- -
- 100%
- +
Jag vill ha en dag då jag inte behöver tänka på det, tänkte hon.
Som om blotta tanken på det drog fram det, kände Nerra hur hon började bli svag i kroppen och var tvungen att ta stöd mot ett av träden. Hon höll hårt i det och väntade på att yrseln skulle försvinna, kände hur andetagen blev strävare. Hon kände också pulserandet i högerarmen, kliandet och bultandet, som om något innanför huden kämpade för att ta sig ut.
Hon satte sig ner och där i skogens skylande sfär, gjorde hon det hon aldrig gjorde i slottet: hon drog upp ärmarna och hoppades att den kyliga skogsluften skulle göra nyttan som ingenting annat lyckades göra.
Masverket på hennes arm var bekant nog vid det här laget, svart och format som ådror. Det stod ut från den nästan genomskinliga hudfärgen. Hade märkena växt sedan hon såg dem sist? Det var svårt att säga eftersom Nerra oftast undvek att titta på dem och inte heller vågade visa dem för någon annan. Inte ens hennes bröder och systrar kände till hela sanningen, bara att hon ibland svimmade, ingenting annat. Resten av sanningen tillhörde henne, hennes föräldrar, mäster Grey och den enskilda läkaren hennes far hade litat på.
Nerra visste varför. De med fjällmärken blev bannlysta, eller värre, för att undvika att det spred sig. I rädslan för vad det kunde innebära. De med fjällsjukan förvandlades enligt sägen till saker som var allt annat än mänskliga – och dödliga för de som blev kvar.
”Så jag får förbli ensam,” sa hon högt för sig själv och drog ner ärmen; hon kunde inte längre stå ut med att se på vad som fanns där under.
Tanken på ensamhet var minst lika jobbig. Hon saknade ofta skogen, visst, men det var ingenting jämfört med hur mycket hon saknade människorna. Till och med som barn hade hon varit utan nära vänner, utan alla tjänsteflickor och unga adelskvinnor Lenore hade, för att inte riskera att någon av dem såg. Hon kunde inte ens trösta sig med löftet om älskare och friare; för en sjuklig flicka som henne var det inte möjligt. En del av Nerra önskade att hon hade allt det där, hon föreställde sig ett liv där hon var normal, frisk, trygg. Hennes föräldrar kunde ha hittat någon ung adelsman för henne att gifta sig med, som de gjorde med Lenore. De kunde ha haft ett hem och en familj. Nerra kunde ha haft vänner och möjligheten att hjälpa folk. I stället… fanns bara detta.
Nu har jag till och med gjort skogen ledsen, tänkte Nerra med ännu ett sorgset leende.
Hon ställde sig upp och fortsatte gå, fast besluten att njuta av den vackra dagen, om inte annat. I morgon var det en jakt inplanerad, men det skulle innebära för många människor för att hon skulle kunna njuta av naturen. Hon förväntades minnas hur man konverserade med de som såg skicklighet i att döda skogsväsen som en dygd och oljudet av jakttrumpeten skulle skära i henne.
Nerra hörde någonting annat, plötsligt; det var inte en jakttrumpet utan ljudet av någon som rörde sig i närheten. Hon tyckte sig få syn på någon bland träden, en ung pojke kanske, men det var svårt att veta exakt. Hon blev orolig. Hur mycket hade han sett?
Det kanske inte var någonting. Nerra visste att det fanns fler människor i skogen. Det kanske var en kolbrännare eller en skogsvaktare, kanske en tjuvskytt. Vem det än var skulle de nog stöta på varandra om Nerra fortsatte gå. Hon gillade inte den idén, gillade inte risken att låta dem se mer än de borde, så hon begav sig åt ett nytt håll, ett nästan slumpmässigt håll. Hon hittade bra nog i skogen för att inte oroa sig över att tappa bort sig. Hon bara fortsatte tills hon såg järnek och björk, skelört och vildrosor.
Och någonting annat.
