stod mot väggen med blicken fäst på mobilskärmen, utan någon som helst tanke på att leta efter henne.

Hon gick tveksamt fram till honom.

”Hej—Jag är Cassie. Är du…?” frågade hon, men orden dog på hennes tunga då hon insåg att hon inte hade någon aning om vem han kunde vara.

”Ja,” sa han med en tjock accent. ”Följ med mig.”

Hon var på väg att presentera sig mer utförligt, att uttala orden hon hade övat på om hur exalterad hon var att tas in av familjen, när hon såg det laminerade kortet på hans jacka. Han var taxichaufför; namnskylten hade flygplatsens logga.

Familjen hade inte kommit för att möta upp henne alls.

KAPITEL TRE

Paris stadsbild tornade upp sig framför Cassie. Höga lägenhetshus och dystra industrikvarter banade väg för natur och församhälle. Eftermiddagen var kall och grå med stunder av regn som spikar från himlen.

Hon sträckte på nacken för att se ut på vägskyltarna de passerade. De var på väg mot Saint Maur och för en sekund trodde hon att de hade nått sitt mål, när chauffören i stället svängde av och fortsatte resan längs en ny väg.

Regndropparna smattrade mot bilfönsterna och glaset kylde ned hennes kind. Hon ångrade att hon inte tog ut sin tjockjacka från resväskan. Dessutom höll hon på att dö av hunger—hon hade inte ätit någon frukost och det hade inte funnits tillfälle för lunch.

Efter drygt en halvtimme var de ute på landet, körde längs Marnesjön, där färgglada pråmar stack ut från den gråa omgivningen, och några få människor, omsvepta av regnjackor, promenerade under trädkronorna. En del grenar stod redan nakna medan andra var beklädda av rostfärgade löv.

”Det är kallt idag, eller hur?” observerade hon; ännu ett försök på en dialog med chauffören.

Hans enda svar var ett muttrad ”Oui”—men han slog åtminstone på värmen i bilen. Hennes huttrande avtog. Nedbäddad av värmen i baksätet lyckades hon sjunka ned i en orolig sömn medan den sista sträckan flög förbi.

Skarpa skall och tutande väckte henne. Föraren slingrade sig förbi en parkerad lastbil, svängde av motorvägen mot en smal väg, kantad av träd. Regnet hade avtagit och i kvällens matta ljus syntes tydligt hur vacker hösten var. Cassie stirrade ut genom fönstret, tog in åsynen av ett landskap på rullband och lappverket av åkrar och mörka skogar. De passerade en vingård vars symmetriska rader krympte bortom kullarnas kurvor.

Med sänkt fart tog chauffören dem genom en by. Bleka stenhus med rundade fönster och brant sluttande tak omgav vägen. Bortom husen såg hon öppna fält och en glimt av en å kantad av tårpilar. De for över en stenbro och hennes blick drogs vidare till en hög kyrkspira. Hon undrade hur gammal byggnaden kunde vara.

Cassie gissade att de äntligen började närma sig herrgården, kanske var de till och med redan i grannskapet. Hon ändrade sig tvärt när de sedan lämnade byn och tog sig längre in bland kullarna. Till slut var hon så borttappad att hon inte ens visste åt vilket håll kyrkan hade varit åt. Hon hade inte förväntat sig att herrgården skulle ligga så avlägset. Hon hörde GPS:en ge ifrån sig ett pip i samband med texten ”Signal avbruten” och hur chauffören frustade irriterat, tog upp sin telefon och kikade på kartan där i stället medan han körde.

Sedan kom en högersväng mellan två höga grindstolpar och Cassie satte sig rak i ryggen, blickade så långt fram hon kunde längs den utsträckta grusuppfarten. Framför dem stod den höga, eleganta herrgården, vars stenväggar markerades tydligt av solnedgången i bakgrunden.

