Drakriket

KAPITEL FEM

Devin svingade hammaren, slog den över metallklumpen som skulle bli ett svärd. Musklerna i hans rygg värkte med varje slag och hettan i smidesverkstaden fick svetten att sippra genom hans kläder. I Vapenhuset var det alltid varmt och så här nära smidesässjan var det nästan outhärdligt.

”Fortsätt så, pojk,” sa gamle Gund.

”Jag är sexton, jag är ingen pojke,” svarade Devin.

”Du är en pojke i storleken. Och för en gubbe som mig, är ni alla pojkar.”

Devin ryckte på axlarna. Han visste att för en åskådare såg han nog inte alls ut som en riktig smed, men han var fokuserad; metallen krävde att man lade all sin tankekraft på att förstå den. De subtila värmeskiftningarna och stålmönstren som skilde ett bristfälligt vapen från ett perfekt var nästan magiska och Devin var besluten att känna till dem allihop, att verkligen förstå dem.

”Försiktigt så det inte kyls ner för mycket,” sa Gund.

Devin drog snabbt tillbaka stålet över hettan och iakttog dess nyans tills den var precis rätt, innan han tog ut det för att bearbeta formen. Den var nära nog men inte helt felfri, det var något med kanten som inte var perfekt. Devin visste det lika säkert som han visste höger och vänster.

Han var fortfarande ung men han kunde vapen. Han kunde de bästa teknikerna för att tillverka dem och slipa dem… han visste till och med hur man stred med dem, trots att både hans far och vapenmästare Wendros verkade övertygade att det var bäst om han inte gjorde det. Träningen som Vapenhuset erbjöd var för adeln, unga män som kom in för att lära från de erfarna svärdsmästarna, vilket inkluderade den omöjligt skickliga Wendros. Devin var tvungen att lära sig på egen hand genom att träna med allt från svärd till yxor, spjut och knivar, med vilka han högg i pålar och hoppades att det blev rätt.

Ett skrammel från Husets framsida fångade Devins uppmärksamhet. De stora metallportarna stod öppna, balanserade så pass att minsta lilla berörelse kunde få dem att svinga. De unga männen som hade kommit igenom dörrarna var uppenbarligen adla och lika uppenbart berusade. Berusning var farligt i Vapenhuset. Om en man dök upp efter att ha druckit, skickades han hem, och om han gjorde det mer än en gång, blev han avfärdad.

Till och med klienter kunde bli utskickade om de inte var nyktra nog. En full man med ett vapen var en farlig man, även om han inte var det avsiktligen. Men dessa… de var blåblodiga; att inte bete sig hövligt riskerade mer än bara jobbet.

”Vi behöver vapen,” sa mannen längst fram i ledet. Devin kände omedelbart igen prins Rodry, om inte på utseendet så genom den tydliga koppling till alla historier man hörde om honom. ”I morgon blir det jakt. Och kanske en turnering efter bröllopet.”

Gund gick för att hälsa dem, eftersom han var en av mästersmederna där. Devin fokuserade på vapnet han smed; minsta lilla slirning eller misstag kunde släppa in luftbubblor som ledde till sprickor. Han var stolt i att hans noggrannhet bara producerade vapen som höll när man högg med dem.

Trots att svärdet bad om hans uppmärksamhet kunde han dock inte riktigt slita ögonen från de unga adelsmännen som hade kommit dit. De såg ut att vara i hans ålder; pojkar som försökte bli prinsens vänner snarare än Sporreriddare som tjänade hans far. Gund började med att visa upp spjut och svärd som skulle ha passat kungens armé, men pojkarna viftade avvisande med händerna.

”Detta är kungens söner!” sa en av männen och gestikulerade mot prins Rodry och någon annan man som Devin antog var prins Vars, mest för att han inte såg smal, dyster eller feminin ut nog att vara prins Greave. ”De förtjänar finare ting än dessa.”

Gund visade dem de vackrare vapnen, de med förgyllda handtag eller spjut med dekorationer i toppen. Han visade till och med några av dem som mästarna själva hade tillverkat, med lager på lager av det finaste stålet, vågiga mönster som skapats med uppvärmd lera och kanter som kunde användas för rakning om så behövdes.

”För fint för dem,” muttrade Devin för sig själv. Han tog svärdet han själv jobbade på och övervägde det. Det var klart. Han hettade upp det igen, redo att bada det i den mörka oljan som stod och väntade.

