Lockad

Men hon var inte tvungen att bestämma sig direkt. Alla på Quantico förstod att Riley inte skulle vara tillgänglig imorgon. En av de första mördarna hon någonsin satt dit skulle ha frigivningsförhör i Maryland. Att inte vittna i det förhöret var otänkbart.

Medan Riley satt och tänkte på sina valmöjligheter så kom April nedför trappan, fullt påklädd. Hon rusade in i köket utan att ens titta på sin mamma. Riley reste sig och gick efter henne.

“Vad finns det att äta?” frågade April och tittade i kylskåpet.

“Jag kan laga frukost åt dig”, sa Riley.

“Behövs inte, jag hittar något”.

April tog fram en bit ost och stängde kylen. Vid köksbänken så skar hon en bit ost och slog upp en kopp kaffe. Hon hällde i kaffegrädde och socker och satte sig vid köksbordet och började nafsa i sig osten.

Riley satte sig bredvid April.

“Hur var festen?” frågade Riley.

“Den var okej”.

“Du kom hem ganska sent”.

“Nä, det gjorde jag inte”.

Riley bestämde sig för att inte börja bråka. Kanske så är klockan ett inte så sent för femtonåringar nuförtiden. Vad visste hon?

“Crystal berättade att du har en pojkvän”, sa Riley.

“Ja”, sa April och sippade på kaffet.

“Vad heter han?”

“Joel”.

Efter en kort tystnad så frågade Riley, “Hur gammal är han?”

“Jag vet inte”.

Riley kände hur ilskan och oron började bubbla i halsen.

“Hur gammal är han?” upprepade Riley.

“Femton, okej? samma som jag”.

Riley var säker på att April ljög.

“Jag skulle vilja träffa honom”, sa Riley.

April himlade med ögonen. “Herregud mamma. När växte du upp? På femtiotalet eller något?”

Riley kände sig förnärmad.

“Jag tycker inte att det är orimligt”, sa Riley. “Ta med honom hit någon gång så jag får träffa honom”.

April satte ifrån sig kaffekoppen med sådan kraft att hon spillde lite på bordet.

“Varför ska du kontrollera mig hela tiden?” fräste hon.

“Jag försöker inte kontrollera dig. Jag vill bara träffa din pojkvän”.

April satt bara och stirrade surt ner i kaffet en stund. Sen reste hon sig plötsligt och rusade ut ur köket.

“April!” ropade Riley.

Riley följde April genom huset. April gick till ytterdörren och tog sin väska som hängde på hatthyllan.

“Vart ska du?” sa Riley.

April svarade inte. Hon öppnade dörren, gick ut, och drämde igen den efter sig.

Riley stod helt förstummad en stund. Hon var säker på att April skulle komma tillbaka direkt.

Hon väntade en hel minut. Sen gick hon till dörren, öppnade den och tittade åt båda hållen längs gatan. Hon kunde inte se April någonstans.

Riley var mycket besviken. Hon undrade hur det kunnat bli så här. Hon hade haft det svårt med April förr. Men när hon, April, och Gabriela hade flyttat till radhuset i somras så hade April varit väldigt lycklig. Hon hade blivit vän med Crystal och allt hade varit bra när hon började skolan i september.

Men nu, bara två månader senare, så hade April gått från att vara en glad tonåring, tillbaka till att vara en surmulen sådan. Hade hennes PTSD kommit tillbaka? April hade till en början inte känt effekterna av hennes fångenskap hos Peterson, men de hade kommit senare. Hon hade gått till en bra terapeut och verkade ta itu med problemen på ett bra sätt.

Riley stod kvar i dörren när hon tog fram telefonen och skrev till April.

Kom tillbaka. Genast.

Meddelandet var markerat som “levererat”. Riley väntade. Inget hände. Hade April glömt telefonen hemma? Nej, det var omöjligt. April hade tagit väskan när hon gick och hon gick aldrig någonstans utan sin telefon.

Riley tittade om och om igen på sin telefon. Meddelandet var fortfarande markerat som “levererat”, inte “läst”. Var det bara så att April ignorerade henne?

Men då kom Riley plötsligt på vart April hade gått. Hon tog en nyckel från ett bord nära dörren och klev ut på den lilla verandan. Hon gick nedför trappan och över gräsmattan, bort till huset bredvid, där Blaine och Crystal bodde. Hon ringde på dörrklockan medan hon stirrade på telefonen.