Bildäcken knastrade mot stenstigen när bilen stannade utanför en hög och imponerande ingång. Cassie kände nerverna sticka henne som nålar. Huset var betydligt mycket större än vad hon hade förväntat sig. Det var som ett palats, toppat med långa skorstenar och utsmyckade torn. Hon räknade arton fönster i komplicerade stenmönster och detaljer på husets tvåvåningsframsida. Huset såg ut över en formenlig trädgård med felfritt trimmade häckar och stenbelagda gångstigar.

Hur kunde hon relatera till familjen inuti som bodde i sådan prakt, när hon själv härstammade från raka motsatsen?

Hon insåg att föraren trummade otåligt med fingrarna på ratten—uppenbarligen skulle han inte hjälpa henne med väskorna. Hon klev kvickt ut ur bilen.

Den obarmhärtiga vinden kylde ned henne med detsamma och hon skyndade sig till bagageluckan, kånkade ut resväskan ur bilen, över gruset och in under verandans tak där hon kunde ta skydd och stänga jackan.

Det fanns ingen dörrklocka på den massiva trädörren, bara en tung portklapp i järn som kändes iskall i hennes hand. Ljudet från den var förvånansvärt högt och bara någon sekund senare hörde Cassie trippande fotsteg. Dörren öppnades och hon stod ansikte mot ansikte med ett mörkklätt hembiträde vars hår var snävt bakdraget i en hästsvans. Bakom henne skymtade Cassie en stor hall med yppiga väggbeklädnader och en magnifik trätrappa i slutet av rummet.

Hembiträdet slängde ett öga bakåt vid ljudet av en dörr som smälldes igen.

Omedelbart kände Cassie den familjära närvaron av ett bråk. Hon kände det som elektricitet genom luften. Som en annalkande storm. Det kom från hembiträdets nervösa hållning, från ljudet av dörren som smälldes och från avlägsna skrik som nådde en kaotisk klimax och sedan föll i tystnad. Hennes mage snörpte obekvämt ihop sig och hon kände en överväldigande lust att fly därifrån. Att springa efter taxichauffören och ropa tillbaka honom.

I stället behöll hon fötterna stadigt på plats och tvingade fram ett leende.

”Jag är Cassie, den nya au pairen. Familjen har väntat på mig, antar jag.”

”Idag?” Hembiträdet såg orolig ut. ”Vänta ett ögonblick.” När hon skyndade sig tillbaka in i huset hörde Cassie henne ropa, ”Monsieur Dubois, kan du komma med en gång?”

En minut senare stod en kraftig man med mörkt grånande hår i hallen. Hans ansikte var som åskan. När han såg Cassie i dörröppningen stannade han plötsligt upp.

”Är du redan här?” sa han. ”Min fästmö sa att du skulle komma i morgon, på morgonen.”

Han vände sig och gav den unga, blekblonda kvinnan bakom honom en ilsken blick. Hon bar en aftonklänning och hennes vackra ansiktsdrag var strama av spändhet.

”Ja, Pierre, jag skrev ut mejlet när jag var inne i stan. Byrån sa att flyget landade klockan fyra på morgonen.” Hon vände sig till ett ståtligt träbord och skyfflade undan en pappersvikt i venetianskt glas för att defensivt hugga åt sig ett dokument. ”Här. Ser du?”

Pierre ögnade pappret och suckade.

”Det står med det amerikanska P.M., alltså fyra på eftermiddagen. Inte A.M. Och chauffören du bokade kunde uppenbarligen skillnaden, så här är hon.” Han vände sig till Cassie och höll ut handen. ”Jag är Pierre Dubois. Det här är min fästmö, Margot.”

Han presenterade inte hembiträdet. I stället skällde Margot på henne att gå upp och göra i ordning rummet mittemot barnens sovrum. Husan skyndade iväg.

”Var är barnen? Sover de redan? De borde träffa Cassie,” sa Pierre.

Margot skakade på huvudet. ”De satt och åt.”

”Så sent? Sa jag inte åt dig att de måste äta tidigare på skolkvällar? Även om de har lov så borde de vara i säng redan och hålla uppe rutinen.”

Margot glodde på honom och ryckte argt på axlarna innan hon gick bort till dörren åt höger med stilettklackar som ekade mot golvplankorna.

