Drakarnas Gryning

DRAKARNAS GRYNING

(KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE -- BOK 1)

MORGAN RICE

ÖVERSÄTTNING AV BIÖRN TJÄLLÉN

Morgan Rice

Morgan Rice är nummer #1 bästsäljande, och i USA Today är han den bästsäljande författaren av den episka fantasy-serien TROLLKARLENS RING, omfattar sjutton böcker; av # 1 bästsäljande serien EN VAMPYRS DAGBOK, bestående av elva böcker, av # 1 bästsäljande serie ÖVERLEVNADSTRILOGIN, en post-apokalyptisk thriller bestående av två böcker; och de nya episka fantasy-serien (KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE, innefattar två böcker. Morgans böcker finns tillgängliga i ljudböcker och tryckta utgåvor, och finns översatt i 25 språk.

Morgan älskar att höra vad ni tycker, så besök www.morganricebooks.com för att gå med i mejllistan, få en gratis e-bok, få gratis gåvor, ladda ner gratis-appen, skaffa de senaste exklusiva nyheterna, anslut på Facebook och Twitter, och håll kontakten!

Sagt om Morgan Rice

“Om du trodde att där inte fanns någon anledning kvar till att leva efter slutet av TROLLKARLENS RING serierna, så har du fel. I DRAKARS GRYNING har Morgan Rice lovat en annan briljant serie, som fördjupar oss i en fantasi av troll och drakar, av tapperhet, ära, mod, magi och hopp om ditt öde. Morgan har lyckats att producera en stark samling av karaktärer som får oss att heja för deras framgång på varje sida.…Rekommenderas för det permanenta biblioteket för alla läsare som älskar fantasy.”

--Books and Movie Reviews

Roberto Mattos

“DRAKARS GRYNING har lyckas—redan från början…. En överlägsen fantasy…Det börjar med, precis som det borde, med huvudpersonens kamper och flyttar försiktigt in i en vidare krets av riddare, drakar, magi och monster, och öde.…Alla de yttre tecknen på hög fantasi finns här, från soldater och strider till konfrontationer med sig själv….En rekommenderad vinnare för de som njuter av episk fantasy driven av kraftfulla, trovärdiga unga vuxna huvudpersoner.”

--Midwest Book Review

D. Donovan, e-Bok Recensent

“[DRAKARS GRYNING] är en drivande novell med intriger som är lätt att läsa ut över helgen…En bra start till en lovande serie.”

--San Francisco Bokrecensent

“En action-packad fantasy som garanterat kommer falla de i smaken som tycker om Morgan Rices tidigare noveller, tillsammans med fans av THE INHERITANCE CYCLE av Christopher Paolini…. Fans som tycker om ungdoms-fiction kommer att sluka den senaste novellen av Rice och be efter mer.”

--The Wanderer, A Literary Journal (angående Rise of the Dragons)

“En själfull fantasy som väver in element av mysterium och intriger i en röd tråd. A Quest of Heroes handlar om mod och om att inse att livet har mening som leder till utveckling, mognad, och överlägsenhet….För de som söker kraftiga fantasy äventyr, protagonister och åtgärder ger som en kraftfull uppsättning av möten som fokuserar väl på Tors utveckling från ett drömmande barn till en ung vuxen som har omöjliga odds för överlevnad ... .Det är endast början av vad som ser ut att vara en episk ungdomsserie. "

--Midwest Book Review (D. Donovan, e-Bok Recensent)

“THE SORCERER’S RING har alla ingredienser för en lyckad bok: intriger, motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

–Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Rices underhållande episka fantasy [TROLLKARLENS RING] har klassiska drag av genren—en stark miljö, highly inspirerar av gamla Skottland och dess historia, och det ger en bra känsla för intriger.”

—Kirkus Reviews

“Jag älskar hur Morgan Rice byggde upp Thors karaktär och världen han levde i. Landskapet och varelserna som vandrade där var välbeskrivna…Jag tyckte om [intrigen]. Den var kort och ljuv….Det var den rätta mängden av mindre karaktärer, så man blev inte förvirrad. Där var äventyr och hemska stunder, men den actions om skedde var inte överdrivet grotesk. Boken är perfect för en ungdomlig läsare… Detta är är början på något anmärkningsvärt…”

--San Francisco Book Review

“I denna action-packade första boken i den episka fantasy-serien av Trollkarlens ring (som för nuvarande består av 14 böcker), Rice introducerar sina läsare till den 14 år gamla Thorgrin "Thor" McLeod, vars dröm är att gå med i Silvergardet, elitknektarna som tjänar kungen…. Rices skrivning är kompakt och lovar spännande förutsättningar.”

