Nordmanna-Mystik

Sagan om Helge Toresson

En sommar var den norske härsesonen Helge Toresson tillsammans med sin broder Torsten Hadd på en handelsfärd norrut i Finnmarken, där de sålde smör och fläsk åt finnarne.

Färden gick förträffligt, och när sommarn närmade sig sitt slut, vände de hemåt och kommo så en dag med sina skepp till det näs, som hette Vimund och där det fanns god skog.

Här gingo de i land och togo en del masurträ.

Helge kom då att vandra något längre in i skogen än de andra. Med ens föll ett stort mörker öfver näjden, så att han ej kunde finna vägen till sina skepp, och han varsnade tolf kvinnor, som kommo ridande fram ur skogen.

Alla sutto de på röda hästar och buro röda dräkter, och deras betsel och sadlar glimmade som af guld.

En af dem var öfverlägsen i fägring, och hon, den ståtligaste, betjänades af de andra.

De stego af hästarne och läto dem beta i gräset. Sedan slogo de upp ett vackert tält. Det var prydt med strimmor af skiftande färg, och guld var inväfdt däri. De snidade hufvud, som sköto upp däröfver, voro förgyllda; äfven stången, som reste sig i dess midt, sken af guld och bar en diger guldknapp.

När kvinnorna rest upp tältet, satte de fram bord därinne, och hvarjehanda förtäring vankades. Till sist tvådde de sina händer, och både vattenkannan och fatet voro af glänsande silfver.

Helge Toresson stod där strax invid och betraktade alltsamman.

Då vände sig den ståtligaste kvinnan till honom och sade:

»Kom hit, Helge, och få dig dryck och mat här hos oss.»

Han gick då till dem och fann, att drycken var fin, maten likaså, och kärlen voro vackra.

Då borden blifvit borttagna, redde man till hvilolägren, som voro mycket praktfullare än människors sängar.

Den fagra kvinnan sporde då Helge, om han ville hvila ensam eller bredvid henne; han frågade, hvad hon hette.

»Jag heter Ingeborg», svarade hon, »och är dotter af konung Gudmund å Gläsesvallarne.»

»Då vill jag ligga när dig», sade han.

I tre nätter voro de tillsammans. När de efter den sista stego upp och klädde sig, blef det skinande klart väder, och Ingeborg yttrade:

»Nu skola vi skiljas. Här får du två skrin; det ena är fullt af silfver, det andra af guld. Dem vill jag gifva dig, men nämn för ingen människa, hvarifrån de stamma.»

Kvinnorna redo bort samma väg, de kommit, och Helge vände åter till sitt skepp. Hans följeslagare hälsade honom med glädje och frågade, hvar han dvalts så länge, men han ville icke säga dem det.

Mycket gods hade de sedan med sig hem, och ifrigt sporde man Helge, hvarifrån allt det silfver och guld kommit, som han hade i skrinen. Men han ville icke säga det.

Så led tiden fram till jul.

En natt blef det ett underligt svårt väder; och brodern Torsten sade till Helge:

»Vi skola stå upp och se om vårt skepp.»

De gjorde så och funno skeppet fast vid sitt ankartåg.

Det låg där lugnt med sina drakhufvud på fram- och bakstam och med sidorna målade fagert ofvan sjö. Till denna dess utstyrsel hade Helge användt en del af de skatter, han fått af konung Gudmunds dotter, men det öfriga hade han låst ned i den ena drakens hals.

Då fingo de med ens höra ett väldigt dån, och två män susade fram på frustande hästar och togo Helge bort med sig. Men brodern Torsten kunde icke se, hvart han tog vägen.

Strax därefter stillnade vädret.

Torsten gick hem till fadren och förtalde honom denna stora, underbara händelse. Och genast begaf han, Tore, sig till konung Olof och bad honom göra sig underkunnig om, hvar sonen hamnat.

Konungen lofvade att göra sitt bästa, fastän det tycktes honom ovisst, om han kunde blifva ung Helge till någon hjälp.