När Blaine öppnade dörren och fick syn på henne så log han glatt.

“Nämen!” sa han. “Vilken trevlig överraskning. Vad gör du här?”

Riley stammade lite genant.

“Jag undrar om… Är April här? Med Crystal?”

“Nej”, sa han. “Crystal är inte heller här. Hon sa att hon skulle gå till cafét. Du vet det där borta”.

Blaine rynkade bekymrat på pannan.

“Vad är det?” frågade han. “Är det något på gång?”

Riley suckade. “Vi har bråkat”, sa hon. “Hon rusade ut. Jag hoppades på att hon hade gått hem till er. Jag tror att hon ignorerar mitt meddelande”.

“Kom in”, sa Blaine.

Riley följde efter honom in i vardagsrummet. De satte sig på soffan.

“Jag vet inte vad det är med henne”, sa Riley. “Jag vet inte vad det är som händer mellan oss”.

Blaine log vemodigt.

“Jag vet hur det känns”, sa han.

Riley var häpen.

“Gör du?” frågade hon. “Det verkar alltid som att du och Crystal kommer så bra överens”.

“För det mesta, visst. Men nu när hon är tonåring så kan det bli lite knackigt ibland”.

Blaine tittade sympatiskt på Riley en stund.

“Låt mig gissa”, sa han. “Det har med en pojkvän att göra”.

“Tydligen”, sa Riley. “Hon vägrar att berätta något om honom. Och hon tänker inte låta mig träffa honom”.

Blaine skakade på huvudet.

“De är båda i den där åldern”, sa han. “Att ha en pojkvän är en fråga om liv och död. Crystal har ingen än, vilket passar mig utmärkt, men hon tycker inte likadant. Hon är helt desperat”.

“Jag var nog likadan i den åldern”, sa Riley.

Blaine skrattade lite. “Tro mig, när jag var femton så var tjejer allt jag tänkte på. Vill du ha lite kaffe?”

“Ja, tack. Svart blir bra”.

Blaine gick ut i köket. Riley såg sig om och noterade återigen hur väldekorerat huset var. Blaine hade perfekt smak.

Blaine kom tillbaka med två koppar kaffe. Riley tog en slurk. Det var jättegott.

“Alltså, jag hade inte en aning om vad det skulle innebära att vara mamma”, sa hon. “Och det gjorde väl inte saken bättre att jag var alldeles för ung för det”.

“Hur gammal var du?”

“Tjugofyra”.

Blaine kastade tillbaka huvudet och skrattade.

“Jag var yngre. Gifte mig vid tjugoett. Jag tyckte att Phoebe var den vackraste flickan jag någonsin sett. Sexig som fan. Jag tänkte inte riktigt på att hon var bipolär och drack mycket”.

Riley blev allt mer intresserad. Hon visste att Blaine var skild, men inte mycket mer än så. Det verkade som om hon och Blaine hade misstag från ungdomen gemensamt. Fysisk attraktion hade gjort det svårt för dem att se saker och ting som de verkligen var.

“Hur länge var du gift?” frågade Riley.

“Ungefär nio år. Vi borde ha skilt oss tidigare. Jag borde ha skilt mig tidigare. Men jag trodde att jag kunde rädda henne. Det var dumt av mig. Vi fick Crystal när Phoebe var tjugoett och jag var tjugotvå och fortfarande gick i kockskolan. Vi var för fattiga och för omogna. Vårt nästa barn var dödfött och Phoebe hämtade sig aldrig. Hon tog till flaskan. Hon började uppträda illa”.

Blaines blick såg mer avlägsen ut nu. Riley kände på sig att han återupplevde hemska minnen som han inte ville prata om.

“När vi fick April så låg jag i träning för att bli FBI-agent”, sa hon. “Ryan ville att jag skulle lägga det åt sidan, men det kunde jag inte. Han var fast besluten att bli en framgångsrik advokat. Nåja, vi fick båda karriärerna vi ville ha. Men vi hade ingenting gemensamt i längden. Vi hade inte grunden för ett äktenskap”.

Riley blev tyst och Blaine tittade sympatiskt på henne. Hon kände sig lättad att hon kunde prata om allt det här med en annan vuxen människa. Hon märkte att det nästan var omöjligt att inte känna sig bekväm när man var med Blaine. Det kändes som om hon kunde prata med honom om precis vad som helst.