--Publishers Weekly

“[HJÄLTARS VÄG] är snabb och enkel att läsa. Slutet på varje kapitel gör så att du måste läsa vad som händer sedan och du vill inte lägga ifrån dig boken. Där är några stavfel i boken, och några namn är hopblandade, men det distraherar inte dig från självaste storyn. Slutet på boken gjorde så att jag ville köpa nästa direkt och det är precis vad jag gjorde. Alla nio böcker från Trollkarlens ring kan köpas på Kindle, och Hjältars väg är just nu gratis för dig att börja läsa! Om du letar efter något snabbt och roligt att läsa medans du är på semester, är denna boken perfekt.”

--FantasyOnline.net

Böcker av Morgan Rice

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Book #1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Book #2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Book #1)

KONUNGARS MARSCH (Book #2)

DRAKARS ÖDE (Book 3)

EN KAMP OM ÄRA (Book #4)

ÄRANS LÖFTE (Book #5)

ETT TAPPERT ANFALL(Book #6)

SVÄRDSRITEN (Book #7)

VAPENGÅVAN(Book #8)

BESVÄRJELSERNAS HIMMEL (Book #9)

ETT HAV AV SKÖLDAR(Book #10)

STÅLFURSTEN(Book #11)

ELDENS RIKE(Book #12)

DROTTNINGARS VÄLDE(Book #13)

BRODERSEDEN (Book #14)

DÖDLIGAS DRÖM (Book #15)

RIDDARES DUST (Book #16)

STRIDENS GÅVA (Book #17)

ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ETT: SLAVJÄGARNA(Book #1)

ARENA TVÅ(Book #2)

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

OMVÄND(Book #1)

ÄLSKAD(Book #2)

FÖRRÅD(Book #3)

ÄMNAD (Book #4)

ÅTRÅDD(Book #5)

TROLOVAD(Book #6)

VIGD(Book #7)

FUNNEN(Book #8)

ÅTERUPPSTÅNDEN(Book #9)

BEGÄRD(Book #10)

DÖMD(Book #11)

Lyssna på KUNGAR OCH HÄXMÄSTARE i ljudboks-varianten!

Copyright © 2014 av Morgan Rice

Alla rättigheter förbehålls. Utöver vad som tillåts enligt U.S. Copyright Act 1976, så får inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller några medel, lagras i databas eller annan lagring, utan författarens tillåtelse.

Denna e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

Upphovsrätt för omslagsbilden tillhör Photosani och brukas enligt licens från Shutterstock.com.

INNEHÅLL

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIO

”Sitt öde kan man stundom skapa själv.

Ej felet, Brutus, bor hos våra stjärnor,

Men hos oss själva om vi duka under.”

William Shakespeare

Julius Caesar

(Övers. Hagberg)

Kyra stod på toppen av kullen. Marken var hårdfrusen under stövlarna, snön föll omkring henne, och hon försökte glömma den bitande kylan, höjde bågen och tog sikte på målet. Hon kisade med ögonen och stängde ute resten av världen – vindpustarna och en kråkas läte i fjärran – och tvingade sig att inte se något annat än den magra björken långt borta, kritvit och ensam bland landskapets mörka tallar. Fyrtio meter. Det var ett skott som ingen av hennes bröder skulle klara, som inte ens någon av hennes fars män skulle klara. Men det ökade bara hennes beslutsamhet – hon som både var yngst och den enda flickan ibland dem.

Kyra hade aldrig passat in. En del av henne ville naturligtvis göra allt som förväntades av henne och umgås med de andra flickorna, som det passade sig, och ägna sig åt sysslor i hemmet. Men innerst inne var det inte den hon var. Hon var sin fars dotter, med en krigares hjärta, och precis som honom så kunde hon inte hålla sig innanför stenmurarna i fortet, och bli fast i ett liv vid husets härd. Hon var en bättre skytt än männen – faktum var att hon redan sköt bättre än faderns bästa bågskyttar – och hon var beredd att göra vad som helst för att visa dem allihop – och i synnerhet visa sin far – att hon förtjänade att tas på allvar. Hennes far älskade henne, det visste hon. Men han vägrade att ta henne för den hon var.

Kyra tränade helst långt bort från fortet, ensam här ute på Volis slätter. Det passade henne bäst. Som enda flicka i ett fort med krigare så hade hon lärt sig att vara ensam. Det hade blivit en vana att dra sig undan varje dag, hit till favoritplatsen högt uppe på platån med utsikt över fortets oregelbundna stenmurar, där man hittade bra, smala träd som vara svåra att träffa. Smällarna från hennes pilar som träffade stammarna ekade ständigt över byn, och det fanns inte ett träd häruppe som skonats från hennes övningar och stammarna var ärrade och i vissa fall redan böjda.

