- -
- 100%
- +
Bäst var kanske att kila efter Pierre och fråga. Hon begav sig mot dörren men när hon sträckte sig efter dörrhandtaget, kolliderade hon nästan med en kvinna iklädd hembiträdsuniformen som kom tassande med ett fat mat i händerna.
”Ah—oj! Så där. Vilken räddning.” Hon fick nytt tag om brickan och puttade tillbaka assietten med skinka till sin plats. ”Du är den nya au pairen, eller hur? Jag är Marnie, huvudhushållaren.”
”Trevligt att träffas,” sa Cassie och insåg att detta var det första leendet hon hade sett hela dagen. Efter att ha presenterat sig tillade hon, ”Jag skulle precis gå och fråga Pierre vad barnen har att göra idag.”
”Försent. Han har åkt redan; de var på väg till bilen när jag mötte dem. Gav han dig inga instruktioner?”
”Nej. Ingenting.”
Marnie satte ned brickan och Cassie gav Marc mer ost innan hon unnade sig själv rostebröd, skinka och ett hårdkokt ägg. Ella vägrade äta maten på sin tallrik och puttade i stället runt den med gaffeln.
”Du kanske kan fråga barnen själva,” föreslog Marnie. ”Antoinette vet om det är något särskilt inbokat. Fast jag skulle föreslå att du väntar tills hon har spelat klart. Hon gillar inte att man avbryter hennes koncentration.”
Inbillade hon sig eller himlade Marnie med ögonen åt sina ord? Uppmuntrad undrade Cassie om hon hade hittat en vän. Hon behövde trots allt en allierad i det här huset.
Just nu fanns dock ingen tid att knyta vänskapsband. Marnie hade uppenbarligen något brådskande på gång; hon samlade ihop tomma fat och smutsiga tallrikar samtidigt som hon frågade Cassie om det var något problem med hennes rum. Cassie förklarade snabbt tillståndet och, efter att ha lovat att byta lakan och glödlampa innan lunchtid, försvann hushållerskan ut ur rummet.
Ljudet från pianot hade tystnat, så Cassie begav sig mot musikrummet bredvid hallen.
Antoinette höll precis på att stoppa undan notpapperna. Hon vände sig om och mötte Cassies blick när hon kom in. Antoinette var fint klädd i en kungsblå klänning. Hennes hår var uppsatt i en hästsvans och hennes skor glänste.
”Vad vacker du ser ut, Antoinette. Klänningen har en jättefin färg,” sa Cassie och hoppades att komplimangen kunde göra henne något omtyckt av den fientliga flickan. ”Har du något planerat idag? Några aktiviteter eller så?”
Antoinette tog ett ögonblicks fundering innan hon skakade på huvudet.
”Inget idag,” sa hon beslutsamt.
”Marc och Ella, då? Har de något inplanerat?”
”Nej. I morgon. Marc har fotbollsträning.” Antoinette fällde ned pianolocket.
”Tja, finns det något du skulle vilja göra?” Kanske genom att låta henne välja själv kunde de komma bättre överens.
”Vi skulle kunna ta en promenad i skogen. Det tycker vi alla om.”
”Var ligger skogen?”
”En och en halv kilometer bort, ungefär.” Den mörkhåriga flickan gestikulerade vagt. ”Vi kan gå direkt. Jag visar vägen. Jag måste bara byta kläder.”
Cassie hade antagit att skogen låg alldeles intill och förvånades över Antoinettes svar. Men en promenad bland träden—det lät trevligt, nyttigt. Cassie var säker på att det var något Pierre skulle tillåta.
*
Tjugo minuter senare var de redo att ge sig av. Cassie kikade in i varenda rum på väg ned för trappan med barnen i hopp om att skåda Marnie eller någon av de andra hushållerskorna, för att informera någon om vart de skulle.
Hon stötte inte på någon och hade ingen aning om var hon skulle börja leta. Antoinette var otålig och hoppade från fot till fot med extas, så Cassie beslutade att det var viktigare att bevara hennes goda humör, särskilt med tanke på att de inte skulle vara borta allt för länge. De begav sig ned för grusvägen med Antoinette i led.
Bakom en stor ek fick Cassie syn på en rad stall, fem stycken totalt—hon hade lagt märke till dem när hon kom fram dagen innan. Hon gick mot stallen för att få en närmare blick men fann att de stod tomma och mörka med öppna dörrar. Åkern bakom var obebodd; trägrinden som ramade in den var trasig på flera ställen och grinden dinglade från gångjärnen, omgiven av vildvuxet gräs.