Han såg på sättet de plockade upp vapnen och viftade omkring dem att de flesta inte hade någon aning om vad de höll på med. Prins Rodry kanske gjorde det, men han var på andra sidan Huset just nu och testade på ett större spjut med lövformad spets som han snurrade med skickligheten hos någon som tränat länge. I kontrast till det såg de andra ut som barn som lekte riddare. Devin såg klumpigheten i deras rörelser och de subtila bristerna i hur de höll vapnen.

”En man bör känna vapnen han gör och använder,” sa Devin och doppade svärdet han hade tillverkat ner i den svalkande trågen. Det blossade upp, flammade till, innan ett väsande tog över då vapnet långsamt kyldes ner.

Han övade med svärden så att han skulle veta när de var perfekta för en erfaren krigare. Han jobbade på sin balans och vighet liksom sin styrka, eftersom det inte verkade mer än rätt för honom att en man skulle smida sig själv som han smed sina vapen. Båda var prövande men den teoretiska delen var något enklare än den praktiska; förståelsen för att skapa det perfekta vapnet, förståelsen för ögonblicket då—

En krasch från hörnet där adelspojkarna stod fångade hans uppmärksamhet och Devins blick flög mot dem precis i tid för att se prins Vars mitt i en hög med delar från en rustning som hade fallit från sitt ställ. Prinsen blängde på Nem, en av pojkarna som arbetade i Vapenhuset. Nem hade varit Devins vän så länge han kunde minnas och var stor, möjligen för välgödd, kanske inte världens skarpaste, men med händer som kunde smida de allra finaste redskapen. Prins Vars knuffade honom som Devin skulle ha knuffat en dörr som satt fast.

”Idiotiska unge!” spottade prins Vars. ”Se dig för!”

”Förlåt mig, min herre,” sa Nem, ”men det var ni som gick in i mig.”

Devin höll andan. Han visste hur farligt det var att säga emot en adelsman, för att inte tala om en full adelsman. Prins Vars sträckte sig till sin fullständiga längd och smällde handen över Nems öra, hårt nog att slunga ner pojken på marken bland metalldelarna. Nem skrek till och reste sig sedan med en blodig arm; han hade landat med den på någonting vasst.

”Hur vågar du kaxa upp dig mot mig?” sa prinsen. ”Jag säger att du gick in i mig och du kallar mig en lögnare?”

Om Nem var någon annan, hade han kanske svarat med ilska, redo för en fejd, men trots sin storlek hade Nem alltid varit mild av sig. Han såg bara sårad och förvirrad ut.

Devin såg sig omkring ett ögonblick för att se om någon tänkte lägga sig i. Ingen i prins Rodrys sällskap verkade beredd att ingripa; de var förmodligen för rädda för att riskera att förolämpa någon som överträffade deras rang, även om de var adliga. Vissa av dem kanske till och med tyckte att pojken förtjänade stryk för vad han än hade gjort.

Och prins Rodry själv stod kvar på andra sidan av Huset och inspekterade sitt spjut. Om han hade hört oväsendet genom allt hamrande och smedjebrus, visade han inga tecken på det. Gund skulle inte lägga dig i – han hade inte överlevt så här länge i smidesverkstaden genom att hamna i trubbel med de överlägsna.

Devin visste att det bästa var att hålla sig borta. Till och med när prinsen höjde handen för ännu ett slag.

”Tänker du be om ursäkt?” krävde Vars.

”Jag gjorde ingenting!” insisterade Nem, förmodligen för chockerad för att minnas hur världen faktiskt fungerade. Sanningen var att han dessutom inte var alltför klok, när det kom till saker som dessa. Han trodde fortfarande att världen var rättvis, trodde fortfarande att det var en ursäkt att inte ha gjort någonting.

”Ingen talar till mig på det sättet,” sa prins Vars och slog Nem igen. ”Jag ska nog banka in lite uppförande i din tröga skalle och när jag är klar, kommer du att tacka mig. Och om du titulerar mig fel, slår jag in vett i dig också. Eller, nej, jag lär dig en riktig läxa.”

Devin visste att han inte kunde lägga sig i. Han var inte lika ung som Nem. Han visste hur världen fungerade. Om en blodsprins klev dig på tårna, bad du om ursäkt, eller tackade honom för äran. Om han krävde ditt absolut bästa arbete, sålde du det till honom, trots att han inte kunde fäktas rätt. Du ingrep inte, ingrep inte, för det innebar konsekvenser, för dig och din familj.