Det led fram till jul nästa år; och konung Olof uppehöll sig denna vinter på Alrekstad. Så hände det sig åttonde dag jul om kvällen, att tre främmande män stego in i hans hall. De trädde fram till honom, där han satt vid bordet, hälsade honom höfligt och fingo en vänlig hälsning tillbaka.

Det var Helge, som kommit, men hans två följeslagare kände man ej.

Konung Olof sporde dem efter deras namn, och båda sade sig heta Grim.

»Vi äro sända hit till eder», sade de, »af konung Gudmund på Gläsesvallarne. Han skickar eder sin hälsning och därtill tvänne horn.»

Konungen tog emot hornen, som voro ett par ypperliga, guldbeslagna klenoder.

»Konung Gudmund», fortsatte de båda följeslagarne, »ber eder, herre, att I måtten vara hans vän, och fäster han sig mera vid eder mening än vid alla andra konungars.»

Härpå svarade konung Olof intet, utan lät han blott visa dem bort till deras platser. Sedan lät han fylla de mottagna hornen med god dryck, och han lät biskopen signa den.

Hornen buros bort till de båda sändemännen, på det att de först måtte dricka ur dem; men strax märkte de, att biskopen läst öfver drycken.

De reste sig upp, och stort blef stojet i hallen.

Drycken stöpte de ur hornen ned på golfvet; ljusen släcktes, och ett hiskligt brak hördes.

Då bad konungen Gud se i nåd till dem alla därinne, och han befallte sina män att stå upp och häjda allt detta oväsen.

Så tändes ljusen igen, och Helge och hans båda följeslagare voro försvunna; men man såg tre män ligga dräpta på golfvet och bredvid dem de båda hornen.

»Ett stort under hafver timat», sade konungen, »och bäst vore, att dylika blefve sällsynta. Konung Gudmund är mycket trollkunnig. Den man, som kommit i hans våld, hafver råkat illa ut, och ovisst är, om något kan göras för honom.»

Därefter lät konungen hornen tagas i förvar. Man drack ur dem och befann sig väl däraf.

Den bärgsklyfta ofvanom Alrekstad, hvarigenom konung Gudmunds män foro sin kos med Helge, blef kallad Grimsklyftan, och det är ej rådligt för någon att draga där fram.

Året gick, och åter kom en åttonde dag jul.

Då konungen var med sin hird i kyrkan och där åhörde mässan, trädde med ens tre män fram till kyrkdörren, de två ropade in:

»Här bringa vi dig Helge, konung, och den stund vet ingen, när du sedan släpper honom ifrån dig!»

Därpå försvunno de; och den tredje mannen stod ensam kvar.

Strax kände man igen Helge, och man blef varse, att han var blind.

Konung Olof sporde honom, huru allt hängde tillsammans, hvar han vistats denna långa tid.

Och han berättade först, hur han fann kvinnorna i skogen, och sedan, hur de bägge Grimarne frammanat ovädret för honom och hans broder, när dessa tänkte bärga skeppet, och hur de därefter tagit honom med sig hän till konung Gudmund på Gläsesvallarne samt sålunda bragt honom åter till dottern Ingeborg.

»Hur trifdes du hos Gudmund?» frågade konungen vidare.

»Förträffligt», svarade han; »ingenstädes har jag funnit mig bättre.»

Konung Olof sporde sedan om Gudmunds lefverne och hans sätt att skicka sig samt huru stort följe han hade.

Helge berömde kung Gudmund mycket och tillade, att hans män voro så många, att han ej förmått räkna dem.

»Hvi foren I, alla tre, så hastigt ifrån oss förra vintern?» frågade Olof.

»För era böners skull till Gud släppte Gudmund mig ifrån sig, och han sände de båda Grimarne med mig till eder, på det att I måtten få veta, hvad det blifvit af mig. Men därför jagade vi den gången så hastigt bort ifrån eder, att det var emot Grimarnes natur att dricka den dryck, I låtit signa. De blefvo rasande, enär de sågo sig öfvervunna, och sedan dräpte de era män. Eder visade konung Gudmund i allt fall sin aktning, då han sände eder hornen, och var det hans tanke, att I därefter ej skulle så ifrigt fråga efter mig.»