”Har ni hästar här?” frågade hon Antoinette.
”Vi hade det för flera år sen, men inte på länge,” svarade hon. ”Ingen av oss rider längre.”
Cassie stod kvar en stund och stirrade in i de tomma stallen, som om hon hade svårt att ta in bombnedslaget.
Maureen hade gett henne felaktig och riktigt utdaterad information.
Hästarna hade varit en stor del av hennes beslut att komma hit. De var ett incitament. När hon hörde om dem lät hela stället bättre, mer tilltalande, livligare. Men de var borta sedan länge.
Under intervjun hade Maureen konstaterat att det fanns möjlighet för henne att lära sig att rida. Varför hade hon missuppfattat en sådan sak och vad mer kunde hon ha sagt som inte var sant?
”Kom nu!” Antoinette drog i hennes jackärm otåligt. ”Vi måste gå!”
När Cassie vände sig tillbaka mot vägen blev det tydligt att det inte fanns någon anledning för Maureen att ljuga. Resten av hennes beskrivning av huset och familjen hade stämt ganska bra och som byråägare kunde hon inte annat än föra vidare den fakta hon blivit tilldelad.
I så fall innebar det att det var Pierre som hade ljugit. Det, om något, var ännu mer oroväckande.
När de hade svängt bortåt och herrgården var utom synhåll saktade Antoinette ned, allt annat än för tidigt för Ella som länge hade klagat på att hennes skor skavde.
”Sluta gnälla,” sa Antoinette. ”Kom ihåg vad Papa säger: du bör inte klaga.”
Cassie plockade upp Ella och bar henne, kände hur hennes knubbiga vikt ökade för varje steg. Hon bar redan på ryggsäcken som var uppstoppad med allas jackor och de sista Euro-mynten som skramlade i hennes ficka.
Marc gjorde små glädjesprång framför dem, rev loss kvistar från buskarna och kastade dem över vägen som spjut. Cassie fick gång på gång påminna honom att hålla sig borta från asfalten. Han var så ouppmärksam att han lätt kunde skutta över till körfältet och mitt framför en bil.
”Jag är hungrig!” klagade Ella.
Irriterat mindes Cassie flickans orörda frukosttallrik.
”Det finns en kiosk runt hörnet,” sa Antoinette. ”De säljer dricka och snacks.” Hon verkade så ovanligt munter den här morgonen och Cassie hade ingen aning varför. Hon var dock bara glad att Antoinette verkade slappna av runt henne.
Hon hoppades att butiken skulle sälja billiga armbandsur; utan sin mobil hade hon inget sätt att veta vad klockan var. Det visade sig dock vara en handelsträdgård, fylld med fröplantor, småträd och gödningsmedel. Kiosken vid kassan sålde bara läsk och snacks—den gamla kassören som satt på en barstol bredvid en gasvärmare förklarade att det var allt som fanns. Priserna var orimligt höga och hon kände hur stressen tog över när hon räknade sin magra budget och köpte choklad och juice till vartdera barnet.
Samtidigt som hon betalade, rusade de tre barnen över vägen för att se närmare på en åsna. Cassie ropade efter dem att komma tillbaka men blev ignorerad.
Den gråhåriga mannen ryckte på axlarna och sa med sympati: ”Barn förblir barn. De ser bekanta ut… Bor ni i närheten?”
”Ja, det gör vi. De är Dubois barn. Jag är deras nya au pair. Det är min första dag på jobbet,” förklarade Cassie.
Hon hade hoppats på en grannes bekantskap men i stället vidgades butiksbiträdets ögon oroligt.
”Den familjen? Jobbar du för dem?”
”Ja.” Cassies rädslor susade tillbaka. ”Vadå då? Känner du dem?”
Han nickade.
”Vi känner alla till dem här. Och Diane, Pierres fru, brukade köpa växter från mig ibland.”
Han såg hennes förbryllade uttryck.
”Barnens mamma,” fortsatte han. ”Hon gick bort förra året.”
Cassie stirrade på honom med tankar som flög i en virvelvind. Hon kunde inte tro vad hon precis hört.
Barnens mamma hade dött—för inte mindre än ett år sedan. Varför hade ingen nämnt det? Inte ens Maureen hade sagt något. Cassie hade tagit för givet att Margot var deras mamma men förstod nu sin naivitet; Margot var alldeles för ung för att vara mamma till en tolvåring.
