Älskad

älskad

(Bok #2 i The Vampire Journals)

morgan rice

översättning biörn tjällén

Sagt om En vampyrs dagbok

”ÄLSKAD är andra delen av serien och lika lysande som den första (OMVÄND), fullpackad med action, romantik, äventyr och spänning. Boken är en utmärkt fortsättning på serien och får dig att längta efter mer från Morgan Rice. Om du älskade första delen, se till att lägga vantarna på den här och bli förälskad på nytt! Boken kan läsas som en fortsättning, men Rice skriver på ett sätt som gör att du inte behöver ha läst den första för att njuta av den här fantastiska delen.”

--Vampirebooksite.com

”THE VAMPIRE JOURNALS är en serie med utsökt intrig, och särskilt den andra delen, ÄLSKAD, är den typ av bok som är svår att lägga ifrån sig på kvällen. Slutet är en verklig rysare som ger lust att köpa nästa del, bara för att se vad som händer. Den här delen var som synes ett stort steg framåt för serien och får högsta betyg.”

--Dallas Examiner

”I ÄLSKAD, visar sig Morgan Rice återigen som en extremt talangfull berättare… Det mest underhållande med ÄLSKAD är alla historiska referenser. När en bok innehåller verkliga historiska sammanhang på det här sättet så blir man alltid mer fascinerad av vad som händer med huvudpersonerna.”

--The Romance Reviews

”OMVÄND är en klar rival till TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och en som får dig att vilja fortsätta till sista sidan! Om du gillar äventyr, kärlek och vampyrer så är det här en bok för dig!”

--Vampirebooksite.com

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills tretton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (och med översättningar till fler språk på väg).

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!

Böcker av Morgan Rice

THE SORCERER’S RING / TROLLKARLENS RING

A QUEST OF HEROES (Book #1) / HJÄLTARS VÄG

A MARCH OF KINGS (Book #2) / KONUNGARS MARSCH

A FATE OF DRAGONS (Book #3) / DRAKARS ÖDE

A CRY OF HONOR (Book #4) / EN KAMP OM ÄRA

A VOW OF GLORY (Book #5) / ÄRANS LÖFTE

A CHARGE OF VALOR (Book #6) / ETT TAPPERT ANFALL

A RITE OF SWORDS (Book #7) / SVÄRDSRITEN

A GRANT OF ARMS (Book #8) / VAPENGÅVAN

A SKY OF SPELLS (Book #9) / BESVÄRJELSERNAS HIMMEL

A SEA OF SHIELDS (Book #10) / ETT HAV AV SKÖLDAR

A REIGN OF STEEL (Book #11) / STÅLFURSTEN

A LAND OF FIRE (Book #12) / ELDENS RIKE

A RULE OF QUEENS (Book #13) / DROTTNINGARS VÄLDE

THE SURVIVAL TRILOGY / ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ONE: SLAVERUNNERS (Book #1) / ARENA ETT: SLAVJÄGARNA

ARENA TWO (Book #2) / ARENA TVÅ

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

TURNED (Book #1) / OMVÄND

LOVED (Book #2) / ÄLSKAD

BETRAYED (Book #3) / FÖRRÅD

DESTINED (Book #4) / ÄMNAD

DESIRED (Book #5) / ÅTRÅDD

BETROTHED (Book #6) / TROLOVAD

VOWED (Book #7) / VIGD

FOUND (Book #8) / FUNNEN

RESURRECTED (Book #9) / ÅTERUPPSTÅNDEN

CRAVED (Book #10) / BEGÄRD

FATED (Book #11) / DÖMD

Höra

Amazon

Audible

iTunes

INNEHÅLL

ETT

TVÅ

TRE

FYRA

FEM

SEX

SJU

ÅTTA

NIO

TIO

ELVA

TOLV

TRETTON

FJORTON

FEMTON

SEXTON

SJUTTON

ARTON

NITTON

TJUGO

TJUGOETT

TJUGOTVÅ

TJUGOTRE

TJUGOFYRA

TJUGOFEM

TJUGOSEX

TJUGOSJU

TJUGOÅTTA

TJUGONIO

Copyright © 2011 av Morgan Rice

Alla rättigheter förbehålls. Utöver vad som tillåts enligt U.S. Copyright Act 1976, så får inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller några medel, lagras i databas eller annan lagring, utan författarens tillåtelse.