»Hvarför har du nu åter lämnat kung Gudmunds hof?»

»Därtill är hans dotter Ingeborg skuld; hon kunde icke hvila när mig utan anfäktelser, när jag hvarje natt låg vaken. Och mäst därför drog jag mina färde. Dessutom ville kung Gudmund ej trotsa eder längre, herre, när han fick spörja, huru gärna I villen hafva mig hit. Men om kung Gudmunds egen höghet och om allt hans storslagna väsen kan jag icke i få ord yttra mig – lika litet som om hans stora följe.»

»Hvi är du blind?» frågade konungen.

»Jo», svarade han, »vid mitt afsked ref Ingeborg ut mina båda ögon, förklarande, att Norges kvinnor ej längre skulle af mig hafva någon glädje.»

Därefter sändes bud efter Helges fader, och denne tackade konungen mycket, för det sonen återkommit ur trollens händer.

Helge stannade hos konung Olof, hvilken sedan äfven hade med sig hornen Grim i slaget vid Svoldern.

Äfven de försvunno – liksom Hvitingarne – från skeppet Ormen långe, när konungen sprang öfver bord; och har ingen sett dem sedan.

I berättelsen om

Orvar Odds sagolika färder till Finnmarken och till det mystiska, redan omnämda Resaland

få vi bevittna mycken trolldom.

Vi få se det senare landets innebyggare, dess resar eller troll hålla rådplägning utomhus eller sitta ikring sin eld hemma i klippboningen.

Om deras utseende få vi här äfven ett rätt godt besked. —

När den välbekante norske kämpen Orvar Odd stod i begrepp att lämna sin fädernegård å ön Hrafnista för att tillsammans med sin broder Gudmund draga upp till Finnmarken och därifrån vidare ut på äfventyr, vände sig deras fader Grim till Odd och sade:

»Här ser du tre klenoder, frände, som jag vill gifva dig. Det är tre pilar. De bära namn och heta Flög, Rämsa och Fifva. Jag tog dem en gång från finnekonungen Guse. Af sig själfva flyga de tillbaka till strängen, och allt, som de sändas emot, träffa de.»

Odd tog emot Gusepilarne och granskade dem. Han fann dem förträffliga, ty spetsarne voro fästa till skaften med gyllene band.

»Många goda gåfvor har jag mottagit», sade han, »men inga, som synts mig jämgoda med dessa. Haf stor tack, fader!»

Då bröderna kommo norr ut till Finnmarken, funno de uppe i land en mängd jordhyddor; och dit begaf sig Gudmund en morgon med sitt folk.

De sprungo in i hyddorna och rånade kvinnorna, ty männen voro borta.

Kvinnorna blefvo utom sig af förskräckelse och ropade vildt.

När Gudmund och hans män om kvällen kommo tillbaka till skeppen, frågade Odd:

»Hafven I varit i land i dag, Gudmund?»

»Ja», svarade denne, »och där tycktes mig vara mycket nöjsamt. I morgon skall du göra oss följe dit.»

»Nej, det vill jag icke», svarade Odd, »ty ingen heder vinnes af att råna kvinnor, och skola de nog vedergälla eder det omak, I dem gjort. Strax i morgon vill jag fara härifrån.»

Efter en längre äfventyrlig färd till Bjarmaland2, kommo de tillbaks till Finnmarken och lade till vid samma plats, där de nyss varit.

Som de lågo där om natten, fingo de höra ett väldigt brak, och som de ordade om, hvad detta månde betyda, kom en ny och vida värre skräll, och så snart denna tystnat, kom en tredje, som var ännu våldsammare.

»Hvad tror du, broder Odd», sporde Gudmund, »att detta kommer sig af?»

»Jag har hört sägas», svarade han, »att när två väder samtidigt gå i luften och susa emot hvarandra, uppstå häftiga skrällar. Nu måste vi rusta oss, som om svår storm vore att vänta. Det är finnarne, som rifva sådan väderlek upp åt eder, för det I plundraden dem.»