”Antoinette?” ropade hon. ”Ella? Marc?”

Hon belönades med stamp och rop som ett åskväder.

En mörkhårig pojke rusade in i hallen med ena handen begravd i en dockas hår. Hack i häl var en yngre, knubbigare flicka vars kinder var dränkta av tårar.

”Ge tillbaka min Barbie!” ylade hon.

Pojken stannade tvärt när han såg de vuxna, svängde, och begav sig hastigt mot trappan. Mitt i språnget snuddade hans axel vid den bågformade kanten på en stor blåguldig vas.

Cassie slängde en hand över munnen i förfäran samtidigt som vasen vinglade på sin plint, störtade mot golvet och splittrades. Skärvor i färgglatt glas spillde ut över det mörka trägolvet.

Den chockade tystnaden bröts av Pierres rasande vrål.

”Marc! Ge Ella sin docka.”

Med släpande fötter och trutande mun tog sig Marc förbi spillrorna. Motvilligt gav han dockan till Pierre, som vidarebefordrade den till Ella. Hennes snyftningar upphörde när hon varsamt strök dockan över håret.

”Det där var en Durand-konstglasvas,” fräste Margot åt den unga pojken. ”Antik. Oersättlig. Har du ingen respekt för din fars ägodelar?”

En trumpen tystnad var det enda svaret.

”Var är Antoinette?” frågade Pierre med frustrerad ton.

Margot tittade uppåt och när Cassie följde hennes blick såg hon en slank, mörkhårig flicka längst upp i trappan—hon såg ut att vara den äldsta av de tre. Hon var elegant klädd, i en perfekt struken klänning, och stod förväntansfullt med en hand vilande på balustraden. Hon väntade tills hela familjen såg på henne innan hon höjde hakan och steg ned för trappan.

Stel från viljan att göra ett bra första intryck harklade sig Cassie och försökte sig på en vänlig hälsning.

”Hej på er, barn. Jag heter Cassie. Jag är så nöjd att vara här och glad att få se efter er.”

Ella log blygt till svar. Marc höll ögonen fastklistrade på golvet. Och Antoinette mötte henne med en blick som varade utmanande länge. Sedan, utan ett ord, vände hon sig bort.

”Om du ursäktar, Papa,” sa hon till Pierre. ”Jag har läxor att göra klart innan läggdags.”

”Givetvis,” sa Pierre och Antoinette svassade tillbaka upp för trappan.

Cassie kände ansiktet flamma upp genant från den uppenbara dissningen. Hon undrade om hon borde säga någonting, skämta till situationen eller försöka ursäkta Antoinettes fräckhet, men hon kunde inte nå de rätta orden.

Margot muttrade ilsket, ”Jag sa det till dig, Pierre. Tonårstrotsen har redan börjat.”

Cassie förstod att hon inte var den enda som Antoinette hade ignorerat.

”Hon gör åtminstone sina läxor, fastän ingen hjälper henne med dem,” argumenterade Pierre. ”Ella, Marc, ni kan väl presentera er ordentligt för Cassie?”

En kort tystnad rådde. Tydligen skulle inte presentationerna komma utan bråk. Men hon kunde kanske lätta stämningen med några frågor.

”Ja, Marc, jag vet ju vad du heter, men du kanske kan tala om hur gammal du är?” sa hon.

”Jag är åtta,” mumlade han.

Hennes blick flackade från honom till Pierre och tillbaka; det fanns en tydlig likhet mellan dem. Det trassliga håret, den skarpa hakan, de ljusblå ögonen. Till och med hur de rynkade pannan var lika. De andra barnen hade också de mörka dragen men Ella och Antoinettes ansikten såg mjukare ut.

”Och Ella, hur gammal är du?”

”Nästan sex,” informerade hon stolt. ”Jag fyller år dagen efter julafton.”

”Vilken bra dag att fylla år på. Jag hoppas att du får extra många presenter då.”

Ella log förvånat, som om det var en fördel hon inte hade övervägt än.