“Blaine, jag är så kluven”, sa hon. “De behöver mig verkligen på ett viktigt fall. Men saker och ting är katastrof på hemmafronten. Det känns som om jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid med April”.

Blaine log.

“Jaså. Det klassiska jobb-eller-familj dilemmat. Det känner jag till väl. Tro mig, att äga en restaurang är väldigt tidskrävande. Att få tid över till Crystal är svårt”.

Riley tittade in i Blaines snälla, blå ögon.

“Hur hittar man balans?” frågade hon.

Blaine ryckte lite på axlarna.

“Det gör man inte”, sa han. “Det finns inte tillräckligt med tid för allting. Men det finns ingen mening med att straffa sig själv för att man inte klarar av det omöjliga. Tro mig, att ge upp karriären är ingen lösning. Jag menar, Phoebe försökte sig på att vara hemmafru. Det var en av orsakerna att hon blev tokig. Det är bara att acceptera det”.

Riley log. Det lät som en underbar idé—bara acceptera det. Det kanske hon skulle kunna göra. Det verkade möjligt.

Hon sträckte sig fram och rörde Blaines hand. Han tog hennes hand och kramade den. Riley kände en härlig spänning mellan dem. För en stund så tänkte hon att hon kanske skulle kunna stanna med Blaine ett tag, nu när deras barn var upptagna någon annanstans. Kanske kunde hon…

Men när tankarna började ta form i hennes huvud, så kunde hon känna hur hon drog sig undan. Hon var inte redo att agera på de här nya känslorna.

Hon drog försiktigt undan sin hand.

“Tack”, sa hon. “Det är nog bäst att jag går hem. Så vitt jag vet så är April kanske redan tillbaka”.

De sa hejdå till varandra. Så fort hon klev utanför dörren så vibrerade hennes telefon. Det var från April.

Jag fick precis ditt meddelande. Jätteledsen att jag uppförde mig så. Jag är på cafét. Snart hemma.

Riley suckade. Hon hade ingen aning om vad hon skulle svara. Det verkade bäst att inte svara alls. Hon och April skulle ta ett allvarligt samtal lite senare.

Riley kom precis innanför dörren när hennes telefon vibrerade igen. Det var Ryan som ringde. Hennes ex var den sista människan på jorden hon ville prata med. Men hon visste att han skulle fortsätta att lämna meddelanden om hon inte pratade med honom nu. Hon svarade.

“Vad vill du, Ryan?” frågade hon surt.

“Passar det inte nu?”

Riley ville säga att det aldrig passar enligt henne. Men hon höll den tanken för sig själv.

“Det går väl nu”, sa hon.

“Jag tänkte komma och hälsa på dig och April”, sa han. “Jag skulle vilja prata med er”.

Riley höll tillbaka ett stön. “Jag skulle föredra om du inte gjorde det”.

“Jag tyckte du sa att det gick bra nu?”

Riley svarade inte. Detta var typiskt Ryan, försöka vrida hennes ord för att manipulera henne.

“Hur är det med April?” frågade Ryan.

Hon fnös till av skratt. Hon visste att han bara försökte få igång ett samtal.

“Vad snällt att du frågar”, sa Riley sarkastiskt. “Det är bra med henne”.

Det var givetvis en lögn. Men att dra in Ryan i det här skulle knappast hjälpa.

“Hördu, Riley…” Ryan blev tyst. “Jag har gjort så mycket fel”.

Det säger du inte, tänkte Riley. Men hon förblev tyst.

Efter en stund så sa Ryan, “Saker och ting har inte varit så bra för mig på sistone”.

Riley sa fortfarande ingenting.

“Nåja, jag ville bara veta att allt var bra med dig och April”.

Riley kunde knappt tro hur fräck han var.

“Det är bra med oss. Varför undrar du? Har en av dina nya flickvänner dumpat dig, Ryan? Eller är det problem på jobbet?”

“Vad du går hårt åt mig, Riley”.

Hon tyckte att hon inte kunde vara snällare. Hon förstod hela situationen. Ryan måste vara ensam just nu. Societetskvinnan som han flyttat ihop med efter skilsmässan måste ha lämnat honom, eller så hade någon nyare affär surnat.

Hon visste att Ryan inte klarade av att vara ensam. Han vände sig alltid till Riley och April som en sista utväg. Om hon lät honom komma tillbaka så skulle det bara vara tills han fick syn på en ny kvinna.