Sedan gjorde de sig, enligt Odds föreskrifter, så segeldugliga som möjligt.

De drogo upp sina ankare, och nästan i samma ögonblick bröt ovädret löst.

Det var så kraftigt, att det genast dref dem bort från land, och det var dem icke möjligt att använda roder. De kunde ej annat än länsa undan, och alla, som kunde komma till, öste.

Så voro de i tjugo dygn oafbrutet i drift.

Till sist kallade Odd på sin broder Gudmund och bad honom kasta allt det byte, de rånat från finnarne, öfver bord, »ty förr sluta vi icke vårt kringtumlande», sade han.

»Men hvad gagn skola de hafva af allt det, jag kastar öfver bord?», invände Gudmund.

»Låt du dem sjelfva sörja för det!» sade Odd.

De togo då fram allt det byte, de tagit från finnarnes kvinnor, och vrok det i hafvet, men så snart alla sakerna kommit öfver bord, drefvo de först framåt längs den ena skeppssidan och sedan tillbaka längs den andra, tills de alla samlats till ett enda bylte.

Därpå flög detta med rasande fart rakt emot ovädret och försvann ur deras åsyn.

Samma dag detta skedde, skingrade sig dimman och sjön stillnade, och en kort stund härefter fingo de land i sikte.

Alla undrade de, hvad detta kunde vara för land.

»Min tro är», sade Odd, »att vi kommit långt norrut, och efter allt hvad jag hört af kunskapsrika män, håller jag för sannolikt, att detta månde vara resarnes land. Men som vårt folk nu är svårt medtaget, återstår för oss intet annat än att här söka hamn och hvila, hur det sedan än månde gå.»

De närmade sig, och landet, som sträckte sig fram emot dem, syntes dem vara ett näs eller en stor ö.

Där fanns en god hamn, hvari de förtöjde skeppen; och ofvanom den utbredde sig en stor skog.

Sedan de slagit upp sina tält på däck, befallte Odd, att man skulle ro längs land och utspäja trakten.

Och snart kommo männen tillbaka med den upplysningen, att man kommit till en ansenlig ö, som var obebyggd men bjöd på mycken härlighet. I skogarne funnos djur i mängd, och vid stranden varsnades hval, fågel och en stor hop säl. Och det var fastland midt emot.

Odd bad sina män vara varsamma om sig.

»Hvar natt skola tolf man hålla vakt här på ön; med fiske och jakt skola vi lifnära oss, och vi skola hålla oss så karska vi kunna.»

Och detta gjorde de.

En dag, när de vandrade in i skogen ofvanför hamnplatsen, fingo de se en reslig björn. Odd sköt på honom och träffade honom: hvarpå han draps.

Sedan lät Odd uppstoppa huden, och djuret stöddes med spjälar, så att det sträckte fram nosen och stod säkert baktill. Därpå lät han ställa björnen på en klippa, som vätte inåt fastlandet, så att den blickade ditåt.

En flat sten, hvarå eld kunde tändas, lades i dess uppspärrade mun.

Så uppehöllo Odd och hans följeslagare sig där i någon tid, och esomoftast sågo de gestalter röra sig däruppe på fastlandet.

Många voro de ej, men så storvuxna voro de, att man förstod, att det var resar.

Sent en afton såg man, att de samlats på ett näs å andra sidan sundet.

Då steg Odd jämte en af sina män ned i en båt och rodde tyst fram, tills de kommit in under näset. Där höllo de inne årorna och lyssnade.

Däruppe vrålade en rese med grof röst:

»I veten, att några skäggbarn lagt till vid vår ö och att de där fälla våra djur och göra annan fångst. Nu har jag stämt eder hit för att vi må besluta deras död. Enär jag numera, såsom I veten, har ofrid med min broder Bjalve, så kan jag blott egna ringa uppmärksamhet åt en sak sådan som denna. Här sen I en gullring! Den vill jag gifva den, som rödjer dessa skäggbarn ur vägen.»