Kyra visste att de flesta av faderns bågskyttar tog sikte mot de möss som fanns överallt på fälten, och det hade hon själv också gjort när hon först börjat träna. Det hade inte varit svårt att ta död på dem, men det hade fått henne att må illa. Hon var orädd, men också känslig, och hon ogillade tanken på att döda levande varelser i onödan. Hon hade svurit att aldrig mer sikta på något levande om det inte utgjorde en direkt fara eller anföll, som vargfladdermössen som flög nära faderns fort om nätterna. Dem hade hon inget emot att ta kål på, inte minst sedan hennes lillebror Aidan fått ett bett som gjort honom sjuk i ett halvt månvarv. Dessutom var de snabbast av alla varelser som fanns att få tag på därute. Om hon kunde träffa en av dem, och särskilt på natten, då kunde hon träffa vad som helst. Hon hade tillbringat en hel natt under fullmånen med att skjuta mot dem från sin fars torn, och i gryningen efter hade hon ivrigt rusat ut och jublat över att få se mängder av vargfladdermöss på marken, fulla av hennes pilar. Byborna hade trängts omkring dem och stirrat med häpna blickar.

Kyra tvingade sig själv att fokusera. Hon såg skottet för sitt inre öga, såg sig lyfta bågen, snabbt dra bak strängen till kinden, och släppa den utan att tveka. Det verkliga bågskyttet skedde redan innan själva skottet, så mycket visste hon. Hon hade sett många skyttar i sin egen ålder dra tillbaks strängen, bara för att tveka – och då vetat att de skulle missa. Hon tog ett djupt andetag, höjde bågen och drog och släppte strängen, allt i en enda beslutsam rörelse. Hon behövde inte ens titta upp för att veta att hon träffat sitt träd.

Kyra hörde ett gnällande läte vid fötterna och såg ned på Leo, vargen som alltid följde henne och nu gned sig mot hennes ben. Leo var en fullvuxen varg, och han räckte henne nästan till midjan. Han var lika beskyddande om henne som hon var om honom, och de var oskiljaktiga från varandra i faderns fort. Kyra kunde inte gå någonstans utan att Leo skyndade efter, och hela tiden höll hans sig vid hennes sida, om nu inte en kanin eller ekorre korsade vägen – då kunde han vara borta i timmar.

”Jag har inte glömt bort dig, pojken”, sa Kyra och satte handen i fickan och tog fram ett ben som blivit över från festen kvällen innan. Han snappade åt sig och travade glatt vidare intill.

Kyra gick vidare. Andedräkten steg i dimman framför henne och hon hängde bågen över axeln och andades i sina kalla händer. Hon gick över den vida, platta slätten och blickade ut. Härifrån såg hon hela landskapet, med Volis mjuka kullar som vanligtvis var gröna men nu klädda i snö. Det här var provinsen med hennes fars fästning, inbäddad i kungariket Escalons nordöstra hörn. Härifrån hade Kyra fågelperspektiv över allt som försiggick i fortet, över bybor och krigare som kom och gick, över fästningsmurarna och tornen som reste sig mäktiga bland kullarna och såg ut att breda ut sig i evigheter. Volis var störst av alla fästningar på landsbygden. Några av byggnaderna var hela fyra våningar höga, och de omgavs av imponerande murar. Fortet hade ett runt torn på ena sidan. Det var ett kapell för husfolket, men för henne mest av allt ett ställe för att klättra upp och se ut över landskapet och vara för sig själv. Stenbyggnaderna omgavs också av en vallgrav som korsades av en bred väg och en bro, och utanför denna fanns fler imponerande murar, vallar och diken. Det var en plats värdig en av kungens främsta krigare – hennes far.

Fastän Volis var det sista fästet i riket innan Flammorna, åtskilliga dagsritter från Escalons huvudstad Andros, så var det hem åt många av den förre kungens största krigare. Det hade blivit ett landmärke, och dessutom hem åt de hundratals bybor och bönder som levde inom eller intill de skyddande murarna.

Kyra tittade ned på alla de små lerhus som låg inbäddade bland kullarna i utkanten av fortet. Rök steg från skorstenarna och bönder skyndade fram och åter i sina förberedelser inför vintern, och inför kvällens festligheter. Kyra visste att det faktum att byborna kände sig trygga nog att bo utanför huvudmurarna – något man inte såg på andra håll i Escalon – var ett tecken på deras stora respekt för hennes fars förmåga. De var trots allt inte mer än en hornstöt bort från beskydd. Hennes fars mannar kunde genast kallas in.