Nerra stannade upp när hon fick syn på en skogsglänta som såg ut att ha haft någon stor varelse i sig. Grenar var avbrutna och marken var nedtrampad. Ett vildsvin, kanske? En hel flock vildsvin? Fanns det kanske en björn i närheten, stor nog att jakten trots allt var berättigad? Nerra såg inga ramavtryck i marken, såg ingenting som antydde att något hade tagit sig till gläntan på fot.
Hon såg dock ett ägg som vilade mitt i gläntan, på sidan, i gräset.
Hon frös till is. Övervägde.
Det kan inte vara…
Det fanns förstås historier. Galleriet i slottet hade några förstenade versioner som helt saknade liv.
Men detta… det kunde inte vara…
Hon tog sig närmare och först nu uppenbarades äggets storlek. Det var enormt, stort nog att Nerras armar knappt hade nått runt det om hon försökte omfamna det. Stort nog att inte tillhöra någon fågel.
Ägget hade en djupt blå färg som nästan gick över till svart, med guldiga vener runtom, likt blixtar över en natthimmel. När Nerra så försiktigt hon kunde sträckte ut handen för att vidröra ägget, kände hon att den var varm till ytan på ett sätt som ägg inte brukar vara. Det var tillräckligt för att övertyga henne om vad hon hade hittat.
Ett drakägg.
Omöjligt. Hur länge sedan var det någon hade sett en drake? Till och med de sagorna handlade om bestar i skyn med gigantiska vingar, inte om ägg. Drakar var aldrig hjälplösa små ting. De var stora och fasansfulla och omöjliga. Men Nerra kunde inte komma på vad annars det kunde vara.
Och nu är valet mitt.
Hon visste att hon inte bara kunde gå därifrån nu när hon hade sett ägget, övergivet utan något bo som de fåglar hade för att ruva i. Om hon gjorde det, var det sannolikt att något skulle komma och äta upp ägget, förstöra varelsen inuti. Eller krossa det av ren rädsla. Människor kunde vara grymma ibland.
Hon kunde inte ta med sig det hem, heller. Tänk att spatsera in genom slottets portar med ett drakägg i händerna. Hennes far skulle ta det ifrån henne på ett ögonblick, förmodligen för att låta mäster Grey undersöka det. I bästa fall skulle varelsen inuti bli inspärrad och petad på. I värsta fall… Nerra ryste vid tanken på ägget som dissekerades av forskarna i Kunskapshuset. Till och med apotekaren Jarran skulle nog vilja plocka isär det för studiernas skull.
Vad kan jag då göra?
Hon funderade.
Nerra kände till skogen lika väl som korridorerna till hennes sängkammare. Fanns det ingen plats som var bättre än att lämna ägget mitt ute i det fria?
Jo – hon visste ett ställe.
Hon lade armarna om ägget och kände den underliga hettan när hon lyfte det. Det var tungt och för ett ögonblick trodde hon nästan att hon skulle tappa det, men lyckades få ihop händerna och ta sig vidare genom skogen.
Det tog ett tag att hitta platsen hon letade efter. Hon höll utkik för aspträden som signalerade det lilla utrymmet där den gamla grottan fanns, utmärkta av stenar som täckts av mossa sedan länge tillbaka. Grottan stod öppen vid sidan om en liten kulle mitt i skogen och Nerra såg från marken att inget hade valt toppen som bädd. Det var bra; hon ville inte ta med sitt fynd någonstans där faran var ännu närmare inpå.
Gläntan tydde på att drakar inte gjorde bon, men Nerra gjorde ett åt ägget ändå genom att samla ihop kvistar och grenar, buskage och gräs, som hon sedan vävde ihop till en oval där ägget kunde vila. Hon puttade in det till grottans inre vrå av mörker där det var utom synhåll.
”Sådär,” sa hon till ägget. ”Nu är du trygg, i alla fall tills jag har klurat ut vad jag ska göra med dig.”
Hon hittade trädgrenar och lövverk att täcka ingången med. Hon tog stenar som hon rullade dit, varje en så tung att hon knappt orkade flytta dem. Hon hoppades att det skulle räcka för att hålla borta alla varelser som kunde tänkas försöka ta sig in.
Hon blev precis klar när hon hörde ett ljud och vände om tvärt. Där, bland träden, stod pojken hon hade sett tidigare. Han stod och stirrade som om han försökte förstå vad som pågick.