Denna e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

Omslagsbilden ©iStock.com/© Ivan Bliznetsov

FAKTA:

År 1692 drabbades en stor mängd tonårsflickor i Salem av en mystisk sjukdom. Den gjorde dem hysteriska och fick dem att var och en och oberoende av varandra skrika att de plågades av häxor i samhället. Det var upprinnelsen till häxprocesserna i Salem.

Ännu idag vet man inget om den mystiska sjukdom som drabbade flickorna.

Hon drömt i natt, att hon min bildstod såg,

Som, lik en vattenkonst, ur hundra hål

Göt idel blod; och mången Romare

Kom glad och log och tvådde sig däri.

Och detta anser hon för aningar

Och olyckstecken…

--William Shakespeare, Julius Caesar II, 2.

(övers. Hagberg)

Hudson Valley, New York

(Nutid)

Caitlin Paine slappnade av, för första gången på veckor. Hon satt bekvämt på golvet i den lilla ladan, vilade ryggen mot en höbal och andades ut. En liten eld sprakade i eldstaden några meter bort. Hon hade just lagt in ett nytt vedträ och eldens knaster fyllde henne med tillförsikt. Det var mars ännu och natten hade varit ovanligt kall. Natthimlen syntes genom fönstret på väggen mittemot och hon såg att det fortfarande snöade.

Ladan saknade annan uppvärmning, men hon satt tillräckligt nära elden för att lindra den värsta kylan. Hon trivdes där och kände hur ögonlocken blev allt tyngre. Ladan doftade av brasan, och när hon lutade sig längre bakåt kände hon benen och axlarna slappna av.

Men hon viste att det verkliga skälet till att allt kändes så fridfullt vare sig var brasan eller höet, eller ens att ladan gav tak över huvudet. Det var tack vare honom. Caleb. Hon satt och såg på honom.

Han vilade på andra sidan rummet, några meter bort och alldeles stilla. Han sov och hon tog tillfället i akt att studera hans ansikte, hans perfekta drag och bleka, genomlysande hy. Hon hade aldrig sett ett ansikte med så perfekt utmejslade drag. Det var overkligt, som att se på en staty. Hon kunde inte förstå att han levt i tretusen år. Hon var arton, men såg redan äldre ut än honom.

Men det var mer än bara hans utseende. Han hade en utstrålning, en särskild, svårfångad energi. Och ett stort lugn. När hon var i hans närhet kändes det som att allt skulle bli bra.

Hon var glad att han fortfarande var där, med henne. Och hon tillät sig själv att hoppas att de skulle fortsätta vara tillsammans. Men samtidigt som hon tänkte den tanken bannade hon sig själv. Hon visste att hon bara gjorde det svårt för sig själv. Killar som han blev aldrig kvar. Det visste hon. De var helt enkelt inte gjorda för det.

Caleb sov så lugnt, med så lätta andetag att hon hade svårt att säga om han överhuvudtaget sov. Han hade varit ute tidigare, för att finna föda. När han återvänt hade han varit mer avslappnad, bärande på en trave vedträn. Och han hade listat ut ett sätt att täppa till vid ladans dörr för att stänga snöyran ute. Han hade tänt elden, och nu när han sov höll hon den vid liv.

Hon sträckte sig efter glaset med rött vin, läppjade på det och kände hur den varma vätskan långsamt hjälpte henne slappna av. Hon hade hittat flaskan i en kista gömd under lite hö. Hon hade kommit ihåg att hennes lillebror, Sam, fått ett infall och lagt den där. Hon drack aldrig annars, men såg inget fel med ett par droppar nu, särskilt efter vad hon varit med om.

