Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке

Företal

Interviewaren Nå, herrn har gått och skrivit en romanbok igen nu?

Författaren Ja, kära herre, så illa är det! Jag vet att det är stort straff på det, men jag kunde inte hålla mig!

Interv. Men jag tycker det är inkonsekvent att hugga på författeri och sedan själv gå och författa. Medger herrn det!

Förf. Medgives!

Interv. Herrn medger, att herrn är inkonsekvent?

Förf. Javisst! Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går fram genom återfall! Den här romanen är ett litet återfall (en rechute), men herrn skall inte vara ond på mig för det. Om ett par år skall jag sluta med romanböcker, pjäsböcker och versböcker, om det är möjligt!

Interv. Vad tänker herrn ta sig till sedan då?

Förf. Jag tänker bli intervieware. Ja, det är allvar det. Ser ni jag har tröttnat på att sitta och gissa mig till vad mänskorna mena[1], i synnerhet när de skriva böcker; jag vill göra som Ni: gå och fråga dem! Men, till saken! Vad tycker herrn om min nya bok?

Interv. Jag tycker för det första att den är illa gjord. Den är inte utförd.

Förf. Om herrn visste hur rätt herrn har! Den är inte utförd! Det var just meningen det. Jag hade nämligen för avsikt att skildra ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet mellan man och hustru, ville icke skildra fyra undantagsfall som fru Edgren, eller ett vidunders fall som Ibsen vilka sedan tagas såsom norm för alla fail. Därför har jag icke utfört mer än en sexa på Stallmästargården, där ni har två sorters lax, med dill, färska pressgurkor, små biffstekar med spansk lök, kyckling och jordgubbar. Dessutom har jag kräftor (honkräftor) på Rejners, pannkakor på Djurgården; en trädgård på Norrtullsgatan med ett blommande äppelträd, sex sorters blommor och ett par nattskärror. Vidare har jag Adolf Fredriks kyrka och en florett, och minst trettio sjömanstermer, som jag tagit ur en nautisk ordbok! Är detta icke realistiskt, va?

Interv. Jo, men herrn skulle ha utfört korvetten Vanadis, och i Schweizerdalen skulle det ha varit litet naturskildring, som herrn kan så bra med. Det är som sagt inte utfört. För det andra är henns bok osedlig. Erkänner herrn det?

Förf. Ja, det gör jag, enligt edra begrepp, ty om sedligheten är vad den blivit, ett brott emot naturen, då är min bok osedlig, ty den är enligt och efter naturen.

Interv. Det där är bara Rousseau! Och det behöver man inte svara på! Men för det tredje är herrns bok reaktionär. Herrn som är frisinnad, gubevars, har tillåtit sig att gyckla med kvinnofrågan. Hur vågar herrn det?

Förf. Jag medger att det fordras större mod att gyckla med det fåniga på modet, än att låta sig bäras av en konjunkturström!

Interv. Kan herrn kalla kvinnofrågan fånig!

Förf. Ja, att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. Var god, herr intervieware, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen, som skall straffa sig. – Men om herrn behagar läsa mitt förord skall herrn få se och höra fullständigt vad jag menar om saken! Vill herrn det?

Interv. Jag skulle hellre se att jag fick låna det!

Förf. Och trycka av det! Gärna! Ju flera som få läsa det, desto bättre. Se här är det!

Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10 % av befolkningen, och är sålunda en kotterifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget[2] eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst. Lärom av exemplet.

Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, (utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöl-låren och visthuset. Vad hon förtjänar på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan «gift kvinnas äganderätt». Har man i tidningar hört talas om bondhustrur som blivit slagna av sina män, så har man, ehuru icke i tidningar (ty mannen aktar sig för att skriva sådant i tidningar), också hört bönder som fått stryk av sina hustrur. Den starkare rår alltid, han må vara man eller kvinna. En bondhustru är sällan otrogen mot sin man, emedan hon dels icke har tid dels hava de ogifta pojkarne flickor att hålla sig till. Mannen är sällan otrogen, emedan flickorna inte gärna titta efter en «gubbe», då de ha full tillgång på gossar.