”Vänta,” ropade Nerra åt honom, men ropet i sig var nog för att skrämma honom. Han vände sig om och sprang, lämnade Nerra åt att undra hur mycket han hade sett och vem han skulle säga till.
Hon fick en tung känsla av att det var för sent.
KAPITEL SJU
Prinsessan Erin visste att hon inte fick lov att vara där, inte fick lov att rida genom skogen norrut, mot Sporren. Hon skulle ha varit i slottet, provat ut klänningar inför sin storasysters bröllop, men blotta tanken på det var nog för att få henne att huttra.
Det påminde henne om allt som väntade, varför hon hade stuckit. Hon skulle i vilket fall som helst hellre rida här i sin tunika, med dubblett ovanpå och ridbyxor, än späckas ut, bli hånad av Rodry och hans vänner, se på när Greave surade och när Vars… Erin rös. Nej, det var bättre att vara här ute, att göra något meningsfullt, något som skulle bevisa att hon var mer än bara en dotter att gifta bort.
Hon red genom skogen och iakttog växterna längs stigens sidor, trots att det var något Nerra vanligtvis fascinerades mer av än henne. Hon red förbi ekar och vårtbjörkar, såg skuggorna de skapade och försökte att inte tänka på alla gömställen som skuggorna skapade.
Hennes far skulle förmodligen bli arg på henne för att hon gav sig av utan förkläde. Prinsessor behövde beskyddas, skulle han säga. De spatserade inte ut ensam till sådana ställen som dessa där träden tycktes trängas och stigen inte mer än anades. Han skulle bli arg på henne för ännu mer, förstås. Han trodde förmodligen att hon inte hade hört konversationen han höll med hennes mor, den som så gott som jagade ut henne mot stallen.
”Vi måste hitta en make åt Erin,” hade hennes mor sagt.
”En make? Det är större chans att hon ber om fler lektioner i fäktning,” svarade hennes far.
”Det är det jag menar. En flicka borde inte hålla på med sådant som sätter dem i fara. Vi måste hitta en make åt henne.”
”Efter bröllopet,” sa hennes far. ”Det kommer att finnas många adelsmän där inför gästabudet och jakten. Vi kanske kan hitta en ung man där som passar som make.”
”Vi kanske måste erbjuda hemgift.”
”I så fall gör vi det. Guld, ett hertigdöme, vad som än passar min dotter bäst.”
Sveket var omedelbart – det var absolut. Erin hade marscherat till sitt rum för att packa ihop sina saker; staven och kläderna, ett paket nödvändigheter. Hon hade svurit på att aldrig komma tillbaka.
”Hur som helst,” sa hon till sin häst, ”är jag gammal nog att göra vad jag vill.”
Hon var kanske yngst av sina syskon, men hon var ändå sexton år. Hon kanske inte var allt hennes mor önskade att hon var – för pojkig med sitt mörka hår i axellängd så att det inte kom i vägen för henne, aldrig lockad att sy eller niga eller spela harpa – men hon var ändå redo att ta hand om sig själv.
Hon trodde det, i alla fall.
Hon var tvungen att vara det, om hon ville gå med i Sporreriddarna. Bara namnet på ordern fick hennes hjärta att hoppa. De var rikets bästa krigare och hjältar allesammans. De tjänade hennes far men red också ut för att rätta till fel och slåss mot fiender som ingen annan klarade av. Erin skulle ge vad som helst för att bli en av dem.
Det var därför hon red norrut, mot Sporren. Det var också därför hon tog just denna väg, genom delar av skogen som sedan länge ansetts farliga.
Hon fortsatte framåt och tog in sin omgivning. Vilken annan dag som helst, hade den varit vacker. Men om det vore någon annan dag, hade hon inte varit där. Hon såg sig omkring med kvickt flackande blick, nästan för medveten om skuggorna på vardera sida och grenarna som vidrörde henne när hon passerade. Det var en plats där man lätt kunde försvinna och aldrig återvända.
Trots detta var det den vägen hon behövde ta för att nå fram till Sporreriddarna. Särskilt om hon ville imponera på dem när hon väl var där. När det stod klart inför henne, blev rädslan mindre påtaglig.