Hon höll dagboken i knäet, med en ny sida uppslagen, pennan i ena handen och glaset i den andra. Hon hade hållit den i tjugo minuter nu. Hon hade ingen aning om var hon skulle börja. Aldrig tidigare hade hon haft någon svårighet att skriva, men nu var det annorlunda. De senaste dagarnas händelser hade varit alltför dramatiska, svåra att smälta. Det här var första gången hon satt still och slappnade av. Första gången hon kände sig det minsta trygg.

Hon bestämde sig för att det var bäst att börja från början. Vad hade hänt? Varför var hon här? Vem var hon egentligen? Hon var tvungen att gå igenom alltsammans. Hon var inte ens säker på att hon själv visste svaret på alla frågor längre.

*

Tills förra veckan var livet normalt. Jag hade faktiskt börjat gilla Oakville. Men så en dag kom mamma instormande och berättade att vi skulle flytta därifrån. Igen. Så vändes allt uppochned, som alltid med henne.

Den här gången var det värre än någonsin. Det var ingen ny förort det gällde. Utan New York. Mitt i stan. En dålig skola och ett liv i betongen. Och ett farligt område.

Sam var också förbannad. Vi pratade om att inte följa med, om att sticka. Men sanningen var att vi inte hade någonstans att ta vägen.

Så vi åkte. Vi svor båda i hemlighet att om vi inte gillade det så skulle vi ge oss av. Hitta något ställe. Varsomhelst. Kanske till och med försöka söka upp pappa igen, fast vi båda visste att det inte skulle bli så.

Och så började allt hända. Det gick så fort. Min kropp. Den omvandlades. Förändrades. Jag vet fortfarande inte vad som hände, eller vad det egentligen blivit av mig. Men jag vet att jag inte längre är samma person.

Jag minns den där ödesdigra natten när det började. Carnegie Hall. Min date med Jonah. Och så… bara en stor lucka. Åt jag..? Dödade jag någon? Jag kan fortfarande inte minnas. Jag vet bara vad de berättade för mig. Jag vet att jag gjorde något den där natten, men allt är fortfarande som i en dimma. Vad det än var så ligger det fortfarande som en oro i magen. Jag vill aldrig göra någon illa.

Dagen efter kände jag förändringen i mig. Jag blev helt klart starkare, snabbare, känsligare för ljus. Och jag kände alla dofter. Djur betedde sig underligt omkring mig, och jag märkte att det gjorde jag också när jag var i närheten av dem.

Och så mamma, som berättade att hon inte var min riktiga mamma, och sedan dödades av de där vampyrerna, som egentligen var efter mig. Jag ville aldrig att hon skulle komma till skada. Det känns fortfarande som att det är mitt fel. Men med allt som händer nu så kan jag inte tänka på det. Jag måste fokusera på vad som ligger framför mig, på det som jag kan göra något åt.

De tog fast mig. De där avskyvärda vampyrerna. Och så, flykten. Caleb. Om det inte varit för honom är jag säker på att de hade dödat mig. Eller något ännu värre.

Calebs förbund. Hans folk. Så annorlunda. Men ändå vampyrer de också. Revirtänkande. Avundsjuka. Misstänksamma. De stötte bort mig, och honom gav de inget val.

Men han valde. Trots allt så valde han mig. Och han räddade mig. Han riskerade allt för mig. Jag älskar honom för det. Men än han någonsin kommer att få veta.

Jag måste hjälpa honom tillbaka. Han tror att jag är den utvalda, någon sorts vampyrmessias. Han är övertygad om att jag skall leda honom till något sorts förlorat svärd, ett som skall förhindra ett krig mellan vampyrerna och rädda alla. Själv så tror jag inte på det. Men jag vet att det är allt han har, och att det betyder allt för honom. Och han riskerade allt för mig, så det är det minsta jag kan göra. För min egen del har det inget med svärdet att göra. Jag vill bara inte se honom gå.