Mannens och kvinnans egenskaper äro hos naturmänniskan tämligen lika. Som kvinnan under havandeskapet är mindre försvarsför och efter födseln behöver mat åt ungarne och försvar för dem, har hon ställt sig under mannens beskydd. Mannen har sålunda icke underkuvat henne. Hans kärlek till henne såsom maka och barnens mor har alltid varit en garanti för att hon icke blivit behandlad som slavinna. Och den aktning, med vilken mannen behandlar kvinnan även hos bonden, har han ärvt från det att han uppfostrades av en kvinna – modren. Kvinnan behandlar däremot icke mannen med denna aktning, ty hon har tuskat om pojkarne när de voro små och hon känner sig därför ännu stå över honom. Hon är alltid och först och främst mor. Se på gamla mormor vid spisen hur hon behandlar far i huset, alltid som en pojke.

Kulturkvinnan är däremot fördärvad precis som mannen. Kulturkärleken är en mycket komplicerad sak. På botten ligger driften att få hålla upp släktet, När samhället började fordra garantier för barnen och uppfann äktenskapet, och med äktenskapet följde gods och samhällsställning, blev naturkänslan trängd tillbaka, stämplades av överklassen som sinnlighet, och skulle bemantlas med galanteri. När en man sökte en maka, måste han dölja sina intressen att bli befryndad med en god släkt, vinna gods och så vidare, under galanteriet. Därav uppstod den vidriga hycklande kvinnodyrkan. När masken efter äktenskapet föll, ansåg sig kvinnan bedragen, och därav uppstod så många olyckliga äktenskap.

Kulturkvinnan är icke förtryckt! När en herre sitter på en soffa i ett främmande rum och ett fruntimmer träder in, stiger herrn upp. När ett fruntimmer har druckit ur sin tékopp, stiger en herre fram och betjänar henne. Aldrig har man sett motsatsen. En ogift herre, som bor på Söder, skall icke våga neka att gå till Kungsholmen, om någon ålägger honom att följa ett fruntimmer hem. När män och kvinnor äro tillsammans, håller mannen en skål för kvinnan och tackar för den ära hon visat honom! Förlovningstiden är för mannen en övningstid i varjehanda betjäntfärdigheter, vilka det ökade arbetet efter giftermålet hindrar honom att praktisera. Hustrun saknar sin betjänt och finner en like. Då tror hon sig finna en tyrann.

Hur förhåller det sig med mannens tyranni i äktenskapet? Mannen väljer vanligen hustru, och är vanligen förälskad i henne. Svårigheten att få gifta sig uppdriver hans föreställningar om en absolut lycka i äktenskapet, så att han vanligen sedan känner sig snopen. Han ser att ängeln var en människa, och hans missräkning försätter honom i dåligt lynne. Men han älskar henne! Detta är icke alltid sagt, att hon gör, ty hon väljer ju icke. Hon behåller sålunda övertaget. Och så är fallet i de flesta äktenskap. För «husfriden» gör mannen vilka medgivanden som helst, ty husfriden ingick bland hans djärvaste förhoppningar om äktenskaplig sällhet. I de allra flesta fall är frun herre i huset och mannen herre utom huset. Detta har frun intet ont av. Hon städslar pigor, bestämmer om matordningen, om barnens uppfostran och har vanligen hand om kassan. Mannen lämnar vanligen sin inkomst ifrån sig åt hustrun, lämnar henne en nålpenning, vilken hon får använda utan redovisningsskyldighet. Själv anmäler han varje öre han vill ta ut till cigarrer – och punsch! Hustruns ställning kan således icke anses vara slavinnans och mannens icke tyrannens!

Låtom oss nu se huru Ibsen, av okända, obegripliga skäl, karikerat kulturkvinnan och kulturmannen i sitt Et Dukkehjem, som blivit en codex för alla kvinnofrågans ivrare.

Et Dukkehjem är en teaterpjäs. Kanske skriven för en stor skådespelerska, vars prestationer i det sfinxartade alltid kunna påräkna succés. Författaren har begått en stor orättvisa mot mannen, då han icke anför några ursäkter i ärftligheten till hans förmån[3] men väl till hustruns, vilka senare ursäkter han många gånger betonar då han talar om hennes far. Men låtom oss skärskåda denna Nora, som nu blivit alla fördärvade kulturkvinnors «ideal».