”Varför inte stanna där du är,” ropade en röst längre fram på stigen.
Där. Erin kände en kortvarig våg av rädsla och det vibrerade som ett par små vingar inuti hennes mage. Hon stannade sin häst och svingade sig ner från sadeln med smidighet. Nästan som en eftertanke, tog hon sin korta stav och bar den i sina handskbeklädda händer.
”Och vad tror du att du gör med den där staven?” sa mannen längre fram på skogsstigen. Han klev fram, klädd i tätt spunna kläder, med en yxa i ena handen. Två män till klev fram från träden bakom Erin. Den ena höll en lång kniv och den andra höll ett riddarsvärd som indikerade att han en gång hade stridit för en adelsman.
”Jag passerade en by,” sa Erin, ”och de varnade för banditer i skogen.”
De verkade inte tycka att det var konstigt att hon hade kommit dit. Erin kände ängslan inom sig. Var det så klokt att komma hit? Hon hade visserligen tränat en hel del, men detta… det var något helt annat.
”Vi är visst kända, pojkar,” ropade ledaren med ett skratt.
Känd var ett ord för det. I byn hade hon talat med en ung kvinna som reste med sin man. Kvinnan hade sagt att även om man gav dessa män allt de ville ha, krävde de bara mer, och tog det också. Hon hade gett Erin alla detaljer och Erin hade önskat att hon hade Lenores sociala förmågor eller Nerras medkänsla. Erin hade inget utav dem; detta var det enda hon hade.
”De säger att ni dödar de som slåss,” sa Erin.
”Men då så,” sa ledaren. ”Då vet du bättre än att göra det.”
”Är det värt det?” sa en av de andra. ”Hon är ju knappt ens en flicka.”
”Klagar du?” spottade ledaren ur sig. ”Efter det du har gjort med pojkar?”
Erin stod där och väntade. Rädslan befann sig fortfarande i henne och hade växt till något monstruöst, något i björnstorlek som hotade att krossa henne, oskadliggöra henne. Hon borde inte ha kommit hit. Det här var inte träning och hon hade aldrig slagits med någon på riktigt. Hon var nu bara en ung kvinna som skulle dödas, eller värre…
Nej. Erin tänkte på det, tänkte på kvinnan från byn, och tvingade ner rädslan, ner under ilskan.
”Om du vill göra det enkelt för sig så ger du oss allt du har. Hästen, värdesakerna, allt.”
”Och sen tar du av dig kläderna,” sa den andra som redan talat. ”Då slipper vi få blod på dem.”
Erin svalde och tänkte på vad det innebar. ”Nej.”
”Nehepp,” sa ledaren. ”Då får vi göra det på det svåra sättet.”
Mannen med den långa kniven närmade sig Erin först, sträckte sig efter henne och svingade vapnet mot hennes kropp. Erin bröt hans grepp, men kniven gled genom hennes kläder lika enkelt som det skulle en mjölkerskas smör. Mannens triumferande flin förvandlades snabbt till chock när kniven mötte motstånd och gav ifrån sig ljudet av metall mot metall.
”Det är ett himla stök att ta av en pansarskjorta,” sa Erin.
Hon slog till med sin stav, träffade mannen i ansiktet med skaftet. Han tumlade baklänges. Hon högg till med stavspetsen i halsen på honom så att han gurglade till och flög bakåt.
”Din slyna!” sa knivmannen.
Nu vred hon om staven, drog bort ena spetsen för att avslöja knivbladet som gömde sig under och utgjorde nästan halva stavlängden. Skogens brokiga ljus studsade på den, mörklagt. I den udda, lugna tystnaden som följde, tog hon chansen att tala. Det fanns inte längre något syfte i att hålla hemligheter.
”När jag var ung tvingade min mor mig att ta sylektioner, men kvinnan som lärde oss var nästan blind, så Nerra, min syster, brukade uppehålla henne medan jag smet ut och slogs med pojkarna med pinnar. När mor fick reda på det blev hon arg, men min far sa att jag lika gärna kunde lära mig fäktning ordentligt, och han var ju kung, så…”
”Är din far kung?” sa ledaren. Fruktan fyllde hans ansikte, tätt följt av girighet. ”Om de fångar oss så dödar de oss… Men det skulle de ha gjort oavsett – och tänk vilken lösesumma vi skulle kunna få för någon som dig.”