Detta var en familj som nyligen gått igenom en stor förlust, slitits isär av en tragedi. Maureen borde ha förvarnat henne om det.
Men Maureen hade inte vetat om att hästarna var borta, eftersom ingen hade sagt det till henne. Med ett hugg av rädsla undrade Cassie om Maureen inte heller var varse om detta.
Vad hade hänt Diane? Hur hade hennes bortgång påverkat Pierre, barnen, familjedynamiken? Hur kände de angående hur snabbt Maureen hade flyttat in? Inte konstigt att spänningen var så påtaglig, spänstig som en vajer, i varenda interaktion som pågick inom husets väggar.
”Det—det var verkligen synd,” stammade hon när hon insåg hur noggrant butiksbiträdet iakttog henne. ”Jag visste inte att det var sån kort tid sedan hon dog. Jag antar att de alla blev ganska hårt påverkade.”
Med en djup rynka i pannan gav butiksbiträdet henne växeln. Hon lade den ynka penningen i fickan.
”Du känner till familjehistorien, förmodar jag.”
”Jag vet inte jättemycket faktiskt. Jag skulle uppskatta det om du ville berätta lite.” Cassie lutade sig oroligt över kassabänken.
Han skakade på huvudet.
”Det är inte upp till mig att avslöja sånt. Du jobbar för familjen.”
Vad spelar det för roll? tänkte Cassie. Hon kände en nagel tränga in i ett annat fingers nagelband och insåg att hon återigen var tillbaka till sin stressvana. Tja, stressad kände hon sig definitivt. Det den gamla mannen hade berättat var oroväckande nog men att han vägrade elaborera gjorde saken ännu värre. Om hon var ärlig med honom kanske han kunde öppna upp sig mer.
”Jag förstår inte situationen där alls. Jag blir rädd att jag har fått vatten över huvudet. För att vara ärlig var det aldrig ens nån som berättade att Diane hade dött. Jag vet inte hur det hände eller hur saker och ting var innan. Om jag fick en tydligare bild skulle det nog hjälpa.”
Han nickade, såg mer förstående ut, men sedan ringde telefonen i rummet bakom och hon visste att chansen var förbi. Han gick ut för att svara och stängde dörren bakom sig.
Besviket vände sig Cassie från disken, drog väskan över axeln och kände hur mycket tyngre den var än tidigare. Det var dock kanske uppenbarelsen hon fått från butiksbiträdet som tyngde ned henne. När hon lämnade butiken undrade hon om hon skulle få chansen att återvända och prata med honom i enrum. Vad det än var för hemligheter han bar på gällande Duboisfamiljen, var hon i desperat behov att blottlägga dem.
KAPITEL SEX
Ett förfärat skrik från Ella drog ned Cassie på jorden igen. Hennes blick drogs till andra sidan vägen där hon till sin fasa såg att Marc hade klättrat igenom en öppning i staketet och matade grästuvor till en växande grupp håriga, gråa åsnor—fem så här långt—täckta av torkad lera. De sänkte öronen och nafsade på varandra runtom honom.
Ella skrek igen när en av åsnorna knuffade till Marc så att han föll på rygg.
”Kom ut därifrån!” ropade Cassie och rusade över vägen. Hon lutade sig genom staketet, grabbade tag i hans tröja och drog ut honom innan han hann bli nedtrampad. Hade ungen dödslängtan? Hans tröja var genomvåt och lortig och hon hade ingen extra med sig. Lyckligtvis sken fortfarande solen, men hon kunde se hur molnen hopade sig västerut.
När hon gav Marc hans choklad mulade han in hela kakan i munnen, fyllde båda kinderna. Han skrattade så att smulor sprutade över marken innan han sprang ikapp Antoinette.
Ella avvisade chokladen som hon erbjöds och började gråta högt.
Cassie tog upp henne i famnen igen.
”Vad är det? Är du inte hungrig?” frågade hon.
”Nej. Jag saknar Mama,” snyftade hon.
Cassie kramade om henne, kände Ellas kind värma sin egen.
”Förlåt, Ella. Förlåt. Jag hörde precis. Du måste sakna henne som attan.”
”Jag önskar Papa kunde säga vart hon åkte,” jämrade sig Ella.
”Men…” Cassie fann inga ord. Butiksbiträdet hade tydligt konstaterat att Diane Dubois var död. Varför trodde Ella något annat? ”Vad sa din Papa till dig?” frågade hon försiktigt.