Riley sa, “Jag tycker du borde fixa förhållandet med din förra flickvän. Eller din förrförra. Jag vet inte hur många du har haft sedan vi skilde oss. Hur många, Ryan?”

Hon hörde hur han flämtade till. Riley hade helt klart haft rätt.

“Ryan, faktiskt så passar det inte just nu”.

Det var sanningen. Hon hade precis besökt en trevlig man som hon tyckte om. Varför förstöra det nu?

“När passar det då?” frågade Ryan.

“Jag vet inte”, sa Riley. “Jag hör av mig. Hejdå”.

Hon lade på. Hon hade gått fram och tillbaka medan hon pratade med Ryan. Hon satte sig ner och tog några djupa andetag för att lugna sig.

Sen skickade hon ett meddelande till April.

Bäst för dig att du kommer hem bums.

Det tog bara några sekunder innan svaret kom.

OK. Jag är på väg. Förlåt, mamma.

Riley suckade. Det verkade som om allt var bra med April nu. Det skulle nog hålla ett tag. Men någonting var fel.

Vad var det med henne?

KAPITEL FEM

I hans dunkla näste så rusade Scratch frenetiskt fram och tillbaka mellan de hundratals klockorna och försökte göra allting redo. Det var bara några minuter innan midnatt.

“Fixa den med hästen!” skrek morfar. “Den går en hel minut sent!”

“Jag fixar det”, sa Scratch.

Scratch visste att han skulle bli straffad i alla fall, men det skulle bli ännu värre om han inte fick allting klart i tid. Just nu hade han fullt upp med andra klockor.

Han fixade klockan med metallblommor, som hade hamnat hela fem minuter efter. Sen öppnade han golvuret och flyttade minutvisaren lite till höger.

Han kollade den stora klockan med rådjurshorn. Den hamnade ofta efter, men idag såg den bra ut. Till sist kunde han fixa den med den stegrande hästen. Det var tur det. Den var hela sju minuter efter.

“Det får duga”, muttrade morfar. “Du vet vad du ska göra nu”.

Scratch gick lydigt bort till bordet och tog piskan. Det var en niosvansad katt och morfar hade börjat slå honom med den redan när han var så ung att han inte kunde minnas.

Han gick till ett hörn som var avskilt med ett metallstängsel. Bakom stängslet var fyra kvinnliga fångar, utan några möbler förutom träbritser utan madrasser. Bakom dem fanns en garderob som de använde som toalett. Scratch hade sedan länge vant sig vid stanken.

Den irländska kvinnan som han hämtat för några dagar sedan iakttog honom noga. Efter en lång tid med bara smulor och vatten att äta så var de andra utmattade och slitna. Två av dem gjorde nästan inget annat än att gråta och stöna. Den fjärde bara satt på golvet nära stängslet, ihopsjunken och livlös. Hon gjorde inget ljud ifrån sig alls. Hon såg knappt ut att vara i livet.

Scratch öppnade dörren till buren. Den irländska kvinnan kastade sig fram och försökte fly. Scratch slog våldsamt med piskan mot hennes ansikte. Hon drog sig undan och vände sig bort. Han slog hennes rygg upprepade gånger. Han visste, av egen erfarenhet, att det gjorde ordentligt ont även om det tog på kläderna. Speciellt om han träffade de gamla såren och blåmärkena som han redan gett henne.

Sen fylldes luften av oväsendet från alla klockor som började slå midnatt. Scratch visste vad han skulle göra nu.

Medan oväsendet fortsatte så skyndade han sig bort till den svagaste och smalaste flickan, den som knappt verkade vara vad liv. Hon tittade upp på honom med ett underligt ansiktsuttryck. Hon var den enda som hade varit här tillräckligt länge för att veta vad som skulle ske härnäst. Hon såg nästan ut att vara redo, hon kanske till och med välkomnade det.

Scratch hade inget val.

Han gick ned på knä bredvid henne och bröt nacken av henne.

Medan livet lämnade hennes kropp så stirrade han upp på en utsmyckad, antik klocka precis på andra sidan stängslet. En handgjord Döden gick fram och tillbaka på den, iklädd en svart dräkt, med hans leende döskalle synligt under huvan. Han skördade riddare och kungar och drottningar och fattiga. Det var Scratch favoritklocka.

Oljudet ebbade sakta bort. Snart hördes inget annat än en kör av tickande klockor och gnällandet från kvinnorna som fortfarande var i livet.