De skulle förmodligen betala stort. Men med tanke på det Erin hade råkat höra om summan de var beredda att ge för att bli av med henne…
Banditen slängde sig mot Erin igen, avbröt hennes tankegång genom att svinga sin yxa och sparka mot henne. Erin sköt yxan åt sidan med en hand, slog mot mannens armbåge och sparkade honom i knät precis när han försökte sparka henne. Han stapplade och föll mot marken. Hennes lärare hade varit upprörd att hon inte fullföljde det.
Fortsätt röra dig, gör slut på det snabbt, ta inga risker. Erin kunde nästan höra orden som mäster Wendros skulle ha sagt. Det var han som sa åt henne att använda det korta spjutet, ett vapen som kompletterade hennes korta längd och brist på styrka, genom fart och räckvidd. Erin blev lite besviken då, men var det inte längre.
Hon tog tag i sitt vapen med båda händerna, slog runt och skyddade sig från mannen med svärd som kom mot henne. Hon tog emot slagen en efter en innan hon siktade in ett eget slag mot honom. Ett spjut kan skäras med likväl som det kan stötas med. Han försökte avvärja attacken genom att möta den med sitt eget svärd och Erin vred på handlederna så att knivbladet dansade i staven och udden pekade rakt fram, mot hans hals, där den till slut grävde in sig. Till och med i dödsfallet försökte mannen att slå mot henne, men Erin stötte bort det, redan på väg därifrån.
Stanna inte. Fortsätt röra dig tills kampen är över.
”Hon dödade honom!” skrek knivmannen. ”Hon dödade Ferris!”
Han slängde sig mot henne med sin långa kniv, uppenbart besluten att döda, inte fånga. Han var snabb, försökte ta sig nära nog att längden på Erins vapen inte längre hjälpte. Erin avsåg att ta ett steg tillbaka, men rörde sig sedan framåt – närmare än han hade förväntat sig – och spann honom över sin höft så att han landade på marken med luften slagen ur honom…
Han skulle i alla fall ha gjort det, om han inte hade dragit henne med sig ner.
Pråliga flicka. Gör bara det nödvändigaste.
Det var för sent för det nu. Hon var redan på marken med knivmannen, fasthållen medan han högg henne. Bara pansarskjortan skyddade henne. Hon hade drabbats av övermod och nu befann hon sig i en position där en mans överlägsna styrka blev väsentlig. Han var uppepå henne, puttade kniven mot hennes hals…
På något vis lyckades Erin komma nära nog att bita honom. Det gav henne tillräckligt med utrymme för att kravla sig ur hans grepp, helt utan elegans – det var ren desperation. Ledaren var på fötter igen, svingade sitt vapen. Erin avvärjde det första slaget, knappt, på sina knän, blev sparkad i magen och spottade blod när hon ställde sig upp.
”Du valde fel personer att bråka med, din slyna,” sa ledaren. Han höjde vapnet för att hugga uppifrån, siktade rakt på hennes huvud.
Det fanns ingen tid att dra sig undan, ingen tid att parera. Det enda Erin kunde göra var att ducka och skjuta sitt spjut uppåt. Hon kände knastrandet när det slog igenom kött och förväntade sig kollisionen mellan sin fiendes vapen och sin egen kropp, men för ett ögonblick blev allt stilla. Hon vågade till sist titta upp. Där var han, genomborrad av hennes spjut, för upptagen med att stirra ner på vapnet för att avsluta sin egen attack.
Det är fagert med tur, men korkat att förlita sig på den, ekade mäster Wendros röst i hennes huvud.
Knivmannen låg fortfarande ner, kämpade för att ta sig upp.
”Skona mig, jag ber dig,” sa knivmannen.
”Skona dig?” sa Erin. ”Skonade du människorna du rånade, dödade, våldtog? När de bönföll, skrattade du då åt dem? Attackerade du de som flydde? Hade du skonat mig?”