Då såg Odd där nere ifrån båten, huru en kvinna reste sig uppe i församlingen, ifall man nu kunde kalla henne en kvinna. Hon talade:

»Skyldiga äro vi, Bade, resars konung, att uträtta detta ditt ärende, allra hälst som du bjuder oss en sådan lön. Denna färd skall jag fara, om du vill.»

»Då är allt godt och väl», förklarade konungen, »ty du kommer att sköta dig förträffligt – men sen I icke, att där sitta två skäggbarn nere i en båt under bärget och lyssna till vårt samtal? Nu skall jag gifva dem en sändning.»

I samma stund såg Odd en sten komma flygande rakt emot dem; och de svängde båten som snabbast undan. Strax därefter kom en ny sten och så åter en, som var så stor, att de häpnade och vattnet rök häftigt rundt omkring dem.

Skyndsamt vände de om till ön, och om en stund sågo de kvinnan vada fram genom sundet. Hon var väldig till växten och klädd i skinnkjortel. Ohygglig var hon att se, och aldrig hade de skådat ett sådant lefvande väsen förr. I handen hade hon en stor järnstaf.

Då gick Odd till bärget, där den uppstoppade björnen stod; han tände upp eld i dess gapande mun och afsköt sedan en pil rakt igenom djuret och hän emot trollkvinnan.

Denna hörde hvinet, såg pilen och tog emot den med flata handen; det lät, som om den flugit i en sten.

»Mera torde det tarfvas», utropade hon, i det hon stirrade upp till det skjutande odjuret på klippan.

Då tog Odd en af de förtrollade Gusepilarne och afsköt denna på samma sätt. Kvinnan motade äfven den med handen, men den flög rätt därigenom, in i hennes ena öga och ut i nacken och sedan tillbaka till odds bågsträng.

»Det här var förtretligt», sade hon, »men fram skall jag icke desto mindre».

Och Odd sköt af en ny Gusepil, som gjorde samma färd som den förra.

»Nu måste jag vända om», sade käringen; »det hade jag bort göra förr!»

Hon skyndade tillbaka, blind på båda ögonen.

»Nu lyster det mig veta», utbrast Odd, »hvar denna grufliga käring hafver hemma; låtom oss ro efter henne fram till land igen».

Då Odd och hans följeslagare nått fastlandet, sågo de den stora kvinnan styra sina steg upp bland fjällen.

De följde henne raskt; och snart klättrade de med kraft upp bland klippafsatserna.

Till sist fingo de se en stor eld brinna inne i en klipphåla, och öfver den sågo de en kittel hänga.

Elden upplyste hela hålan, men utanför var det mörkt.

Troll sutto i mängd å bänkarne längs hålans väggar; och en man, som sannerligen icke var liten, satt i högsätet med en käring vid sin sida. Det var en mångklok jätte. Och aldrig hade de sett sådana väsen förr.

Allt på honom var svart utom ögon och tänder, som voro hvita. Hans näsa var ansenlig och så krokig, att den böjde sig helt nedom munnen. Läpparne voro såsom torfremsor, skurna med skära; den nedre hängde ner på bröstet och den öfre rullade sig samman in under näsan. Hans hår var stort som barderna i Grönlandshvalens käft, och det höljde helt och hållet hans bröst; och ögonen liknade två skogstjärnar.

Käringen, hans gemål, liknade honom så, som ett bär liknar det andra.

Jätten tog till orda:

»Hvar är Hårdskalle, vår tjänstekarl? Hvi sättes icke maten fram till oss?»

»Jo, nu är jag här», svarade han; »och jag hafver bistra nyheter att förkunna. Gneip, dottern din, har kommit hem, blind på båda ögonen; hon är skjuten med två pilar».

»Det där hade hon kunnat vänta sig», sade den mångkloke jätten, »ty hon ville göra det omöjliga; hon ville gifva Odd bane, honom, som ödet tillärnat en ålder, högre än andra människors. Jag vet äfven, att finnar sändt hit de människobarnen i akt, att vi skulle förgöra dem, men alldenstund vi icke rå med sådant, vill jag gifva dem vind att segla härifrån med – ej sämre än den, hvarmed finnarne drefvo dem hit till oss. Men enär Odd skjutit dotter min med Gusepilarne, gifver jag honom namnet Orvar Odd3.»