I första akten ljuger hon för sin man. Hemlighåller växelförfalskningen, smusslar med bakelserna, krånglar med alla enkla saker, som det synes av smak för lögnen. Mannen däremot visar henne öppet förtroende i allt, till och med i bankens affärer, vilket visar att han behandlar henne som sin sanna hustru, under det att det är hon som aldrig talar om något för honom. Det är sålunda lögn att han behandlar henne som en docka, men det är sanning att hon behandlar honom som en sådan. Att Nora förfalskat växel av okunnighet, det tror ingen på! Kanske när man sitter på parkett och ser en sympatisk skådespelerska i rampsken. Att hon förfalskat växeln uteslutande för mannens skull, tror jag icke på, ty hon uttalar själv vilket ofantligt nöje hon haft av att få resa till Italien. Lagen och en jurist skulle icke tagit den ursäkten. Nora är sålunda icke något stort helgon, hon är i allra bästa fall en medbrottsling, som njutit med av stöldens frukter. Så trasslar hon in sig! Mannen får ytterligare, mot författarens avsikt, tillfälle att visa vilket förtroende och vilken aktning han hyser för sin hustru, då han inlåter sig i diskussion med Nora om tillsättandet av en bankplats. Tänk vilken tyrann som icke vill ta en växelförfalskare till bankkamrer! Vad skulle Nora sagt, om herr Helmer velat avskeda en piga? Det hade blivit en annan dans!

Så kommer scenen då hon skall låna pengar av den syfilitiske doktor Rank. Där är Nora söt! Hon visar honom, såsom ingress till låneförhandlingen, sina köttfärgade strumpor. – Nora: «Äro de icke vackra? Ja, nu är här så mörkt; men i morgon. – Nej, nej, nej: Ni får bara se fotbladet. Å jo, ni kan så gärna få se upptill också!» – Rank: «Hm!» Nora: «Varför ser ni så kritisk ut? Tror ni kanske inte de passa?» – Rank: «Det kan jag omöjligen ha någon grundad mening om!» Nora: (ser ett ögonblick på honom) «Fy skam!» (Slår honom lätt på örat med strumporna.) «Där ska ni få!» (Lägger ihop strumporna.) – Rank: «Vad är det så för andra härligheter jag skall få se.» – Nora: «Ni får inte se en smula mer; för ni är oskicklig» (hon gnolar litet och letar i sysakerna). – Efter allt vad jag kan förstå bjuder Nora ut sig – mot kontant betalning. Det är ju idealiskt och täckt. Allt, naturligtvis, av kärlek till mannen! För att rädda honom! Men att gå och säga sin ställning åt mannen, nej, det skulle kosta på högfärden! På Noras språk heter det, att hon ännu icke var säker på att han skulle visa henne det vidunderliga!

Så kommer Tarantella-scenen, som är tillkommen för att visa Helmer i en skev underbelysning. Nu glömmer åskådaren att Nora är en tossa, vilken av Helmer behandlas som en förnuftig kvinna, nu får man bara se att Helmer bara behandlar henne som en docka. Den scenen är oärlig, men det gör en stor effekt! Det är en scen med ett ord!

