Nordmanna-Mystik
- -
- 100%
- +
Förord
Kännedomen om våra nordiska förfäders vidskepelse i tro och sedvänjor förskrifver sig uteslutande från Eddorna och de isländska sagorna.
Dessa sagor äro visserligen nedskrifna, först sedan kristendomen blifvit införd på ön Island, nämligen i det tolfte och de närmast följande århundradena, och man kunde därför vänta, att författarne låtit på många punkter sitt egna kristna åskådningssätt insmyga sig i stället för den värkliga tankegången hos de hedniska folk, som sagorna skildra.
Men detta synes dock i mycket ringa grad hafva varit fallet.
I allmänhet böra de fornnordiska urkunderna anses såsom synnerligen säkra källor, när det gäller att undersöka våra hedniska förfäders vidskepliga föreställningar.
Det är ett ofta och lifligt debatteradt spörsmål, huru vida dessa hafva sitt ursprungliga hem här i Norden eller om de äro lånade hos andra folkslag och blott vidare utvecklade af nordboarne.
De nordiska folken foro vida omkring icke blott som vikingar utan äfven som fredliga köpmän, hvilka kommo i mycket nära beröring med andra folkslag, och många nordboar hade såsom väringar länge fast uppehåll i den tidens kulturstater.
Det kan därför icke vara det minsta tvifvel om, att många af de föreställningar, som framträda ur sagorna, alldeles icke äro ursprungligt nordiska utan äro lånade ifrån skilda håll.
Emellertid bör det noga märkas, att den fornnordiska magien är af väsentligt annat slag än den magi, som samtidigt eller senare härskade i mellersta och södra Europa och som vi svenskar känna särskildt genom Viktor Rydbergs berömda arbete »Medeltidens magi».
I denna magi, som har sina yttersta rötter i Österlandet, äro andarne – d. v. s. immateriella, öfvermänskliga eller undermänskliga väsen – de egentligen drifvande och värksamma krafterna, hvilkas hjälp trollkarlen eller trollkvinnan måste förskaffa sig genom att besvärja och betvinga de onda, dämonerna, och beveka de goda.
I motsats till detta slags magi känner den fornnordiska inga i egentlig mening immateriella andeväsen.
Till den fornnordiska föreställningskretsen höra nämligen såsom personliga icke-mänskliga väsen endast varelser af ganska substantiell natur, hvilka äta, dricka, kunna få stryk och t. o. m. bli ihjälslagna.
Den besvärjelse, som förekommer, gäller icke andar utan tingens inre väsen, hvilket behärskas af den, som känner det rätta ordet eller tecknet.
Jag vill äfven här fästa läsarens uppmärksamhet på den nära förbindelse, som finnes mellan den skandinaviska och den finska eller lappska magien. I det följande förekomma talrika bevis på, huru man betraktade finnarne såsom de största mästare i trolldom. Sålunda läto höfdingar ute på Island t. o. m. hämta ditöfver finnar för att få dem att spå sig. Ja, tron på deras synnerliga trolldomsskicklighet har bibehållit sig hos den nordiska allmogen ända ned till våra dagar.
Stoffet till föreliggande arbete har visat sig vara så rikt, att, då jag velat göra boken lämplig för allmänläsning, anförandet af alla ställen, som för specialforskaren skulle hafva varit af intresse, omöjligen kunnat ifrågakomma.
I alla händelser torde den, som i vetenskapligt syfte genomgår min framställning, finna, att den erbjuder en betydligt rikare samling fakta än den, som användts af den utmärkte forskaren Alfr. Lehmann, hvilkens klara och grundliga undersökning af ämnet – i arbetet »Overtro og troldom fra ældste tider til vore dage» – i väsentliga delar tjänat till ledning för uppställningen af det följande.
Jag har trott mig bäst tjäna läsaren genom att låta ämnet passera för hans syn såsom en följd af taflor, så troget som möjligt bildade efter originalen och endast i mån af behof försedda med förevisarens förklarande ord.
För den stora allmänheten i vår tid kan kännedomen af ifrågavarande idékretsar icke anses likgiltig eller onyttig.
Genom att göra bekantskap med våra förfäders vidskepliga föreställningar lära vi känna deras själslif från en af dess viktigaste sidor. Att de nutida skandinaverna, oaktadt kulturens framsteg under trettio eller flera generationer, ännu äga icke få beröringar med de gamles troslif: det skall den snart finna, som genomser följande serier af bilder från vår stams forntid.