Så jag skall göra vad jag kan. Jag har hur som helst alltid velat hitta min pappa. Jag vill veta vem han egentligen är. Vem jag egentligen är. Om jag verkligen är till hälften vampyr, eller hälften människa, eller vad det nu är. Jag måste få svar. Om inget annat så måste jag i alla fall få veta vad jag håller på att bli.

*

”Caitlin?”

Hon vaknade, vimmelkantig. Hon tittade upp och såg Caleb stå böjd över henne, med händerna försiktigt på hennes axlar. Han log.

”Jag tror du somnade”, sa han.

Hon såg sig omkring, såg dagboken ligga uppslagen i knäet och slog igen den. Hon kände kinderna rodna och hoppades att han inte läste något. Särskilt inte det där om känslorna för honom.

Hon satt upp och gnuggade sig i ögonen. Det var fortfarande natt och elden sprakade ännu, fastän den inte var mer än glödande kol nu. Han måste själv just ha vaknat. Hon undrade hur länge hon sovit.

”Förlåt”, sa hon. ”Det är första gången jag sovit på dagar.”

Han log igen och gick bort genom rummet mot eldstaden. Han kastade på några vedträn och de sprakade och väste när de tog eld. Hon kände värmen nå fram till sina fötter.

Han stod där och stirrade in i elden, och hans leende dog långsamt när han försvann in i sina tankar. När han såg in i elden lystes ansiktet upp av ett varmt sken som gjorde honom än mer tilldragande, om det nu var möjligt. Hans stora, ljusbruna ögon öppnades vida och när hon såg på honom ändrade de färg, till ljusgröna.

Caitlin rätade på sig och såg att vinglaset ännu var fullt. Hon smuttade på det, och det värmde henne. Hon hade inte ätit på ett tag och vinet gick henne rätt år huvudet. Hon såg det andra glaset stå bredvid och påmindes om hyfs och skick.

”Skall jag hälla upp åt dig?”, frågade hon, och tillade sedan nervöst, ”om du, alltså, jag menar… jag vet ju inte om du dricker…”

Han skrattade.

”Jodå, vampyrer dricker vin också”, sa han med ett leende och steg närmare och höll glaset medan hon hällde.

Hon blev förvånad. Inte över vad han sa, utan över hans skratt. Det var mjukt, elegant och tycktes långsamt tona bort i rummet. Som allt annat med honom var det hemlighetsfullt.

Hon såg honom i ögonen när han höjde glaset till läpparna och hoppades att han skulle se tillbaka, in i hennes.

Det gjorde han.

Sedan tittade de bort på samma gång. Hon kände hjärtat slå snabbare.

Caleb gick tillbaks till sin plats, satt ned i höet, lutade sig tillbaks och såg på henne. Nu verkade han granska henne. Hon kände sig förlägen.

Utan att tänka på det förde hon handen längs med sina kläder och önskade att hon haft något snyggare på sig. Hon försökte desperat komma ihåg hur hon var klädd egentligen. Någonstans på vägen hade de stannat till i någon stad, och hon hade gått till den enda butik som fanns – Frälsningsarméns second hand – och hittat ett ombyte.

Hon såg ned i fasa och kunde knappt känna igen sig själv. Hon hade slitna, urblekta jeans, gympaskor som var en storlek för stora, en tröja över en t-shirt. Utanpå alltsammans hade hon en blekt, mörklila skepparjacka som saknade en knapp, och också den var för stor för henne. Men den var varm. Och just nu var det vad hon behövde.

Hon kände sig besvärad. Varför skulle han nödvändigtvis behöva se henne så här? Det var typiskt hennes tur, att när hon för en gång skull träffat en kille som hon verkligen gillade så fick hon inte ens chansen att snygga till sig. Det fanns inget badrum i ladan, och även om det funnits det så hade hon ingen makeup på sig. Hon tittade bort, generat.