”Snälla,” sa mannen och tog sig på fötter. Han vände sig om för att springa, hoppades förmodligen att han var snabbare än Erin.
Hon släppte honom nästan, men vad skulle han då göra? Hur många fler skulle dö när han fick för sig att han återigen kunde komma undan med det? Hon vände på spjutets blad, lyfte vapnet och slungade iväg det.
På långt håll hade det inte fungerat, eftersom spjutet var kortare än ett riktigt kastspjut, men med den korta sträckan mellan dem seglade den perfekt genom luften och landade i banditens kropp, sänkte honom till marken igen. Erin klev fram, satte ena foten på hans rygg och drog ut spjutet. Hon lyfte det och högg skarpt i nacken på honom.
”Det var den barmhärtighet som fanns i mig idag,” sa hon.
Hon stod där en stund innan hon flyttade sig till sidan av stigen, plötsligt illamående. Det hela kändes så rätt och så enkelt medan hon slogs, men nu…
Hon kräktes. Hon hade aldrig dödat någon förut och nu blev förfäran och stanken nästan överväldigande. Hon satte sig på knä och blev kvar där i vad som kändes som flera timmar innan hon återfann sinnet, som envisades om att fortsätta genom skogen. Mäster Wendros röst återvände till henne…
När det är gjort, är det gjort. Du måste fokusera på det praktiska och inte ångra dig det minsta.
Det var lättare sagt än gjort, men Erin tvingade sig upp på fötter igen. Hon torkade av svärdet på banditernas kläder innan hon drog kropparna åt sidan. Det var det svåraste av allt eftersom de alla var större än henne. Dessutom var lik tyngre än levande kroppar. När hon var klar hade hon mer blod på kläderna än efter striden, för att inte tala om skadan som knivmannen han orsakat henne. Hon fick en besynnerlig tanke, att hon var tvungen att få såret bandagerat av en tjänare innan hennes mor såg. Hon skrattade åt det och kunde inte sluta skratta på en lång stund.
Stridsnerver. En fäktares största hot och den starkaste drogen i världen.
Erin stod där i några minuter till, lät adrenalinet forsa genom ådrorna. Hon hade dödat män. Mer än så. Hon hade bevisat vad hon klarade av. Sporreriddarna var tvungna att ta med henne nu.
KAPITEL ÅTTA
Renard återvände ständigt till värdshuset Brutna Vågen av tre anledningar. Ingen av dem hade att göra med den ärligt talat usla ölen. Den första anledningen var barservitrisen Yselle, som verkade ha en svag punkt för bastanta män med rött hår som han själv, och alternerade mellan att anklaga honom för att vänstra och begära att han hälsade på oftare.
Den andra anledningen var att, de dagar han kände för att tjäna lite pengar på ett ärligt sätt, hade de inget emot att han tog fram sin luta och spelade några gamla ballader. Renard kände oftast inte för det, men ibland kliade det i fingrarna.
Den tredje anledningen var att hans fingrar ofta kliade efter att göra annat än uppträda – och värdshuset var en bra plats att höra rykten.
”Det låter för mycket som en saga,” sa han till mannen mittemot och utnyttjade försiktigt distraktionen för att byta ett av sina spelkort mot ett gömt i rockärmen.
”Du kan kalla det en saga om du vill men jag såg det med mina egna ögon,” insisterade mannen. Han var klädd i en sjömans grova kläder och hävdade att han arbetade på skeppen som seglade längs den längre sträckan ut, bortom flodens förödande forsar och ut i havet. Det var tillräckligt för att göra Renard misstänksam. Sjömän var galningar. Ingenting annat kunde förklara varför de begav sig ut på det farliga djupvattnet när handel över broarna mellan de norra och södra kungarikena var så mycket enklare.
”Så, berätta igen,” sa Renard och lade ner sina kort.
”Ha, jag vann!” sa sjömannen. ”Jag har vanligtvis inte sån tur.”
Det är för att du är urusel på kortspel, sa inte Renard. Han var inte säker på om han tyckte om att fuska för att förlora – det motsade själva syftet – men förhoppningsvis var förtjänsten större än förlusten.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.