”Han sa att hon åkte bort. Han ville inte säga vart. Han sa bara att hon stack. Varför stack hon? Jag vill att hon kommer tillbaka!” Ella tryckte huvudet mot Cassies axel och snörvlade sorgset.
Cassies tankar virvlade. Ella måste ha varit runt fem år när det hände och borde ha förstått vad ’död’ innebar. Det borde ha funnits chanser att sörja klart; en begravning. Eller inte.
Hon kunde knappt överväga alternativet. Att Pierre avsiktligen ljög till Ella om sin frus bortgång.
”Ella, var inte ledsen,” sa hon och strök Ellas axlar tröstande. ”Ibland måste människor åka bort och kan inte komma tillbaka.” Hon tänkte på Jacqui och undrade om hon någonsin skulle få reda på vad som hänt henne. Att inte veta var förfärligt. Döden, fastän tragisk, var åtminstone slutlig.
Cassie kunde bara föreställa sig våndan som Ella gick igenom i tron att hennes egen mor hade övergett henne utan ett ord. Inte undra på att hon hade mardrömmar. Hon kände sig tvungen att ta reda på sanningen, utifall det pågick något djupare. Att fråga Pierre var för avskräckande och hon vågade inte nämna det om inte han tog upp ämnet först. Kanske skulle de andra barnen berättade sina versioner om hon frågade vid rätt tillfälle. Det vore kanske den bästa startpunkten.
Antoinette och Marc väntade vid ett vägskäl. Äntligen såg Cassie skogen som låg framför dem. Antoinette hade underskattat avståndet; de måste ha gått åtminstone fem kilometer och handelsträdgården var den sista byggnaden de hade sett. Vägen blev till en smal stig med sprucken asfalt, inramad av oklippta buskar.
”Du och Ella kan ta den vägen,” sa Antoinette och pekade mot en igenväxt stig. ”Det är en genväg.”
Tacksam för en kortare sträcka begav sig Cassie ned för stigen, puttade undan buskaget.
Halvvägs igenom började huden på hennes armar att bränna så smärtsamt att hon tjöt till—hade hon stuckits av getingar? Hon såg ned och fann svullna utslag över hela armarna, där buskarnas löv hade snuddat vid henne. Då skrek Ella till.
”Mitt knä svider!”
Hennes hud svällde upp med nässelutslag, djupt röda i kontrast till hennes mjuka, bleka hy.
Cassie duckade för sent och en lövig kvist drog henne rakt över ansiktet. Med ens spred sig svidandet och hon utbrast av smärta.
Bakom sig hörde hon Antoinettes gälla, upphetsade skratt.
”Håll ansiktet mot min axel,” beordrade Cassie och höll armarna beskyddande om den unga flickan. Med ett djupt andetag vadade hon igenom buskaget och sköt förblindat undan de stickande löven tills de nådde en öppning i skogen.
Antoinette skrek av glädje och vek sig dubbel över en trädstam som låg längs marken. Marc gjorde detsamma, smittad av hennes munterhet. Ingendera verkade bry sig om Ellas upprörda tårar.
”Du visste att det fanns giftsumak där!” anklagade Cassie henne samtidigt som hon släppte ned Ella.
”Brännässlor,” rättade Antoinette och brast sedan ut i ännu en explosion av skratt. Det fanns ingenting vänligt i ljudet—det var ren skadeglädje. Hon visade sitt sanna jag som var fullständigt obarmhärtigt.
Cassies egen ilska överraskade henne. För ett ögonblick ville hon ingenting annat än att slå Antoinettes sluga, fnittrande ansikte så hårt hon kunde. Styrkan i hennes raseri skrämde henne. Hon gick fram och höjde handen innan hon återfann sinnet och genast sänkte den igen, i chock över vad hon nästan hade gjort.
Hon vände sig bort, öppnade ryggsäcken och grävde efter den enstaka vattenflaskan de hade tagit med. Hon gned kallt vatten över Ellas knä och sin egen hud i hopp om att det skulle lindra svidandet, men varje gång hon rörde svullnaderna verkade hon göra saken värre. Hon såg sig omkring efter en vattenkran eller fontän där hon kunde låta vattnet strila fritt över utslaget.
Det fanns dock ingenting. Skogen var inte den familjevänliga destinationen hon hade förväntat sig. Det fanns inga bänkar, inga anslagstavlor. Inga sopkorgar, kranar, fontäner. Inga riktiga stigar. Bara den uråldriga, mörka skogen med massiva bokträd, furor och granar som höjdes över tuvorna på marken.