»Ja, gif du oss vind, du allra uslaste karl!» ropade Odd därutifrån och tog en af Gusepilarne och sände in den.

Jätten hörde hvinet och gjorde sig genast hård, men pilen flög dock in i hans öga och for därifrån in under käringens ena arm och sedan ut under den andra.

Hon spratt rasande upp härvid, for rakt på munskänken och slet honom i håret; hvarpå alla trollen rusade upp från bänkraderna och klappade om hvarandra.

Detta kunde man kalla ett sant trollkrakel.

Odd återvände sedan med sin följeslagare till kamraterna.

»Vind är oss lofvad härifrån», sade Odd, »och det är mig sagdt, att den ej blifver svagare eller mera dräglig än den, hvarmed finnarne förpassade oss hit. Görom oss nu redo till sådan affärd!»

De rustade sig så omsorgsfullt, de förmådde, styrde sedan ut från land, och strax kom det vind, värre än någonsin.

Svårt vardt vädrets raseri: med storm följde både snöyra och frost, så att hvarje störtsjö blef stående styf, sådan som den kom. Men Odd och hans män klarade sig dock med mycken mandom.

I tjugo dygn, dag som natt, stodo de i ösrummet.

Med hjälp af sin egen mandom och af Odds öde, genom hvilket ett längre lif var honom bestämdt, lyckades de att färdas fram öfver hafvet, så att de omsider åter landade vid Finnmarken och togo där hamn och hvila.

Snart voro de åter hemma på ön Hrafnista. —

Äfven andra trollväsen än de nu nämda påträffade Nordmännen under sina färder utomlands.

Sålunda omtalas t. ex. i Olof den heliges saga tvänne dylika, hvilka påminna om den anglosachsiska diktningens vidunder och af den kristne författaren betecknas såsom djäfvulens tjänstandar.

Naturligtvis öfvervinnas de af den helige konungen på ett glänsande sätt.

Under sina härjningar i England företog Olof den fjortonde landstigningen vid Kallsån.

Stundom låg i denna å ett kvinnligt sjötroll, hvilket äfven kunde vistas ute i hafvet. Hon sjöng fagert och kunde med sin sång bringa skeppsbesättningar i sömn; och när hon till sist kände på sig, att alla männen insomnat, hvälfde hon om skeppet och dränkte dem.

Men voro de uppe i land, kunde det hända, att hon gaf ifrån sig ett så högt skri, att många blefvo af skräck vansinniga och rusade tillbaks till skeppen, som hon sedan lät gå i kvaf.

Ett annat ondt trollväsen där i trakten var en vildgalt, som »innehade många mansåldrar»; och af hans flock man fick ej fälla någon gris. Han var oerhördt stor och grym.

Emellertid stodo innebyggarne sig slätt i striden med konung Olof. Det blef städse stor manspillan ibland dem, och därtill voro de utsatta för skoningslösa pänningutprässningar.

Då beslöto de att under mycket stor offring kalla till hjälp sina båda förtrogna, sjötrollet och galten.

»Och fastän djäfvulen visste sig vara vanmäktig i sitt motstånd emot en så lysande Guds riddare som den helige konung Olof var, så var han dock icke ovillig att genom dessa bägge väsen bistå de åkallande innebyggarne. Äfvenså tyckte han sig se, att denne Olof kom att göra honom obotlig skada genom att nedrifva hans dyrkan. För den skull lät han denna trolldom gå af stapeln.»

Medan konung Olof och hans män lågo och väntade vind i Kallsån, hörde de en så skön röst sjunga ur vågorna, att de aldrig hört dess make i sina dagar. Den hade en sådan underbar klang, att inom kort föll sömnen öfver dem alla utom konungen. De förmådde icke att hålla sig vakna.

Medan sången ljöd, satt konungen i lyftingen på sitt skepp och läste i sin bok. Till sist såg han, hur sjötrollet höjde sig ur vattnet. Hon var skapad på följande sätt.