Kyra tittade ned mot vindbryggan, som alltid packad med folk – bönder, skomakare, slaktare, smeder, och naturligtvis, krigare – alla på språng, från fortet ut till landsbygden och tillbaks igen. Innanför fästningsmurarna fanns nämligen inte bara plats för logi och träning, utan också för mängder av kullerstenstorg där köpmän samlades. Dagligen ställde de upp sina stånd och sålde sina varor, prutade och visade upp dagens fångst eller exotiska kryddor och sötsaker som handlats från andra sidan havet. På torgen kände man alltid en eller annan doft från fjärran, av något märkligt té eller av sjudande stuvning. Ibland förlorade hon sig i timmar bland allt det där. Och alldeles utanför murarna – och det var en syn som fick hjärtat att slå lite snabbare – låg Kämparporten, en cirkelrund arena med en låg stenmur där hennes fars män tränade. Hon såg upphetsat hur mannarna sprängde fram i räta linjer med hästarna och försökte träffa mål med lansarna – i sköldar som hängde från träden. Hon längtade så att det gjorde ont efter att få vara med och träna med dem.

Plötsligt hörde Kyra en röst som ropade bortifrån porthuset, en som hon kände väl igen och som fick henne att vända sig om, genast på alerten. Det var något rabalder i folkmassan, och när hon tittade närmare såg hon en grupp bryta sig lös ur trängseln och ge sig av på väg mot huvudvägen. Hon såg sin lillebror, Aidan, ledd av hennes två äldre bröder, Brandon och Braxton. Kyra stelnade till, genast på sin vakt. Det hördes tydligt på hennes lillebror att de äldre bröderna inte hade något trevligt i tankarna.

Kyras ögon smalnade av när hon såg sina storebröder, och hon kände den gamla, välbekanta ilskan välla upp. Den fick henne att omedvetet krama hårdare om bågen. Där kom de med Aidan mellan sig, båda mer än huvudet högre än honom. De höll honom om armarna och släpade bort honom från fortet. Aidan var liten, smal och känslig – inte mer än tio år – och han såg särskilt sårbar ut sådär inklämd mellan sina bröder, båda förvuxna odjur på sjutton och arton år. Alla tre liknade de varandra, med kraftiga käkar, markerade hakor, mörkbruna ögon och vågigt, brunt hår – men Brandon och Braxton var kortklippta medan Aidans hår ännu föll ostyrigt ned över ögonen. De liknade alla varandra – men ingen liknade henne, med hennes ljusblonda hår och ljusgrå ögon. Kyra gick klädd i vävda tights, ylletunika och kappa, och hon var lång och smal och folk sa att hon var alltför blek. Hon hade begåvats med bred panna och liten näsa, slående drag som fick många män att lyfta blicken. Särskilt nu när hon närmade sig femtonårsåldern hade hon märkt hur hon fick allt fler blickar.

Det gjorde henne obekväm. Hon gillade inte uppmärksamheten och uppfattade sig inte som vacker. Hon brydde sig inte om sitt utseende, utan om träning, ära och mod. Hellre än de nätta dragen skulle hon precis som bröderna ha liknat sin far, som hon beundrade och älskade mer än allt annat. Hon såg sig ständigt i spegeln, i hopp om att få se några av hans drag i sina ögon. Men hur hon än ansträngde sig såg hon det inte.

”Släpp mig sa jag!”, skrek Aidan, med en röst som hördes hela vägen upp till henne.

När Kyra hörde sin lillebrors nödrop – från pojken hon tyckte så mycket om – så stod hon rak som en fura, som en lejoninna som vakade över sin unge. Även Leo stelnade till så att raggen reste sig i nacken på honom. Deras mor var borta sedan länge, och Kyra såg det som sitt ansvar att ta hand om Aidan, i stället för den mamma han aldrig haft.

Brandon och Braxton drog bryskt iväg med honom från fortet, bort på den ensliga landsvägen mot skogen. Hon såg att de försökte få honom att hålla ett spjut som var alldeles för stort för honom. Aidan hade blivit deras hackkyckling. Brandon och Braxton var översittartyper. De var starka och inte utan mod, men det var mer skryt än verklig skicklighet med dem, och de tycktes jämt och ständigt hamna i svårigheter som de inte själva kunde ta sig ur. Det gjorde henne galen.

Kyra förstod precis vad som höll på att hända. Brandon och Braxton skulle släpa med sig Aidan på en av sina jaktturer. Hon lade märke till vinläglarna i deras händer och insåg att de druckit, och hon kokade inombords. Det räckte inte med att de skulle ha ihjäl något stackars djur. De skulle dessutom tvinga med sig lillebror på äventyret, trots hans protester.