”Vi måste gå hem nu,” sa hon.
”Nej,” protesterade Marc, ”Jag vill utforska.”
”Det här är ingen säker plats att utforska. Det finns inte ens en stig. Och det är för mörkt. Du borde ta på dig jackan innan du blir förkyld.”
”Ingen förkylning hinner ikapp mig!” Med ett busigt anlete pilade han iväg, sicksackade kvickt mellan träden.
”Helvete!” Cassie rusade efter honom. Hon bet ihop tänderna när kvistar och grenar rev hennes inflammerade armar. Han var mindre och snabbare än henne och hans skratt retade henne när han dök in under buskarna.
”Marc, kom tillbaka!” ropade hon.
Hennes ord verkade bara egga på honom. Hon följde envist efter honom, hoppades att han skulle bli trött eller helt enkelt ge upp.
Hon hann till slut ikapp honom när han stannade för att hämta andan och sparka på grankottar. Hon grep tag i hans arm innan han hann fly igen.
”Det är ingen lek. Ser du, det är en ravin där framme.” Marken vek sig brant nedåt och längre fram hördes ett vattendrag.
”Nu går vi tillbaka. Det är dags att vända hem.”
”Jag vill inte gå hem,” muttrade Marc och släpade fötterna efter sig bakom henne.
Inte jag heller, tänkte Cassie, och kände ett plötsligt medlidande.
När de kom tillbaka till skogsöppningen var Antoinette den enda där. Hon satt på sin hopvikta jacka och flätade håret över axeln.
”Var är din syster?” frågade Cassie.
Antoinette såg upp på henne, till synes obekymrad.
”Hon såg en fågel efter att du stack och ville kolla närmare på den. Jag vet inte vart hon gick.”
Cassie stirrade förfärat på Antoinette.
”Varför följde du inte med henne?”
”Du sa inte åt mig att göra det,” sa Antoinette med ett svalt leende.
Cassie andades tungt, försökte kontrollera vågen av ilska som kom tillbaka. Antoinette hade rätt. Hon borde inte ha övergett barnen utan att varna dem om att gå iväg.
”Åt vilket håll gick hon? Säg exakt var du såg henne sist.”
Antoinette pekade. ”Ditåt.”
”Jag går och letar efter henne.” Cassie kämpade med att hålla tonen lugn. ”Stanna här med Marc. Gå inte—inte—ifrån den här öppningen. Och låt inte din bror försvinna ur din syn. Förstått?”
Antoinette nickade frånvarande och kammade fingrarna genom håret. Cassie kunde bara hoppas att hon skulle göra som hon blivit tillsagd. Hon gick dit Antoinette hade pekat och höll händerna som en tratt runt munnen.
”Ella?” ropade hon så högt hon kunde. ”Ella?”
Hon väntade, hoppades att ett svar eller fotsteg skulle höras, men fick ingen respons. Allt hon hörde var det vaga rasslandet av löv som kittlades av vinden.
Kunde Ella ha kommit långt nog att inte höra henne ropa? Eller hade något hänt henne?
Panik övertog hennes kropp och hon började springa.
KAPITEL SJU
Cassie sprang djupare in i skogen, flög fram mellan träden. Hon skrek ut Ellas namn, bönade efter ett svar. Ella kunde vara var som helst; det fanns ingen markant stig för henne att följa. Skogen var mörk och kuslig, vinden tog hårdare tag och träden verkade dämpa hennes rop. Ella kunde ha fallit ned i en ravin eller snubblat och slagit i huvudet. Hon kunde ha kidnappats av en luffare. Vad som helst kunde ha hänt henne.
Cassie gled ned för mossiga backar och stapplade över trädrötter. Hennes ansikte revs upp på hundratals olika ställen och hennes hals var öm från allt skrikande.
Till slut stannade hon upp för att hämta andan. Svetten kändes kall och klibbig under vindens beröring. Vad skulle hon göra nu? Det började bli mörkt. Hon kunde inte ödsla mer tid åt att leta utan att sätta dem i fara allihop. Handelsträdgården var det närmaste stället med en telefon, om det fortfarande var öppet. Hon kunde stanna till där, berätta för butiksbiträdet vad som hade hänt och be om att få ringa polisen därifrån.
Det kändes som hundratals år passerade under tiden hon sökte sig tillbaka dit hon kommit från—och hundratals felvändningar. Hon bad att de andra satt kvar där hon hade lämnat dem. Och hon hoppades bortom allt hopp att Ella hade hittat tillbaka på egen hand.