Göteborg i september 1897.
A. U. Bååth.
I.
SKYDDSANDAR OCH ONDA VÄSEN
Skyddsandar
Förutom de egentliga gudarne, Åsarne, omtala de fornnordiska sagorna åtskilliga lägre andliga väsen, fylgjor och vättar.
Dessa voro skyddsandar antingen för den enskilda mannen och kvinnan eller för en hel släkt, för en landsända eller ett helt land.
Hvarje person hade sin fylgja. Denna var i grunden endast hans eller hennes själ, om hvilken man antog, att den understundom kunde uppenbara sig för andra människor i deras drömmar; och sådana drömsyner varslade alltid om kommande händelser.
Med dessa fylgjor komma vi senare att sysselsätta oss, då vi skärskåda de gamles drömmar.
Huru stark äfven tron på frändefylgjor eller släktvättar varit, framgår däraf, att de hedna fylgjorna, enligt folktron, kunde efterträdas af »kristna», något, hvaröfver de förra så ondgjordes, att de togo grundlig hämd på den svikande släkten. —
Berättelsen om den isländske ynglingen Tidrande Sido-Halls sons död visar oss både hedna och kristna frändefylgjor.
Höfdingen Sido-Hall på gården Hof och den framsynte bonden Torhall, som äfven kallades Torhall spåman, voro mycket goda vänner; och de gästade ofta hvarandra.
Hall hade en son, som hette Tidrande, en mycket vacker och förhoppningsfull ung man. Och honom älskade fadern mäst bland alla sina söner.
Tidrande var ständigt stadd på färder emellan länderna, och han var mycket omtyckt, hvart han kom, ty han var en sällsynt dugande man, anspråkslös och »blid emot hvarje barn».
En sommar bjöd Sido-Hall sin vän Torhall spåman till sig, och han tog som alltid emot honom med den största vänskap och bad honom ej fara hem igen, förrän höstgillet var hållet.
Under tiden återkom sonen Tidrande hem till Hof från en af sina utlandsfärder. Han var nu aderton år gammal, och man lofprisade mycket hans mandom.
Blott Torhall spåman teg, när roset föll som ymnigast.
Då sporde Hall honom, hvad hans tystnad betydde.
»Säg mig det», tillade han, »ty allt hvad du säger synes mig märkligt.»
»Icke sitter jag tyst», svarade han, »för det jag har någonting emot dig eller honom eller för det jag mindre än andra ser, att han är en märklig man, som därtill äger ringa tankar om sig själf. Men det kan hända, att man ej så länge just får glädjas åt honom, och varder då din sorg efter en så manlig son tillräckligt tung, fastän icke alla prisat för dig hans förtjänster.»
Då det led mot sommarens slut, visade Torhall spåman sig sorgsen; och när hans värd sporde honom, hvad som var på färde, svarade han:
»Jag tänker icke godt om det höstgille, du snart ärnar hålla, ty det faller mig in, att en spåman då varder dräpt.»
»Den saken kan jag klara», invände Hall leende; »jag äger en tioårig oxe, som jag kallar Spåmannen, enär han är klokare än de allra flesta nöt. Den ärnar jag just slakta till höstgillet, för hvilket du ej behöfver ängslas, ty jag tänker, att det, likt mina andra gästabud, skall lända dig och mina öfriga vänner till heder.»
»Jag varnar dig för detta gille», återtog Torhall spåman, »ej därför, att jag är rädd om mitt eget lif. Nej, ännu större och underligare tidender förestå, dem jag ej denna gång vill yppa.»
»Då skall häller icke gästabudet göras om intet», förklarade han.
»Jag har intet mera att invända», slöt Torhall, »ty det, som är förut bestämdt, skall tima.»
Höstgillet hölls den fjortonde dagen i oktober månad, men endast få gäster infunno sig, ty vädret var hvasst och farligt att färdas i.
När man om aftonen satt sig till bords, sade Torhall spåman:
»Nu vill jag bedja eder alla härinne, att I följen detta mitt råd: ingen enda träde i stundande natt utom dörren! Ty eljes kan mycket ondt följa; och hvad varsel här än kan komma att visa sig, gifve ingen akt därpå!»