Devin hade en familj, utanför Vapenhuset. Han ville inte se dem skadas bara för att han hade haft kort stubin och inte tänkt sig för. Men samtidigt ville han inte stå och se på när en pojke blev sinneslöst misshandlad av en berusad prins, heller. Han höll hårdare i hammaren, tvingade sig själv att lägga ner den och försökte intala sig själv att hålla sig undan.

Sedan grep prins Vars tag i Nems hand och tvingade ner den över ett städ.

”Få se hur bra du smider med en bruten hand,” sa han. Han tog en hammare och lyfte den och i den stunden visste Devin vad som skulle hända om han inte gjorde någonting. Hans hjärta snabbade upp.

Utan att tänka slungade Devin sig fram och sträckte sig efter prinsens arm. Han avledde inte slaget särskilt mycket, men det var tillräckligt för att träffa järnet bredvid Nems hand.

Devin höll kvar, ifall prinsen tänkte slå honom härnäst.

”Vad?” sa prins Vars. ”Rör mig inte.”

Devin kämpade med att hålla fast hans hand. Så nära honom var stanken av alkohol tydlig.

”Inte om ni tänker fortsätta slå min vän,” sa Devin.

Han visste att han hade satt sig själv i knipa bara genom att vidröra prinsen, men nu var det för sent.

”Nem förstår inte. Och han är heller inte anledningen till att ni slog omkull rustningen. Det skulle nog vara dryckens fel.”

”Rör mig inte, sa jag,” upprepade prinsen. Hans fria hand rörde sig mot matkniven på hans bälte.

Devin backade från honom så varsamt han kunde. En del av honom hoppades fortfarande att detta kunde lösas på ett fredfullt vis, trots att han visste precis vad som var på väg.

”Ni vill nog låta bli det där, Ers Höghet.”

Vars blängde på honom och andades tungt. Rent och skärt hat i hans ögon.

”Det är inte jag som begår ett misstag här, din förrädare,” morrade Vars med döden i rösten.

Vars satte ner hammaren och tog upp ett långsvärd från en av bänkarna, men det var redan uppenbart för Devin att prinsen inte var särskilt skicklig med ett svärd.

”Just det – du är en förrädare. Att attackera kungligheter är ett högmålsbrott. Sånt dör man för.”

Han svingade svärdet mot Devin som instinktivt tog tag i det närmaste han kunde hitta. Det visade sig vara en smideshammare som Devin lyfte för att ta emot slaget. Järn klingade mot järn när han hindrade svärdet från att kollidera med hans huvud. Slaget skakade i hand händer och det fanns inte en sekund att fundera. Med svärdet tryckt mot hammarhuvudet, slet han det från prinsens händer med all sin styrka. Det slamrade ner på golvet där den raserade rustningen låg.

Han tvingade sig själv att stanna upp. Han var arg att prinsen ens hade försökt hugga honom, men Devin var full av tålamod. Metallen krävde det. En otålig man i en smidesverkstad gjorde sig bara illa.

”Ser du?” ropade prins Vars och pekade på Devin med ett finger som skakade av antingen ilska eller skräck. ”Han slår mot mig! Grip honom. Dra ner honom till slottets mest undangömda cell och när morgonen kommer, sätt hans huvud på en påle.”

De unga männen runtom honom såg tveksamma ut, men det var likväl uppenbart att de inte skulle stå och se på när någon så låg i rang som Devin bråkade med en prins. De flesta höll fortfarande i svärd och spjut som de oerfaret hade fäktats med och nu befann sig plötsligt Devin mitt i en ring av dessa vapen som alla pekade rakt mot hans hjärta.

”Jag vill inte bråka,” sa Devin; han visste inte vad mer han kunde säga. Han lät hammaren falla till golvet. Den var värdelös nu. Kunde han ens försöka slå sig ur situationen när de var så många? Trots att han misstänkte att han var en skickligare fäktare än någon annan här var de alldeles för många för att han ens skulle försöka. Och om han gjorde det, vad hände efteråt? Vart skulle han springa och vad skulle det innebära för hans familj om han gjorde det?

”Det kanske inte behövs någon cell,” sa prins Vars. ”Jag kanske hugger huvudet av honom här och nu där folk kan se. Ta ner honom på knä. På knä, sa jag!” han upprepade sig när männen runtom Devin inte agerade kvickt nog.