”Sov jag länge?”, frågade hon.

”Jag vet inte. Jag vaknade just själv”, sa han och lutade sig tillbaks och drog en hand genom håret. ”Jag åt tidigt i natt. Det gjorde mig helt slut.”

Hon såg på honom.

”Förklara för mig”, sa hon.

Han såg på henne.

”När du äter”, fortsatte hon. ”Hur går det till egentligen? Du… dödar du människor?”

”Nej, aldrig”, sa han.

Det blev tyst i rummet när han samlade tankarna för att svara.

”Som det mesta annat med vampyrer så är det komplicerat”, sa han. ”Det beror på vilken typ av vampyr man är, och vilket förbund man hör till. Själv dricker jag bara av djur. Mest rådjur. Det finns för många av dem i alla fall, och människor jagar dem också, ibland inte ens för att äta.”

Hans ansikte mörknade.

”Men andra förbund är inte så nogräknade. De dricker av människor. Oftast av icke önskvärda personer.”

”Icke önskvärda?”

”Hemlösa, luffare, prostituerade… människor som ingen saknar. Så har det alltid varit. De vill inte dra uppmärksamheten till sig.

”Det är därför vi anser att mitt förbund, min typ av vampyrer, är renblodiga, och att de andra är orena. Vad du väljer att dricka av, dess energi blir en del av dig.”

Caitlin satt där och tänkte.

”Men jag då?”, frågade hon.

Han såg på henne.

”Varför vill jag dricka ibland, men inte annars?”

Han rynkade ögonbrynen.

”Jag vet inte. Det är annorlunda med dig. Du är ett halvblod. Det är något mycket ovanligt… Jag vet att du precis håller på att mogna. Andra förändras över en natt. Men för dig är det en process. Det kommer kanske ta tid för dig att bli färdig och gå igenom alla förändringar.”

Caitlin tänkte tillbaka och mindes sin hunger, hur den kommit från ingenstans och alldeles överväldigat henne. Hur den gjort det omöjligt för henne att tänka på annat än att dricka. Det var hemskt. Hon var rädd för att det skulle hända igen.

”Men hur kan jag veta när det händer igen?”

Han såg på henne. ”Det gör du inte.”

”Men jag vill aldrig döda en människa”, sa hon. ”Aldrig någonsin.”

”Det behöver du inte heller. Du kan dricka av djur.”

”Men tänk om det händer när jag är fast någonstans?”

”Du måste lära dig att kontrollera det. Det krävs träning. Och viljestyrka. Det är inte lätt. Men det är möjligt. Du kan kontrollera det. Det är vad varje vampyr går igenom.”

Caitlin tänkte på hur det skulle vara att fånga och dricka av ett levande djur. Hon visste att hon var snabbare än någonsin förr, men inte om hon verkligen var så snabb. Och hon skulle inte ha en aning om vad hon skulle ta sig till om hon verkligen lyckats fånga ett rådjur.

Hon såg på honom.

”Kan du lära mig?”, frågade hon hoppfullt.

Han mötte hennes blick, och hon kände hjärtat bulta i bröstet.

”Drickandet är någonting heligt för vårt folk. Det gör man alltid ensam”, sa han, försiktigt och ursäktande.

”Förutom…”, började han.

”Förutom?”, frågade hon.

”Vid vigselceremonier. För att binda makar till varandra.”

Han tittade bort, och hon kunde se hur han skruvade på sig. Blodet rusade till hennes kinder, och plötsligt var det väldigt varmt i rummet.

Hon beslöt sig för att inte fråga mer. Just nu hade hon inga hungerkänslor, och hon skulle ta det steget när det väl var dags för det. Hon hoppades att han skulle vara vid hennes sida då.