Värden Sido-Hall bad alla därinne lystra den talandes ord, »ty de pläga gömma sanning», sade han, »och är det bäst att icke utsätta sig för farlighet, när man därtill icke är tvungen.»
Sonen Tidrande gick omkring och såg till gästerna, stilla och anspråkslös. Då de bröto upp till hvila, anvisade han enhvar hans sängrum.
Själf satte han sig på bänken närmast dörren.
Då de flästa gästerna insomnat, bad någon där utanför, att man måtte öppna dörren; men ingen låtsade, som om han hörde det.
Trenne gånger framsades samma bön.
Då sprang Tidrande upp och utbrast:
»Det är stor skam, att I härinne låtsen, som om I sofven. Nya gäster torde hafva kommit.»
Han tog sitt svärd och gick ut. Ingen människa syntes till. Men när han trädt fram till en vedstapel, som stod där utanför husen, hörde han hästtraf dåna norrifrån.
Och han såg nio kvinnor komma ridande, alla i svarta kläder och med svängda svärd i sina händer.
Äfven söderifrån hörde han hästtraf närma sig.
Och snart såg han nio andra kvinnor komma, alla i ljusa kläder och på hvita hästar.
Då ville Tidrande springa in och berätta för gästerna dessa syner. Men de svartklädda kvinnorna hunno på sina springare upp honom, och de kastade sig öfver honom. Han värjde sig tappert.
En lång stund därefter vaknade Sido-Hall och frågade, om Tidrande ännu var uppe; men intet svar kom.
Torhall spåman inföll blott, att den frågan nog var för sent väckt.
Man gick ut; det var frostväder och månsken. Tidrande såg man ligga sårad på marken.
Han blef inburen, och han förtalde allt, som det skett.
Nästa morgon dog han i gryningen och blef lagd i hög på hedniskt sätt.
Sedan lät Sido-Hall spörja rundt om i bygderna efter, hvad folk man sett färdas ute den natten, men ingen hade något besked att lämna, och ingen kunde häller tänka sig, att Tidrande haft ovänner.
Då frågade Hall sin vän spåmannen, huru det hängde samman med denna underliga händelse; och han svarade:
»Det vet jag icke; men jag gissar, att dessa kvinnor ej varit annat än era frändefylgjor. Mig anar äfven, att här varder trosskifte i landet, och att hit kommer en bättre tro. Dessa eder släkts diser, de svarta, som följt den gamla tron, torde hafva vetat af det stundande skiftet och att I, fränder, kommen att öfvergifva dem. De hafva icke varit tillfreds med att dessförinnan lämna eder helt och hållet obeskattade, och för den skull hafva de tagit den ädle Tidrande ifrån eder. De bättre diserna, de hvita, hafva däremot velat hjälpa honom, men de hafva ej förmått det. Nu skolen I, fränder, dock sluta eder till dessa ljusa diser, som hafva den nya okända tron!»
Och Tidrandes död gick hans fader så djupt till sinnes, att denne ej längre trifdes på sin gård Hof utan flyttade därifrån. —
Äljes var det naturligtvis frändefylgjans uppgift att skydda släkten och dess enskilda medlemmar.
Då höfdingen Torsten Ingemundsson skaffat trollkvinnan Groa bostad nära sin egen gård, fick han af sin hustru höra ständiga förebråelser, för det han var förälskad i denna Groa, hvilken genom trolldom frammanat hans kärlek.
Så köpte trollpackan god malt och redde till ett stort gästabud, hvartill äfven höfdingen Torsten blef inbjuden; och han lofvade komma.
Men tre nätter förr än han skulle rida hemifrån, drömde han, att den kvinna, som dittills följt honom och hans fränder, kom till honom och bönföll, att han icke måtte fara till Groas gästabud. Då han invände, att löftet redan var gifvet, sade hon:
»Detta synes mig dock oförståndigt – gör du den färden, så bekommer den dig illa!»
Äfven de två andra nätterna infann hon sig, och samma varning uttalade hon. Och hon tog på hans ögon, att han måtte se klarare.
Då beslöt han att stanna hemma.
Den afton, då trollkvinnan Groas gästabud hölls, såg Torstens fårherde henne efter solens nedgång komma ut ur sin gård, och hon gick »emot solens lopp», rundt omkring gården; och han hörde henne säga:
»Mödosamt månde det varda att stå emot Ingemundssönernas lycka.»
