- -
- 100%
- +
“Är det så ovanligt jämfört med andra material?” frågade Kate.
“Jag är inte helt säker", sa han. “Men vi ser mängder av kläder och tyg här och jag kan räkna gångerna på ena handen som vi har fått in något som bär så tydliga spår av bambufibrer. Det är inget extremt ovanligt material men det är inte lika vanligt som exempelvis vanlig bomull.”
“Med andra ord", sa DeMarco, “borde det inte vara så svårt att hitta vilka företag som använder det som huvudmaterial?”
“Det vet jag faktiskt inte", sa Reed. “Men jag kan berätta att bambutyg är vanligt i många av de fluffigare filtarna som finns. Det andas väldigt bra vad jag har sett. Ni borde antagligen leta efter något som är lite dyrare. Det finns faktiskt ett lager precis utanför stan som tillverkar precis den sorten som jag menar. Dyra filtar, täcken, lakan. Den sortens saker.
“Vet du vad det heter?” frågade DeMarco.
“Biltmores tyg. De är ett litet företag som nästan gick i konkurs när folk började köpa allt på nätet.”
“Finns det något mer som du kan berätta för oss?” frågade Kate.
“Ja, men det är ganska hemskt. Jag tror att tygbiten trycktes så långt ner i fru Nash hals att hon nästan kräktes, till och med när hon var så nära döden. Det fanns magsyra på tyget.”
Kate tänkte på hur mycket kraft och styrka det skulle krävas för någon att lyckas med något sånt, och hur mycket av någons hand som skulle behöva tvingas in i offrets mun.
“Tack för hjälpen, Mr. Reed", sa Kate.
“Ingen orsak. Låt oss bara hoppas att jag inte behöver se en tredje bit av den där filten.”
KAPITEL SJU
Kusligt nog var vägen till Biltmores tyg samma väg som Kate och DeMarco hade tagit till Whip Springs klockan fyra samma morgon. Fabriken och lagerlokalen låg en bit in på en tvåfilig väg som ringlade sig ned från den stora motorvägen. Lokalerna och deras tillhörande döende gräsmatta låg avsides och i exakt samma skogsområde som skymde synen av familjen Nash hus från huvudvägen.
Av parkeringen utanför att döma gick det inte så dåligt för Biltmores tyg som Will Reed hade antytt. Enbart baserat på den här tiden på dagen såg det ut som om att de anställde åtminstone femtio människor. Kate antog att det också förekom skiftarbete på en sådan här fabrik och att ytterligare ett femtiotal anställda skulle trilla in vid kvällsskiftet början.
Det tog sig in i en grådaskig reception. En kvinna satt bakom en disk och tittade på dem med ett förvånat uttryck. Det var tydligt att de inte fick så många besökare.
“Kan jag hjälpa er med något?” frågade kvinnan.
DeMarco förklarade vilka de var och efter att de hade visat sina ID-brickor tryckte kvinnan på en knapp och släppte in dem genom en dörr vid den bortre änden av receptionen. Samma kvinna mötte sedan upp dem bakom dörren och ledde dem nedför en liten korridor. Vid slutet av korridoren öppnade hon två stora dörrar som ledde ut till fabriksgolvet på Biltmores tyg. Flera olika uppsättningar av maskiner och vävstolar som Kate aldrig hade sett förut surrade av aktivitet. Vid den bortre änden av det stora fabriksgolvet bar en kompakt gaffeltruck en lastpall med staplat tyg vidare in i lagerlokalen någonstans.
Efter att försiktigt ha lett dem runt kanten av golvet stannade kvinnan framför en annan dörr och visade dem in. Innanför fanns en smal korridor och fem rum på sidorna. Kvinnan ledde dem till det första rummet och knackade på.
“Ja?” mullrade en mansröst inifrån rummet.
“Vi har besök", ropade kvinnan. “Två damer från FBI.”
“Det blev en paus på några sekunder och sedan öppnades dörren från andra sidan. En man med mörkt hår och tjocka glasögon mötte dem i dörren. Han tittade dem upp och ner, inte utav nervositet utan av ren nyfikenhet.
“FBI?” frågade han. “Vad kan jag göra för er?”
“Är det okej om vi stör en sekund?” frågade Kate.
“Visst", sa han och ställde sig åt sidan för att släppa in dem på kontoret.
Förutom stolen bakom mannens skrivbord fanns där bara en extra sittplats på kontoret. Varken Kate eller DeMarco satte sig. Den mörkhåriga mannen satte sig inte heller ner utan valde att stå bredvid dem.
“Jag antar att du är förmannen här?” frågade Kate.
“Jag är regionchefen och förmannen för dagskiftet, ja", sa han. Han sträckte snabbt ut sin hand som om han var lite generad över att han inte hade gjort det innan. “Ray Garraty.”
Kate skakade den utsträckta handen och visade sitt ID. Ur sin ficka tog hon bevispåsen med tygbiten från mordplatsen hos familjen Nash.
“Det här är en tygbit från ett mord som inträffade nyligen", sa hon. “Och vi tror att det skulle kunna vara en pusselbit till att fånga mördaren. Det kriminaltekniska labbet hittade bambufibrer i materialet och som jag förstår det så använder Biltmores tyg bambutyg rätt ofta.”
“Det gör vi", sa Garraty. Han sträckte sig efter påsen men tvekade innan han frågade: “Är det okej att jag tittar?”
“Kate nickade och gav honom påsen. Garraty tittade noga på innehållet och nickade. “Utan att dra isär den helt så kan jag inte garantera något, men ja, det ser ut som att den har något sådant i sig. Vet ni var materialet kommer ifrån?”
“Jag misstänker en filt", sa Kate.
“Det ser ut som det", sa Garraty. “Och jag är inte hundra procent säker, men det ser ut som att den designats och producerats här.”
“Här, på Biltmores tyg?” frågade Kate.
“Kanske.”
Garraty gav tillbaka bevispåsen till Kate och gick sedan fram till ett gammalt slitet dokumentskåp i det bakre hörnet av kontoret. Han öppnade den nedersta lådan, rörde runt i innehållet ett tag och fiskade sedan fram två olika böcker. De var båda ganska stora och när han började bläddra igenom dem såg Kate att de var inventeringskataloger.
“Färgen och designen som man kan urskilja på ett ungefär ser bekanta ut", förklarade Garraty medan han gick igenom sidorna. “Om den tillverkades här så finns den i en av de här katalogerna.”
Det var en spännande tanke, men Kate visste heller inte riktigt vad det skulle betyda. Även om filten faktiskt var tillverkad hos Biltmores tyg, skulle det verkligen öppna upp så många möjligheter i fallet? Det fanns många fler frågor att ställa innan de skulle komma till en slutsats.
“Här", sa Garraty. Han vände katalogen emot dem och pekade på en av flera listade filtar på en sida ungefär tre fjärdedelar in i en av katalogerna. “Ser inte det ut som en matchning?”
Kate och DeMarco studerade sidan. Kate tittade fram och tillbaka för att försäkra sig om att hon inte inbillade sig likheter. Efter ett par sekunder svarade DeMarco åt henne.
“Tyget vi har är blekt, men det är samma tyg. Till och med det lilla vita, rutiga mönstret är likadant.”
“Det är blekt för att det är en äldre produkt", sa Garraty. Han pekade på en rad i produktbeskrivningen. “Här står det att det började tillverkas 1991 och togs ur produktion 2004", sa Kate. “Det betyder att bevismaterialet är mellan femton och trettio år gammalt.”
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.