Fyra av dem gick fram för att putta ner Devin medan de andra stod med sina vapen riktade mot honom. Under tiden plockade prins Vars upp svärdet igen. Han lyfte det, undersökte vikten i det, och i det ögonblicket visste Devin att han skulle dö. Han fylldes med fruktan; det fanns ingen väg ut. Oavsett hur mycket han tänkte, oavsett hur stark han var, skulle det inte förändra någonting. De andra tyckte kanske inte att det prinsen tänkte göra var rätt, men de skulle ändå stå och se på. De skulle stå där och se på när prinsen svingade det där svärdet och…

…och i den stunden tycktes världen sträcka ut sig. Alla hjärtslag blödde samman till ett. I det ögonblicket var det som att han kunde se varje muskel i prinsens kropp, se tankegnistorna som styrde dem.

”Aj! Min arm!” tjöt prins Vars. Svärdet smattrade över golvet.

Devin stirrade häpet. Han försökte ta in vad han precis hade gjort.

Och han blev livrädd för sig själv.

Prinsen stod där, höll sig om armen och försökte gnugga tillbaka känseln i armen.

Devin kunde inte göra annat än stirra på honom. Hade han verkligen gjort det där? Hur? Hur kunde man få någons arm att krampa bara genom att tänka på det?

Hans tankar återvände till den där drömmen, återigen…

”Det räcker,” ropade en röst och avbröt det hela. ”Släpp honom.”

Prins Rodry klev in i vapencirkeln och de unga männen sänkte armarna som svar till hans närvaro. De tycktes nästan sucka av lättnad att han var där.

Devin gjorde i alla fall det men behöll ändå blicken på prins Vars och vapnet som han nu höll i sin ickedominanta hand.

”Det räcker, Vars,” sa Rodry. Han klev in mellan Devin och prinsen och Vars tvekade. Devin trodde nästan att han skulle slå till med svärdet ändå, trots sin brors närvaro.

Han kastade svärdet åt sidan.

”Jag ville ändå inte komma hit,” sa han och gick ut.

Prins Rodry vände sig till Devin och behövde inte säga ett enda ord till för att männen skulle släppa honom fri.

”Du är modig som stod upp för den där pojken,” sa han. Han lyfte spjutet i sin hand. ”Och du gör ett bra arbete. Jag hörde att den här var en av dina.”

”Ja, Ers Höghet,” sa Devin. Han visste inte vad han skulle tro. På bara några sekunder hade han gått från en säker död till att bli frisläppt, från att vara en förrädare till att få komplimanger. Det var vettlöst, men hur kunde det finnas vett i en värld där han precis hade utfört… magi?

Prins Rodry nickade och vände sig mot porten. ”Var mer försiktig i framtiden. Jag kanske inte är här och räddar dig nästa gång.”

Det tog flera sekunder innan Devin kunde förmå sig att ställa sig upp. Hans andetag kom med korta intervaller och nådde inte hela vägen in i honom. Han såg på Nem som försökte hålla igen det öppna såret på sin arm. Han såg rädd och uppskakad ut av händelserna.

Gamle Gund var plötsligt hos dem. Han tog Nems arm och band en tygbit runt den innan han såg på Devin.

”Var du tvungen att lägga dig i?” frågade han.

”Jag kunde inte låta honom göra Nem illa,” sa Devin. Det han hade gjort var något han skulle göra om hundra gånger till om så behövdes.

”Det värsta som hade kunnat hänt honom var ett kok stryk,” sa Gund. ”Vi har alla gått igenom värre saker. Nu… borde du gå.”

”Gå?” sa Devin. ”Gå hem för dagen?”

”Gå hem för dagen och alla dagar därpå, din dåre,” sa Gund. ”Tror du att vi kan låta en man som slåss med prinsen stanna i Vapenhuset?”

Devin kände hur andan lämnade hans bröstkorg. Lämna Vapenhuset? Det enda hem han någonsin haft?

”Men jag—” började Devin och hejdade sig.

Han var inte Nem som trodde att världen i slutändan skulle bli det han ville bara för att det var ”det rätta”. Självklart ville Gund ha bort honom; Devin hade vetat redan innan han lade sig i vad han riskerade.

Han stirrade på Gund en stund innan han nickade. Det var det enda svar han kunde ge. Han vände sig om och började gå.

”Vänta,” ropade Nem. Han sprang till sin arbetsbänk och kom sedan tillbaka med något inlindat i tyg. ”Jag… Jag har inte mycket annat. Du räddade mig. Jag vill ge dig det här.”

”Jag gjorde det för att jag är din vän,” sa Devin. ”Du behöver inte ge mig någonting.”

”Jag vill det,” svarade Nem. ”Om han hade träffat min hand hade jag inte kunnat skapa något mer, så jag vill att du ska ha något som jag har gjort.”