Hon såg upp emot fjället, svängde en duk, hvari hon knutit mycket guld, som var hennes eget, och hon talade åter:
»Gånge det nu så, som förut bestämdt är!»
Sedan gick hon in och stängde dörren efter sig.
Då kom ett jordskred från fjället öfver Groas gård, så att alla de gäster, som voro därinne, omkommo tillsammans med henne själf.
Men höfdingen Torsten var frälst genom sin frändefylgja. —
Flera exempel på dessa skyddsandar skola vi på tal om drömmarne lämna.
Om vättar eller fylgjor antog man, att de kunde skrämmas bort af stort hufvud med öppen mun; och det betraktades naturligtvis såsom en svår olycka, om ett lands skyddsandar sålunda blefvo undanskrämda.
På Islands första Alting, som hölls år 928, blef det därför faststäldt i lag, att »ingen måtte, när han seglade fram emot landet, hafva på förstammen af sitt skepp någon bild med uppspärrad mun eller gapande hufvud; bar skeppet en sådan bild, så skulle den dessförinnan borttagas».
Den största förolämpning, det bittraste hån, man kunde bjuda en man på, var för den skull att resa nidstång emot honom, d. v. s. att på en stång sätta ett hästhufvud med uppspärradt gap vändt emot hans gård.
Därmed önskade man, att husets skyddsandar måtte med skräck fly från honom och hans härd och lämna honom åt hans öde.
Var motståndaren en konung, så vändes hästhufvudet från någon hög punkt in emot landet.
Det var hela landets vättar, förbannelsen då gällde.
Huru man betedde sig vid uppresandet af nidstången, omtalas i flera sagor. Utförligast skildras handlingen, då den berömde isländske vikingen och skalden Egil Skalle-Grimsson reste nidstång emot sina båda stora ovänner: Norges konung Erik blodyx och hans drottning Gunnhild.
»Han steg i land på ön Hördla vid Norges kust, tog i sin hand en hasselstång och gick ut på en bergsudde, som vette in mot land. Här tog han ett hästhufvud och satte det upp på stången. Sedan talade han på öfligt vis:
»Här reser jag nidstång, och vänder jag detta nid emot Erik konung och Gunnhild drottning.»
Han vred hästhufvudet in mot land.
»Detta nid», utropade han, »vänder jag mot de landvättar, som här i landet bo, på det de alla må fara villande vägar och ingen utaf dem få eller finna varaktig stad, förrän de drifvit ur landet Erik konung och Gunnhild.»
Han sköt stången ned i en bärgskrefva och lät den stå där. Hästhufvudet satt kvar, vridet in emot land, och han ristade runor på stången, de där sade alla dessa nidord.»
Af alla berättelser om resandet af nidstång erfar man, att nordboarne hade en fast tro på, att en sådan förbannelse som den, Egil uttalade, värkligen skulle gå i fullbordan, ifall rätten vore på den nidandes sida.
Vore den icke det, så komme nidet att falla tillbaka på honom själf. Han skulle då öfvergifvas af sina egna skyddsandar.
Troll och jättar
Af onda väsen, s. k. »ovättar», funnos olika slag.
Men de synas icke hafva blifvit uppfattade såsom dämoner eller onda andar, som uppsöka människorna för att tillfoga dem olyckor. De synas icke en gång hafva varit värkliga andar.
De kunna nämligen öfvervinnas i kamp och dräpas af människor. Detta gäller om hvarje slag af ovättar, om jättar, troll och gengångare.
De egentliga jättarnes kamp med gudarne är väl bekant från de gamla Eddorna. I själfva sagorna framträda de nästan aldrig. Blott om några få märkliga sägenhjältar, såsom t. ex. Starkotter, säges det, att de äro af jättesläkt. Men om de också äro större och starkare än vanliga människor, så tillhöra de dock alltid de dödliga. Mången af dem stupar för svärdet.
Dessa troll eller jättar och resar, såsom de äfven kallas, bo dels för sig själfva i ett eget land »österut», »i österväg» högt uppe i Norden, där de lefva i ro utan att blanda sig med människorna, dels i de nordiska ländernas klippor och bärg, hvarifrån de företaga sina utflykter i bygderna.