Scratch la kroppen över axeln. Hon var så lätt att det inte krävde någon ansträngning alls. Han öppnade buren, gick ut, och låste den efter sig.

Han visste att tiden hade kommit.

KAPITEL SEX

Ett ganska bra skådespel, tyckte Riley.

Larry Mullins röst darrade lite. Det lät som om han skulle börja gråta när han avslutade sitt uttalande för offrens familjer och de andra närvarande på frigivningsförhöret.

“Jag har haft femton år på mig att tänka på mina handlingar”, sa Mullins. “Jag är ångerfull varje dag. Jag kan inte resa tillbaka i tiden och ändra det som hände. Jag kan inte ge livet tillbaka till Nathan Betts och Ian Hartet. Men jag har fortfarande år kvar som jag kan använda för att göra ett bidrag till samhället. Snälla, ge mig en chans att göra det”.

Mullins satte sig ned. Hans advokat gav honom en näsduk, och han torkade sina ögon—fast Riley såg inga tårar.

Förhörsombudet och handläggaren viskade med varandra. Det gjorde även resten av frigivningsnämnden.

Riley visste att det snart skulle vara hennes tur att vittna. Hon satt och studerade Mullins ansikte.

Hon kom ihåg honom väl och tyckte inte att han förändrats särskilt mycket. Han hade alltid varit välskött och vältalig och sett oskyldig ut. Om han var mer härdad nu så dolde han det bakom sina ansiktsuttryck av bedrövlig sorg. Han hade jobbat som nanny—eller “manny”, som hans advokat kallade det.

Riley var förvånad över hur lite han hade åldrats. Han var tjugofem när han dömdes. Han hade fortfarande samma vänliga och pojkiga utseende som han hade haft på den tiden.

Det samma kunde inte sägas för offrens föräldrar. De två paren såg slitna och knäckta ut. Riley tyckte synd om dem för alla år av sorg de fått uppleva.

Hon önskade att hon kunde ha skipat rättvisa åt dem. Det gjorde också hennes första FBI partner, Jake Crivaro. Det var ett av Rileys första fall som agent, och Jake hade varit en bra mentor.

Larry Mullins hade blivit anhållen för mord på ett barn på en lekplats. Under utredningen så hade Riley och Jake upptäckt att ett annat barn hade dött under nästan identiska förutsättningar i en annan stad medan Mullins tagit hand om det. Båda barnen hade blivit kvävda.

När Riley anhöll Mullins och satte handklovar på honom och läste upp hans rättigheter, så hade hans självbelåtna och flinande uttryck gjort det uppenbart för Riley att han var skyldig.

“Lycka till”, sa han till henne sarkastiskt.

Och visst, det blev kämpigt så fort Jake och Riley fick honom i häktet. Han nekade blankt att han hade begått morden. Och trots Jakes och Rileys ansträngningar så hade de inte mycket bevis. Det var omöjligt att visa hur pojkarna hade kvävts, och inget mordvapen hade hittats. Mullins erkände bara att han tappat bort dem. Han nekade till att han mördat dem.

Riley mindes vad huvudåklagaren hade sagt till henne och Jake.

“Vi måste vara försiktiga, annars blir den jäveln frikänd. Om vi åtalar honom för alla möjliga åtalspunkter så kommer vi att förlora. Vi kan inte bevisa att Mullins var den enda personen som var med barnen när de dog”.

Sen var det dags för förhandlandet. Riley hatade förhandlingar. Hennes avsky för dem började med det fallet. Mullins advokat kom med erbjudandet. Mullins skulle erkänna att han var skyldig till båda morden, men inte som överlagt mord, och straffen skulle löpa samtidigt.

Det var ett dåligt erbjudande. Det fanns ingen logik i det. Om Mullins nu hade dödat barnen, hur kunde han då också bara ha varit oaktsam? De två slutsatserna var motsägelsefulla. Men åklagaren såg inget annat val än att acceptera erbjudandet. Mullins fick trettio år i fängelse med möjlighet till villkorlig eller förtida frigivning om han uppfört sig väl.

Offrens familjer hade blivit helt förkrossade. De hade anklagat Riley och Jake för att de inte gjort sitt jobb. Jake gick i pension strax efter att fallet var avslutat, bitter och arg.