Han gav den till Devin, som tog emot den försiktigt. Han lindade upp tyget och såg att inuti fanns… tja, inte riktigt ett svärd. En lång kniv, en huggare, för lång för att vara en vanlig kniv men inte lång nog för att räknas som svärd. Den var enkelkantad med ett handtag som bara stack ut på ena sidan och en kilformad ände. Det var ett drängvapen, långt ifrån de långsvärd och stridsvapen som gjordes åt riddarna. Men den var lätt. Dödlig. Och vackert. Devin såg vid första anblick, då han vred och vände på stålet som glänste i ljuset, att den var mycket rörligare och farligare än ett riktigt svärd. Det var ett listigt vapen, ett smygande, snabbt vapen. Inte mer än perfekt för Devins lätta kroppsform och unga ålder.

”Den är inte färdig,” sa Nem, ”men jag vet att du kan göra klart den bättre än jag kan. Och det är bra stål, jag lovar.”

Devin svingade den experimentellt, kände hur den rev i luften. Han ville säga att det var för mycket, att han inte kunde ta emot det, men han såg hur mycket Nem ville att han skulle ha det.

”Tack, Nem,” sa han.

”Är ni klara?” sa Gund. Han såg på Devin. ”Jag kan inte säga att det inte är synd att du försvinner härifrån. Du arbetar bra. Bättre än de flesta här. Men du kan inte vara här när konsekvenserna slår till. Du måste härifrån, pojk. Nu.”

Devin ville fortfarande argumentera för sin sak. Men han visste att det var fruktlöst och insåg att han inte längre ville vara där. Han ville inte vara någonstans där han inte var välkommen. Det här hade aldrig varit hans dröm; det hade varit ett sätt att överleva på. Hans dröm hade alltid varit att bli en riddare och nu…

Nu verkade det som att hans dröm innehöll mycket underligare saker. Han var tvungen att klura ut vad det innebar.

Dagen ditt liv förändras föralltid.

Kunde detta vara vad magikern menade?

Devin hade inget val. Han kunde inte vända om nu, kunde inte återvända till smidesverkstaden och återställa allt.

I stället gick han ut i staden. Mot ödet.

In i dagen som låg framför honom.

KAPITEL SEX

Nerra gick ensam i skogen, gled fram mellan träden, njöt av känslan som solljuset gav när det lade sig över hennes ansikte. Hon antog att alla i slottet hade märkt vid det här laget att hon hade smugit ut men misstänkte också att de inte brydde sig särskilt mycket. Hon var bara i vägen för bröllopsförberedelserna om hon var där.

Här i det vilda hörde hon hemma. Hon satte blommor i sitt mörka hår, lät dem gräva in sig i flätorna. Hon tog av sig stövlarna och knöt ihop dem över axeln så att hon fick känna jorden under sina fötter. Hennes slanka form smög in och ut bland träden, nästan som en vindburen garntott, klädd i en orange klänning. Självfallet med långa ärmar. Hennes mor hade lärt henne hur viktigt det var, för länge sedan. Hennes familj kände kanske till hennes sjuklighet, men ingen annan behövde få reda på det.

Hon älskade att vara utomhus. Hon älskade att se växterna och veta vad de hette; blåklockan och björnlokan, eken och almen, lavendeln och svampen. Hon visste mer än bara deras namn eftersom alla hade sina egna egenskaper, de som lindrade och de som skadade. En del av henne önskade att hon hade tillbringat hela sitt liv här ute, fri och vid ro. Hon kanske kunde det, hon kanske kunde övertala sin far att låta henne bygga ett hem ute i skogen och utnyttja sina kunskaper för något gott, hjälpa de sjuka och skadade.

Nerra log sorgset åt det. Trots att det var en fin dröm, visste hon att hennes far aldrig skulle gå med på det och hur som helst… Nerra hindrade tanken. Men det kunde hon inte göra för alltid. Hur som helst skulle hon inte leva länge nog att bygga något liv över huvud taget. Sjukdomen dödade – eller omvandlade – för snabbt för det.

Nerra drog loss barkremsor från ett pilträd, vilket hon visste lindrade smärta, och lade dem i sin bältpåse.

Jag kommer nog att behöva dem snart, antog hon. Idag hade hon inte ont, men om det inte var hon, var det kanske änkan Merrils pojke som behövde det, som bodde längre ner i staden. Hon hade hört att han hade feber och Nerra visste mer än de flesta om hur man tog hand om de sjuka.