Ofta lämna sagorna bevis på, huru trollen uppfattades vara af fullkomligt materiell natur. Sålunda skildras det t. ex. mycket noggrannt, huru isländingen Grette under sin kamp med ett troll ristade upp dess mage, så att inälfvorna flöto ned i den förbirinnande forsen, hvarför den man, som satt ett stycke därifrån vid stranden och väntade på honom, trodde, att det var han, Grette, som var död.
Till trollen må äfven dvärgarne räknas, om ock dessa i allmänhet tänktes vara mera godsinta.
_______________________________Vi skola nu först följa de gamle nordboarne på deras fantastiska färder till trollens eller jättarnes och resarnes näjder i höga Norden »österut», se på nära håll dessas egendomliga gestalter och det vilda lif, de lefva.
Det Jotunhem, Jättehem, som i sagorna ofta nämnes, tänkte man sig beläget på de stora slätterna omkring Hvita hafvet och i synnerhet i trakten omkring Dvina.
Vi återgifva trenne berättelser, som alla skildra, huru nordmän begifvit sig till trollens riken och återvändt därifrån välbärgade, tack vare den hjälp, de haft af sin konungs lycka eller af trolldom eller af egen mandom eller helt enkelt af ödets på förhand gjorda bestämmelse om deras lifslängd.
Ett synnerligen både mänskligt och människovänligt väsen möter oss i de båda första berättelserna, nämligen resarnes konung, den fräjdade Gudmund på Gläsesvallarne.
I den första få vi därtill en liten inblick i de finska trollens lif: äfvenså få vi göra bekantskap med en jämtländsk dvärg, som gifver berättelsens hjälte förtrollade gåfvor.
_______________________________Vi lyssna nu till
Sagan om Torsten den hushöge
I Gölardalen i Norge bodde en man, som hette Torsten. Han var modig, och han var hänsynslös mot en hvar, med hvilken han kom i beröring; och så reslig var han, att hans like ej fanns i landet, och knappast fanns det en dörr, hvarigenom han bekvämt kunde komma.
Också kallades han den hushöge, ty han tycktes i höjd öfvergå de flesta hus.
Han var Olof Tryggvasons hirdman och hölls af honom högt i ära. Ideligen använde konungen honom till de färder, som andra drogo sig för; och ej sällan var han för konungens räkning ute på handelsresor.
En gång låg Torsten hushöge med sitt skepp utanför Balagårdssida1.
Som det ej var segelvind, gick han en morgon upp i land; och när solen stod högt i sydost, kom han till en öppen plats i en skog, där en fager kulle höjde sig. Därå satt en skallig gosse.
»Moder min», ropade han, »räck mig hitut min krumstaf och mina vantar, ty jag vill ut på ridt – det är nu fäst där nere i underjorden.»
Då susade en krumstaf ut ur högen, som om den varit en eldsvans. Han satte sig gränsle på stafven, drog på sig vantarne och red åstad, såsom barn pläga.
Därefter gick Torsten fram till högen och sade samma ord som pilten. Strax kastades ut både en staf och ett par vantar, och den frågan hördes:
»Hvem tager emot dessa?
»Bjalve, din son», svarade Torsten.
Sedan satte han sig gränsle på denna staf och red efter pilten, där denne galopperade fram.
Snart kommo de till en bred ström, hvari de störtade sig, och det var, som om de fore igenom rök. Till sist klarnade det för deras ögon, och de sågo strömmen glittra nedför klipphällar.
Framför sig såg Torsten en vidsträckt bygd och en stor borg. Dithän styrde de sin ridt, och de trädde in i en hall, som var besatt med folk.
Man satt till bords därinne, och blott af silfverkärl blef där drucket. Äljes glimmade allt som guld, och man drack endast vin.
Torsten märkte, att ingen förmådde se dem. Hans följeslagare sprang fram och åter längs borden och tog i en säck upp allt, som föll ned ifrån de ätande.
I högsätet sutto en konung och en drottning, och alla rundt omkring dem voro glada.
Om en stund såg Torsten en man träda in och hälsa konungen. Han sade sig vara sänd till honom från Indialand, från det fjäll där, som heter Lukanus, och från den underjordiske jarl, som där härskade.
Han bragte konungen en guldring, hvars like denne sade sig ej hafva skådat. Ringen bars kring i salen och betraktades, och alla rosade den.
Torsten såg där äfven en annan dyrbarhet, som han fann mycket värd att äga; det var den duk, som låg på konungens bord.