Att Helmer på natten kurtiserar sin hustru, visar att han är ung och hon är ung. Men författaren visar med den, att Helmer, som icke har fått någon aning om Noras fula affärer, är en sinnlig, alltigenom sinnlig varelse, som icke förstår uppskatta sin goda hustrus utmärkta andliga egenskaper, vilka hon icke behagat visa, och Nora får en falsk martyrgloria. Denna scen är det ohederligaste Ibsen någonsin gjort! Så kommer upplösningen, som är en stor intrassling, mycket blåa dunster[4] och mycken osanning. Herr Helmer vaknar upp och finner att han varit bunden vid en lögnerska, en hycklerska! Men nu är åskådaren så inpyrd av medlidande med Nora, att han tycker Helmer har orätt! Om Helmer sett scenen med strumporna och doktorn, skulle han icke bett Nora stanna, men nu har han icke sett den. Så får Helmer veta att han, hans hustru och hans barn äro räddade från borgerlig död och ruin! Då blir han glad. Lägg handen på hjärtat varje familjefar och fråga dig, om du icke skulle bli glad, om du mottog den underrättelsen att din älskade hustru, dina barns mor, sluppit bli släpad i fängelse! Men det är för tarvliga känslor! Nej, högre skall det vara! Högt upp i idealismens lögnhimmel! Herr Helmer skall piskas. Han är den brottslige! Och ändock talar han så hyggligt till sin lögnaktiga hustru. – «Å», säger han, «det må ha varit tre förfärliga dagar för dig, Nora!» Men så ångrar författaren sin rättvisa mot den stackarn och så lägger han osanna ord i hans mun. Det är tarvligt naturligtvis att Helmer säger Nora att han förlåter henne! Det hade varit för bondenkelt att hon skulle ta förlåtelse av honom, som dock alltid behandlat henne med fullt förtroende, under det hon ljög. Nej, Nora har större vyer. Och så glömmer hon så ädelmodigt det förflutna, att hon glömmer allt som hänt i första akten. Så här talar hon nu, och parketten har också glömt första och andra akten, ty nu äro näsdukarne framme.

Nora: «Faller det dig icke in, att det är första gången vi två, du och jag, man och hustru, tala allvarligt tillsammans?» Helmer mister kontenansen över en sådan lögnaktig fråga så att han (eller författaren!) svarar: «Ja, allvarsamt – vad vill det säga?» – Avsikten är vunnen: att få Helmer till ett fä. Herr Helmer skulle ha svarat: «Nej, min lilla pulla, det faller mig alls icke in. Vi talade mycket allvarligt när våra barn föddes, ty vi talade om deras framtid, vi talade mycket allvarligt när du ville sätta till växelförfalskaren Krogstad som kamrer i banken, vi ha talat allvarligt när mitt liv stod på spel, om fru Lindes befordran, husets affärsställning, den döde fadren, den syfilitiske doktorn, vi ha talat allvar i åtta långa år; men vi ha talat skämt också, och det gjorde vi rätt i, ty livet är icke uteslutande allvar. Vi kunde för övrigt ha talat mycket mera allvar, om du varit så god och talt om för mig dina bekymmer, men du var för högfärdig, ty du tyckte mer om att vara min docka än min vän.» Men herr Ibsen tillåter inte Helmer få säga dessa förståndiga ord, ty det skall ju bevisas att Helmer är ett fä, och Nora skall för övrigt ha sin glansreplik, vilken skall citeras i tjugofem år. Nora skall nämligen svara: «I åtta (8!) långa år – ja längre – ända från vår första bekantskap, ha vi aldrig växlat ett allvarligt ord om allvarliga ting!» Nu måste, trogen sin ledsamma uppgift att vara ett fä, herr Helmer svara: «Skulle jag då ideligen och alltid inviga dig i bekymmer, som du icke kunde hjälpa mig att bära?» – Detta är ju snällt sagt av Helmer, men det är icke sant, ty han skulle ha dragit på henne, för att hon icke invigt honom. Denna scen är orimligt falsk. Och sedan har Nora några fina (franska) repliker, som består av sådan ihålig visdom att den försvinner, när man blåser på den.

Nora: «I har aldrig älskat mig. I har bara tyckt det vara roligt att vara förälskad i mig!» Vad är skillnaden? Och så säger hon: «Du har aldrig förstått mig!» Det var icke gott för Helmer, då hon alltid hycklat för honom. Så får den stackars Helmer säga sådana dumheter, som att han skall uppfostra henne. Det är väl det sista en man säger åt en kvinna. Men herr Helmer måste vara dum, ty det lider mot slutet[5] och Nora skall «knipa». Därpå blir Helmer vekare. Han ber om förlåtelse: förlåtelse för att hon förfalskat växel, att hon ljugit, för alla hennes fel.