Kyras instinkter tog över och hon satte sig i rörelse och sprang nedför kullen, rätt mot dem och med Leo springande intill sig.

”Du är tillräckligt gammal nu”, sa Brandon till Aidan.

”Det är hög tid att det blir karl av dig”, sa Braxton.

Kyra kastade sig utför den välbekanta backen, och det dröjde inte länge förrän hon hunnit ikapp dem. Hon sprang ut på vägen och stannade till, mitt i deras väg. Hon stod där med Leo och drog efter andan, och bröderna stannade till och såg häpet på henne.

Aidan, märkte hon, såg lättad ut.

”Har du gått vilse?”, hånade Braxton.

”Du står i vägen”, sa Brandon. ”Gå tillbaks till dina pilar och pinnar du.”

Båda skrattade hånfullt, men hon såg bistert och oförskräckt på dem, och Leo morrade vid hennes sida.

”Ta bort det där odjuret”, sa Braxton. Han försökte låta modig, men rädslan var tydlig i rösten och hans grepp om spjutet i handen hårdnade.

”Och vart tror ni att ni ska med Aidan?”, frågade hon, med dödligt allvar i rösten och med en blick som inte vek undan.

De blev tysta, men med allt beslutsammare miner.

”Vi tar honom vart vi vill”, sa Brandon.

”Han ska på jakt och lära sig att bli en riktig man”, sa Braxton, med betoning på det sista ordet för att reta henne.

Men hon gav sig inte.

”Han är för liten”, sa hon bestämt.

Brandon blängde på henne.

”Enligt vem då?”, frågade han.

”Enligt mig.”

”Och du är hans morsa eller?”, frågade Braxton.

Kyra rodnade, kokande av ilska och önskade mer än någonsin att deras mor verkligen varit där.

”Lika mycket som du är hans pappa”, svarade hon.

Tystnaden låg tät och de stod kvar, och Kyra såg på Aidan, som tittade tillbaks med skrämda ögon.

”Aidan”, frågade hon, ”är det här något du verkligen vill?”

Aidan tittade skamset i marken. Han stod tyst och undvek hennes blickar, och Kyra visste att han var rädd för att säga något som kunde reta storebröderna.

”Nå, där ser du”, sa Brandon. ”Han har inget emot det.”

Kyra stod och kokade av frustration. Hon önskade att Aidan skulle tala för sig, men hon kunde inte tvinga honom.

”Det är oklokt av er att ta honom på jakt”, sa hon. ”Det blåser upp till storm, och snart är det mörkt. Skogen är full av faror. Om ni vill lära honom jaga får ni väl ta med honom när han blivit äldre, en annan dag.”

De blängde på henne, tydligt irriterade.

”Och vad vet du om att jaga?”, frågade Braxton. ”Vad har du jagat egentligen, annat än alla dina träd?”

”Har något av dem bitit ifrån på sistone?”, tillade Brandon.

Båda skrattade och Kyra glödde om kinderna, osäker på vad hon skulle ta sig till. Om Aidan inte sa något så var det inte mycket hon kunde göra.

”Du oroar dig för mycket, syster”, sa Brandon till sist. ”Inget kommer att hända Aidan när vi är med. Vi vill härda honom lite – inte ta död på honom. Tror du verkligen att du är ensam om att bry sig om honom?”

”Dessutom har far ögonen på oss”, sa Braxton. ”Vill du göra honom besviken?”

Kyra såg genast upp ovanför deras axlar, och högt upp i tornet såg hon deras far stå i en välvd fönsteröppning och se på dem. Hon kände sig otroligt besviken, att han inte satte stop för alltsammans!

De försökte tränga sig förbi, men Kyra stod envist kvar i vägen. De såg ut som att de skulle till att knuffa henne åt sidan, men Leo steg emellan och morrade, vilket fick dem på andra tankar.

”Aidan”, sa hon till honom. ”Det är inte försent. Du behöver inte göra det här. Vill du följa med mig tillbaks till fortet istället?”

Hon såg forskande på honom och märkte att han fick tårar i ögonen, men hon såg också hur han plågades. Det blev tyst en lång stund och det enda som hördes var vindens ylande över snöfallet.

Till sist vred han på sig.

”Jag vill jaga”, muttrade han halvhjärtat.

Och plötsligt trängdes bröderna sig förbi med en knuff i hennes axel och med Aidan på släp. De skyndade bort längs vägen, och Kyra vände sig om och såg efter dem med en olustig känsla i magen.