Den var smyckad med guldränder, och tolf de yppersta ädelstenar strålade därpå.
Då föll det Torsten in, att han nog kunde sätta sin lit till den lycka, som följde hans konung, Olof Tryggvason.
Och när han såg, att hallens herre ärnade draga den kostbara ringen på sin arm, sprang han fram och tog den ifrån honom, medan han med den andra handen ryckte till sig duken, så att all maten rullade i golfvet.
Därefter rusade han på dörren, men sin krumstaf glömde han kvar därinne.
Nu vardt ett rasande tumult. Männen hastade ut och satte efter Torsten. När han såg, att de kunde hinna upp honom, sade han:
»Om du är så god, konung Olof, som min förtröstan till dig är stor, så stå mig bi.»
Så rask blef han då i loppet, att de ej hunno upp honom, förr än han var nära den ström, hvarur han nyss kommit. Där stannade han, och sedan de slagit ring omkring honom, värjde han sig tappert, och han fällde till jorden en otalig mängd troll. Då kom hans kamrat fram till stället och återgaf honom den kvarglömda stafven; hvarpå de båda döko ned i strömmen och kommo tillbaka till samma kulle, hvarom vi förut talat.
Solen stod då i väster.
Pilten, kastade genom en glugg in sin staf i kullen och därefter den säck, som han fyllt med föda från trollens hall. Och Torsten lämnade äfven sin staf ifrån sig.
Därefter lopp den skallige gossen in i högen; men Torsten stannade utanför vid gluggöppningen.
Därinne såg han två kvinnor. Den ena väfde gudväf; den andra vaggade ett barn.
»Hvarför dröjer han, Bjalve, broder din?» frågade denna.
»Icke har han varit min följeslagare i dag», svarade pilten.
»Hvem har då farit på den andra krumstafven?»
»Det har Torsten den hushöge,» återtog han, »konung Olofs hirdman. Han bragte oss i stor vånda, ty nere i underjorden ryckte han till sig sådant, hvars make ej finnes i Norges land, och nära var, att vi fått vår bane. De jagade honom ända till uppstigningsplatsen; där gaf jag honom tillbaka hans kvarlämnade staf, och förvisso är han en tapper man, ty jag kunde ej räkna alla dem, han slog ihjäl.»
Och så stängdes högen.
Torsten gick tillbaka till sina män, och de seglade genast till Norge. Här fann han konung Olof österut i Viken och framlämnade till honom de tagna klenoderna; hvarefter han berättade allt om sin färd, hvilken man fann mycket märklig.
Nästa vår gjorde Torsten åter sitt skepp segelfärdigt. Det var en snäcka med tjugofyra mans besättning. Han styrde ut i Östersjön och när han kom till Jämtland, lade han till i en hamn där och gick upp i land för att förströ sig.
Han kom till en öppen plats i en skog: där såg han en ansenlig sten, invid hvilken stod en förunderligt ful dvärg.
Denne utstötte de gräsligaste tjut. Hans mun var vriden ända upp till örat, och näsan låg ned öfver munnen.
»Hvarför låter du så där fånigt?» frågade Torsten.
»Förvåna dig icke, du gode man», svarade dvärgen; »ser du ej den stora örnen, som flyger där? Han hafver tagit min son; förvisst tror jag, att denna olycka är sänd af Oden, och jag rämnar af sorg, om jag mister mitt barn.»
Då sköt Torsten efter örnen, och skottet tog under dess vingar. Den stöp död ned, och han grep i luften det fallande dvärgbarnet och bar det fram till dess fader.
Denne blef innerligt glad och sade: »Dig hafver jag nu att belöna för det du skänkt mig både son och lif. Välj här, hvad dig lyster af silfver och guld!»
»Sörj först för din son,» sade Torsten; »jag är icke van att taga emot betalning, för det jag brukar mina krafter.»
»Icke desto mindre är jag dock skyldig att löna dig», återtog dvärgen; »visserligen torde min skjorta af fårull ej synas dig vara mycket värd, men aldrig skall du förtröttas i simning, så länge du bär den närmast kroppen.»
Torsten klädde sig i skjortan, som genast passade honom godt, fastän den till och med synts honom väl liten till dvärgen.
Denne tog äfven af sitt finger en silfverring, räckte den åt Torsten och bad honom förvara den väl: aldrig skulle penningar fattas honom, medan han ägde den ringen.