Så kommer ett förståndigt ord av Nora. Hon vill gå ut ur äktenskapet för att finna sig själv. Frågan blir dock om hon inte kunde göra det lika bra i samma hus som sina barn, under beröring med livets verkligheter och i strid med sin kärlek till Helmer, ty hennes kärlek och ingens kärlek dör knall och fall[6]. Men det är en smakfråga. Att hon icke anser sig värdig uppfostra sina barn är lögn i hennes mun, ty hon har nyss satt sig ganska högt, då hon tuktat den oskyldige Helmer. Följdriktigare borde hon stannat hos barnen i detta fall, då hon tyckte mannen var ett sådant nöt som icke kunde fatta det «vidunderliga». Ty hur skulle hon vilja lämna barnens uppfostran åt en sådan stympare. Hennes joller om det «vidunderliga» att Helmer skulle ange sig för hennes brott är så romantiskt-fånigt, att det icke förtjänar ett ord. Att «hundra tusen kvinnor» offrat sig för sina män, är en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal att säga ut. Så svamlar Nora huller om buller: hon har älskat honom, han har älskat henne, och ändå säger hon att hon i åtta år varit en främmande kvinna som fött en främmande mans barn! Helmer medger att han icke varit fullkomlig och lovar bli en annan! Det är ju vackert det, och alla garantier föreligga här att fortsättningen skall bli bättre än början. Men det duger naturligtvis inte i en pjäs! Pang! skall det vara när ridån faller! Så bevisar (?) Nora att hon varit en docka! Hade icke Helmer ställt möblerna som han ville? Nå! Men om frun bara behagat uttala sin vilja, skulle man nog fått se var skåpet skulle stått!

Varför gjorde hon icke det? Förmodligen emedan hon ansåg det likgiltigt: och det kunde hon ha rätt i. Var nu Nora en docka, så å la bonne heure, icke var det Helmers fel, ty han behandlade henne med förtroende såsom sin hustru, men det var icke det Ibsen ville bevisa, utan det var motsatsen han ville bevisa, men icke hade nog kraft att göra, ty han trodde icke på sin uppgift, och hans rättskänsla bröt fram emellanåt!

Vad författaren själv menat med Ett Dockhem det får man aldrig veta. Att den gjorde intryck av och allmänt uppfattades som ett manifest för den förtryckta kvinnan, väckte genast en storm, under vilken även de lugna tappade huvudet. Ty stycket bevisar ju rakt motsatsen av vad det skall bevisa. Eller är hela stycket ett bevis på vådan av att skriva teaterpjäser om allvarliga ämnen. Eller, för att välja en annan synpunkt, är den icke ett försvar för den förtryckta kvinnan utan endast en framställning av ärftlighetens ingrepp i karaktären? Då skulle författaren varit så hederlig att han även till Helmers ursäkt framdragit hans ärftligheter. Eller är det Noras dåliga uppfostran? Ja på den skyller hon rätt mycket. Varför kan icke Helmer få skylla på sin dåliga uppfostran. Eller är det hela blott en teaterpjäs rätt och slätt och en modern kurtis mot damerna, då må den gå till teaterpjäserna bland «Offentliga nöjen» och icke falla under en allvarlig diskussion, ännu mindre få den äran att ha retat mänsklighetens två hälfter mot varandra.

Emellertid kom genom ett Dockhem frågan om olyckliga äktenskap i gång. Alla fruar sågo tyranner i sina män och ansågo sig alla med mer eller mindre skäl som dockor. Så fick man i litteraturen se en hel rad med äkta män som förfalskade växlar och avbasades i slutscenen av sina fruar, utan att författarinnorna voro lika ädelmodiga som Ibsen att draga fram det ärftliga växelförfalskningsanlaget såsom ursäkt. Så fick man se män som förstörde sina hustrurs pengar, men hustrur som förstörde sina mäns fick man för rättvisans skull icke se. Oaktat allt dumt som skrevs, blev ändock så mycket vunnet, att äktenskapet avslöjades som gudomlig institution, att fordringarne på en absolut sällhet i äktenskapet nedsattes och att skilsmässa mellan oeniga makar äntligen erkändes såsom berättigad. Och det var gott!

Orsakerna till olyckliga äktenskap äro många. Först äktenskapets egen natur. Två människor, till på köpet[7] av motsatta kön, giva varandra det oförsiktiga löftet att hålla ihop hela livet.