Och hur som helst, innerst inne hade hon inget större intresse för vare sig drickandet, vampyrer, svärdet eller något annat av det där. Vad hon verkligen ville veta mer om var om honom. Eller, ännu mer, vad han kände för henne. Det var så mycket hon ville fråga honom. Varför riskerade du allt för mig? Var det bara för att finna svärdet? Eller var det något annat? När du väl har hittat ditt svärd, kommer du stanna hos mig? Även om kärleksrelationer med människor är förbjudna, skulle du trotsa det, för min skull?

Men hon var rädd.

Så istället sa hon helt enkelt: ”Jag hoppas att vi hittar ditt svärd”.

Patetiskt, tänkte hon. Kan du verkligen inte bättre? Skall du någonsin få modet att säga vad du egentligen tänker?

Men energin från honom var alltför intensiv. Det var omöjligt för henne att tänka klart när han var i närheten.

”Det gör jag också”, svarade han. ”Det är inget vanligt vapen. Vårt folk har sökt efter det i århundraden. Det sägs att det är det mest utsökta exemplar av turkiskt svärdssmide någonsin, smitt av en metall som kan dräpa alla vampyrer. Med det vapnet är vi oövervinnerliga. Utan det…”

Han tystnade, uppenbarligen rädd för att högt yttra konsekvenserna.

Caitlin önskade att Sam var där, att han kunde hjälpa dem hitta deras pappa. Hon sökte igenom ladan ännu en gång men såg inga tecken på att han nyligen varit där. Återigen önskade hon att hon inte tappat sin mobil på vägen. Den hade gjort livet enklare.

”Sam brukade alltid komma hit och slagga över”, sa hon. ”Jag var säker på att han skulle vara här. Men jag vet i alla fall att han kom tillbaks hit till stan – jag är helt säker på det. I morgon går vi till skolan så får jag prata med mina vänner. Jag skall ta reda på det.”

Caleb nickade. ”Du tror att han vet var din far är någonstans?”, frågade han.

”Jag… jag vet faktiskt inte”, svarade hon. ”Men jag vet att han vet mycket mer om honom än vad jag gör. Han har alltid försökt hitta honom. Om det finns någon som vet något överhuvudtaget så är det han.”

Caitlin tänkte på hur det varit och mindes alla gångerna med Sam, hans ständiga letande, när han visade henne nya ledtrådar, och hur han ständigt blev besviken. Alla nätter då han kommit över till hennes rum och satt på sängkanten. Hans behov av att få se deras far hade varit helt överväldigande, som ett levande väsen inom honom. Hon kände samma sak, men inte lika desperat som han. I vissa avseenden hade det värsta varit att se honom besviken hela tiden.

Caitlin tänkte på deras tilltrasade barndom och på allt de gått miste om, och plötsligt kände hon sig alldeles överväldigad av alla känslor. En tår rann till i ögonvrån och hon torkade snabbt bort den, kände sig förlägen och hoppades att Caleb inte sett.

Men det hade han. Han tittade upp och såg stadigt på henne.

Han reste sig långsamt och satte sig ned vid hennes sida. Han var så nära, hon kunde känna energin från honom. Hjärtat började bulta i bröstet.

Han drog ett försiktigt finger genom hennes hår och drog det bort från hennes ansikte. Sedan förde han det längs med ögonvrån och utefter hennes kind.

Hon såg mot golvet, rädd för att möta hans ögon. Hon kände hur han granskade henne.

”Oroa dig inte”, sa han, med en mörk, mjuk röst som gjorde henne helt lugn. ”Vi skall hitta din far. Vi gör det tillsammans.”

Men det var inte det hon oroade sig för. Hon oroade sig för honom. Oroade sig för att han skulle lämna henne.

Om hon vände ansiktet mot honom nu, undrade hon, skulle han kyssa henne då? Hon längtade efter att få känna hans läppar.

Men hon var rädd att röra sig.

Det kändes som timmar innan hon äntligen fått modet att vrida på huvudet.

Men då hade han redan vänt sig bort. Han lutade sig lojt mot höet, med slutna ögon och ett litet leende på läpparna som lystes upp av elden.