Riley hade lovat offrens familjer att hon skulle göra allt hon kunde för att hålla Mullins inlåst. För ett par dagar sedan så hade Nathan Betts föräldrar ringt Riley för att berätta för henne om frigivningsförhöret. Det var dags för henne att hålla sitt löfte.

Viskandet avtog. Förhörsombudet Julie Summons tittade på Riley.

“Specialagent Riley Paige från FBI vill göra ett uttalande”, sa Simmons.

Riley svalde. Hon hade väntat i femton år på det här ögonblicket. Hon visste att nämnden redan var bekant med alla bevis, med alla dess brister. Det fanns ingen mening med att gå igenom det igen. Hon var tvungen att göra det mer personligt.

Hon reste sig upp och började prata.

“Så vitt jag förstår så överväger ni att ge Larry Mullins villkorlig frigivning för att han är en ‘exemplarisk fånge’”. Lite ironiskt så tillade hon, “Mr. Mullins, tillåt mig gratulera dig för vad du har lyckats med”.

Mullins nickade utan att röra en min. Riley fortsatte.

“‘Föredömligt uppträdande’—vad betyder det, egentligen? Det verkar ha mer att göra med vad han inte har gjort än vad han har gjort. Han har inte brutit mot fängelsets regler. Han har skött sig. Det är allt”.

Riley kämpade för att hålla rösten stadig.

“Jag är inte förvånad. Det finns inga barn i fängelset som han kan mörda”.

Det började viskas i rummet. Mullins leende förändrades till en tom blick.

“Ursäkta mig”, sa Riley. “Jag förstår att Mullins aldrig erkände överlagt mord, och att åklagaren aldrig försökte få honom dömd för det. Men han erkände. Han dödade två barn. Det finns inte en chans att han gjorde det med goda avsikter”.

Hon gjorde ett kort uppehåll och valde försiktigt sina ord. Hon ville reta upp Mullins så att han skulle visa sin ilska, sitt rätta jag. Men han visste så klart att om han gjorde det så skulle han omintetgöra sin historia av bra beteende och aldrig bli frisläppt. Hennes bästa chans var att få gruppen att inse vad han hade gjort.

“Jag såg Ian Harters livlösa kropp dagen efter han mördades. Fyra år gammal. Det såg ut som att han sov med öppna ögon. Döden hade suddat bort alla uttryck och han var slak och fridfull. Men jag kunde ändå se fruktan i hans döda ögon. Hans sista stund i livet var fylld av rädsla. Nathan Betts gick samma öde till mötes”.

Riley hörde hur mödrarna började gråta. Hon hatade att dra upp de hemska minnena, men hon hade inget annat val.

“Vi får inte glömma deras rädsla”, sa Riley. “Och vi får inte glömma att Mullins knappt visade några känslor vid rättegången, speciellt inte någon ånger. Hans ånger kom mycket, mycket senare—om den ens kom överhuvudtaget”.

Riley tog ett djupt andetag.

“Hur många år av liv tog han från de pojkarna om man lägger ihop dem? Långt, långt över hundra år. Han fick en dom på trettio år. Han har bara avtjänat femton. Det räcker inte. Han kommer inte att leva tillräckligt länge för att gottgöra alla de åren”.

Rileys röst darrade nu. Hon visste att hon var tvungen att hålla fattningen. Hon kunde inte bryta ihop med tårar eller börja skrika av ilska.

“Är det dags att förlåta Larry Mullins? Det är upp till pojkarnas familjer. Förlåtelse är inte vad det här förhöret handlar om. Det är inte det som är syftet. Det viktigaste av allt är den fara han fortfarande utgör. Vi kan inte ta risken att han kommer döda fler barn”.

Riley lade märke till att några i gruppen tittade på sina klockor. Hon blev like panikslagen. Nämnden hade redan gått igenom två andra fall i morse, och de hade fyra kvar innan lunch. De började bli otåliga. Riley måste avsluta snabbt. Hon tittade rakt mot dem.

“Damer och herrar, jag ber er att inte bevilja frigivningen”.

Sen sa hon, “Kanske vill någon annan tala, å fångens vägnar”.

Riley satte sig ner. Hennes sista ord hade varit tvetydliga. Hon visste mycket väl att det inte fanns någon här som ville tala i Mullins försvar. Trots allt “goda beteende”, så hade han inte en enda vän eller försvarare i hela världen. Och Riley var säker på att han inte förtjänade att ha det.