Äktenskapet vilar sålunda på en orimlighet. Den ena utvecklas hit, den andra dit, och så går det sönder. Eller den ena står stilla, den andra utvecklas, och så går det i sär. Oenighet mellan makar kan uppstå av den grund att då två starka andar råka tillsammans och de inse att varje kompromiss är omöjlig på andra villkor än att den ena parten ger sig, så uppstår ett hat till bandet. Om de voro fria skulle de jämka; nu vilja de icke, ty det är att uppge sin personlighet. Slutligen kunna de komma därhän att de, för att icke blanda bort sin personlighet, av instinkt, av självupphållelsedrift, hata varandras tankar, och motsägelsen blir ett behov såsom varande en garanti för att var och en får behålla sig och sina tankar. Detta är ett ganska vanligt fall, som världen haft svårt att förklara. De älskade varandra, de hade samma meningar, men plötsligt utbryter denna oförklarliga antipati, och man ser blott ett par oeniga makar. Så komma de fall då så kallad otrohet skiljer makarne åt. Nu är det så illa ställt att somliga människor äro födda till monogami, således till trohet, vilken icke är en dygd, utan en egenskap, andra till polygami, således till otrohet. Råka nu motsatserna tillsammans, då blir det ett stort elände.

I naturen, åtminstone bland de högre djuren, är detta förhållande mellan könen av samma art regelbundet. Tjuren är polygamist, tuppen likaså. Anden är monogam i vilt tillstånd, men den tama (ankan) blir polygam. Kulturens inverkan således. Rovdjuren i allmänhet äro i vilt tillstånd monogamer och hanen följer honan troget under det hon har ungar. Duvornas kärlek är berömd av poeterna, och de bygga verkligen hjonelag[8] för livet, men (ett förfärligt men för poeterna) blir ena maken sårad, skadad eller lytt, så går kärleken sin väg, och den andra söker en ny make. Detta är ju mycket opoetiskt och därför har ingen poet vågat avslöja duvornas berömda kärlek, av fruktan för damernas vrede. I allmänhet ser man i naturen att tillgång på födoämnen avgör äktenskapsförhållandet. Rovfåglarne lägga endast ett par ägg, emedan det är ont om villebråd och hanen hjälper till och med honan att ruva äggen, medan hon flyger ut på jakt, ty dessa djurs föda tas inte i varje buske. Det är ju ett rätt äktenskap. Sjöfåglarne träffas vid parningstiden. När hanen undangjort sitt kära besvär, flyger han till havs att må gott, men honan får dra till bo, ruva och skaffa mat ensam. På hösten när ungarne äro stora träffas de alla i havsbandet. Av alla honor har väl ingen det svårare än getinghonan. På hösten när hon blivit befruktad söker hon upp en bark på södra sidan av ett träd och lägger sig där i vintersömnen. Hanarne dö med första frost. När våren kommer, skall honan nu ensam bygga detta konstiga bo, med alla dess kakor, i vilka hon lägger äggen. Och sedan skall hon föda denna massa ungar. Det är ett tungt arbete naturen pålagt henne, men man har ännu icke märkt någon lust hos henne att vilja emancipera sig från naturlagen. Hon kunde dock så enkelt göra det, om hon lade sig på trädets norra sida, ty då förfrös hon, och mänskligheten skulle drabbas av den stora förlusten att icke få ha getingar. Vi se sålunda att sedligheten hos djuren är beroende av en hel mängd ekonomiska, fysiska och geologiska m. fl. förhållanden. Vi hava sett huru kulturen gör polygamister av till exempel hunden, vilken som tam får maten gratis.[9] Ett enda fall av polyandri anför Darwin bland de högre djuren: det är staren, i vars bo man sett flera hanar. En annan sak som i naturen förefinnes, men som vid kulturen försvinner, det är den periodiska brunsttiden. De vilda däggdjuren para sig en eller ett par gånger under den varma årstiden. Husdjuren och människan när som helst. Kan man därför säga att människan är osedligare? Nej, det beror endast därav att människan har lika god eller dålig tillgång på mat och värme åt ungarne under alla årstider, vilket djuren däremot sakna och därför måste passa på om våren för att ha ungarne färdiga för kampen innan hösten kommer. Nu beror på, om de ganska vanliga fall av polygami man ser bland männen härleda sig från några ärftliga anlag ifrån förgångna utvecklingsstadier.