När hon nådde skogsöppningen satt Antoinette och knöt ihop löv i en liten kedja medan Marc sov på en hop av deras jackor.
Ingen Ella.
Hon föreställde sig den stormande ilskan som skulle möta dem där hemma. Pierre skulle vara rimligt rasande. Margot skulle vara rent ut sagt grym. Ficklampor skulle skina upp natten när grannskapet tillsammans letade efter en liten flicka som var borttappad, skadad eller värre, helt på grund av Cassies oaktsamhet. Det var hennes fel och hennes nederlag.
Hemskheten i situationen överväldigade henne. Hon kollapsade mot ett träd och begravde ansiktet i händerna i ett desperat försök att kontrollera sina snyftningar.
Då sa Antoinette i en silverklar röst: ”Ella? Du kan komma fram nu!”
Cassie tittade upp och stirrade klentroget när Ella kravlade fram bakom en fallen trädstam och borstade löv från sin kjol.
”Vad…” Hennes röst var hes och skakig. ”Var var du?”
Ella log glatt.
”Antoinette sa att vi lekte kurragömma och att jag inte fick komma fram när du ropade, annars förlorade jag. Jag fryser nu—kan jag få min jacka?”
Chocken klubbade Cassie rakt i ansiktet. Hon hade aldrig trott att någon kunde komma på en sådan skadeglad idé.
Det var inte bara fräckheten, det var beräkningen i hennes handlingar som gav Cassie rysningar. Vad motiverade Antoinette att plåga henne och vad skulle få henne att sluta? Cassie kunde inte förvänta sig mycket till hjälp från föräldrarna. Att vara snäll hade inte fungerat och raseri var precis vad Antoinette ville få ur henne. Antoinette satt med alla kort och hon visste det.
Nu var de på väg hem oförlåtligt sent utan att ha sagt till någon vart de skulle. Barnen var smutsiga, hungriga, törstiga och utmattade. Hon fruktade att Antoinette hade gjort mer än nog för att hon skulle få sparken.
En lång, kall och obekväm promenad tog dem tillbaka till herrgården. Ella insisterade på att bli buren hela vägen och Cassies armar var nära nog att ge upp när de väl nådde hem. Marc svansade efter, muttrande, för trött för att göra mer än kasta en sten då och då på fåglarna i häckarna. Inte ens Antoinette verkade få mycket glädje ur sin vinst utan lunkade trumpet på.
När Cassie knackade på porten flög den upp med en gång. Margot stod på andra sidan med ett ansikte rodnat av ilska.
”Pierre!” vrålade hon. ”Nu är de hemma.”
Cassie började darra när hon hörde de arga fotstegen.
”Var i herrans namn har ni varit?” brölade Pierre. ”Vad är det för ansvarslöshet?”
Cassie svalde hårt.
”Antoinette ville gå till skogen. Så vi tog en promenad.”
”Antoinette—vad? Hela dagen? Vad fan lät du henne göra det för och varför följde du inte dina instruktioner?”
”Vilka instruktioner?” Hon kände hur hon nästan kröp ihop under hans vrede—Cassie önskade inget annat än att springa och gömma sig, precis som hon hade gjort när hon var tio år gammal och hennes pappa fick ett av sina utbrott. När hon kikade över axeln såg hon att barnen kände likadant. Deras förskräckta ansikten gav henne modet hon behövde för att se Pierre i ögonen, trots hur mycket hennes knän skakade.
”Jag lämnade en lapp på din sovrumsdörr.” Med ansträngning lyckades han tala i normal ton. Han hade kanske också lagt märke till barnens reaktioner.
”Jag såg ingen lapp.” Cassies ögon smög mot Antoinette men hennes blick var neddragen och hennes axlar spända.
”Antoinette skulle vara med på ett pianoframträdande i Paris. En buss kom för att hämta henne klockan halv nio men då var ingen här. Marc hade dessutom fotbollsträning i stan vid tolv.”
En kall knut drogs åt i Cassies mage när hon insåg hur allvarliga konsekvenserna av hennes handlingar hade varit. Hon svek Pierre—och flera andra—på värsta möjliga sätt. Dagen skulle ha varit ett test för att se hur duktig hon var på att organisera barnens scheman. I stället drog de på en oplanerad utflykt mitt ute i ingenstans och missade viktiga evenemang. Om hon var Pierre skulle hon vara minst lika förbannad.